Roms brand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Roms brand (latin: Magnum Incendium Romae) var en stor brand som drabbade Rom år 64; enligt Tacitus utbröt branden den 18 juli i närheten av Circus Maximus.[1] Eftersom många hus var byggda av trä spreds branden snabbt.[1] Efter fem dygn hade branden nästan slocknat, men tog då ny fart.[2] Suetonius uppger att branden varade i sex dagar och sju nätter.[3] Branden ödelade tre av Roms fjorton distrikt, förstörde ytterligare sju svårt, och endast fyra klarade sig oskadda.[4] Vidare förstördes Neros palats, Jupiter Stators tempel och Vestatemplets härd.[5]

Branden och Roms återuppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Enligt Tacitus spreds branden och brann i fem dagar.[2] Fyra av fjorton distrikt klarade sig, tre förstördes fullständigt och sju härjades svårt.[2] Det finns bara en annan samtida källa som nämner branden, Plinius d.ä., skriver bara i förbigående om den.[6] Andra historiker från denna tid (Dio Chrysostomos, Plutarkos och Epiktetus) omtalar den inte över huvud taget.[7] Det finns bara en annan källa som nämner omfattningen av skadan branden orsakade, en interpolation i form av ett brev som uppges vara skrivet av Seneca d.y. till aposteln Paulus: "Ett hundra trettiotvå hus och fyra kvarter (insulae) brann ner på sex dagar; på den sjunde dagen vilade den".[8] Den senare källan gör gällande att mindre än en tiondel av staden brann ner, eftersom Rom hade 1700 enfamiljshus och 47 000 insulae.

Dio Cassius uppger att Nero, i scenkostym, sjöng Iliou persis under branden.[9] Tacitus anger dock att Nero befann sig i Antium under tillfället,[10] och att Nero skulle ha spelat lyra och sjungit under branden bara var ett rykte.[10] Av senare datum är påståenden att Nero skulle ha spelat fiol, vilket inte kan stämma eftersom fiolen inte var uppfunnen än.[11]

Tacitus anger att Nero när han fick höra talas om branden, skyndade till Rom för att organisera räddningsarbetet vilket han finansierade med egna medel.[10] När branden var släckt, skulle han ha öppnat sitt hem för de hemlösa, och stått för förtäring för att förhindra att de drabbade svalt.[10] Till följd av branden utarbetade han en ny stadsplan. Husen byggdes i kvarter med avstånd emellan, och med portiker vettande mot stora vägar.[12] Nero lät uppföra ett nytt palatskomplex, Domus Aurea, på en plats som brunnit ner.[13] Storleken på komplexet finns olika uppgifter om (mellan 100 och 300 acre).[14][15][16] Byggnaderna bekostades med tributer från imperiets alla provinser.[17]

Rykten om kristen mordbrand och förföljelser mot kristna[redigera | redigera wikitext]

The Torches of Nero, av Henryk Siemiradzki. Enligt Tacitus anklagade Nero de kristna för branden.

Det är oklart vad som orsakade branden, om det var en olyckshändelse eller om det var mordbrand. Tacitus berättar att somliga trodde att Nero hade anlagt branden.[18] På oklara grunder anklagade Nero de kristna för att ha startat den.[18] Kristna erkände dådet, men det är oklart om erkännandena var falska och framtvingade med tortyr.[18] Texten ifråga är också oklar ifråga om de kristna erkände att de var kristna eller om att de anlagt branden. Suetonius och Dio Cassius lägger skulden på Nero, med motivet att denne hade en vansinnig önskan att förstöra Rom.[19] Det var dock inte ovanligt att bränder uppstod som olyckshändelser i antikens Rom. Rom brann igen under Vitellius år 69, under Vespasianus belägring och under kejsar Titus år 80.[20]

Tacitus berättar att Nero gav order om att de kristna skulle kastas till hundar, medan andra korsfästes och några tändes eld på för att fungera som ljuskällor.[18]

Källor om branden[redigera | redigera wikitext]

Uppgifter om branden finns framför allt i tre källor, hos Tacitus, Suetonius och Dio Cassius. Detta är sekundärkällor. De primärkällor som finns omtalade, troligen delvis författade av Fabius Rusticus, Cluvius Rufus och Plinius d.ä., har gått förlorade. Primärkällorna anges dock innehålla motstridiga uppgifter och överdrifter.[1] Åtminstone fem rykten florerade om Nero och branden:

  • För att förstöra staden, skickade Nero ut män som låtsades vara berusade vilka antände staden medan Nero spelade lyra och sjöng i sitt palats på Palatinen.[21]
  • Eftersom Nero var sinnessjuk sände han öppet ut män för att bränna ner staden, medan han själv spelade lyra och sjöng med utkik från ett torn på Esquilinen.[22]
  • Nero sände män för att bränna ner staden. Själv stod han på en privat scen och uppträdde.[23]
  • Branden var en olyckshändelse. Nero befann sig i Antium.[24]
  • Kristna startade branden.[25]

Suetonius, som någorlunda var samtida med branden och torde ha sett staden återuppbyggas, anger uttryckligen att ingen förföljelse ägt rum,[26] helt stick i stäv med Tacitus uppgifter, och hävdar att Nero aldrig ens försökte finna de skyldiga och att den enda lista på skyldiga som presenterades för senaten togs mycket lättvindigt.

Modern uppfattning[redigera | redigera wikitext]

Samtida historiker är som regel överens med Tacitus att Nero troligen inte anlade branden. Skulle syftet ha varit att ge plats åt Domus Aurea, är det märkligt att branden utbröt en kilometer från den plats där den uppfördes, på andra sidan Palatinen. Branden förstörde även Neros egna palats, Domus Transitoria. Det är osannolikt att Nero skulle ha riskerat sitt eget palats, eftersom han flyttade en hel del dekorationer från det gamla till det nya palatset. Han lät inreda det nya palatset med konstverk som påminde om dem i det gamla. Branden startade dessutom två dagar efter fullmåne, en tidpunkt som inte skulle ha valts av mordbrännare på grund av risken för upptäckt.[27]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Great Fire of Rome, 30 september 2009.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Tacitus, Annals XV.38
  2. ^ [a b c] Tacitus, Annals XV.40
  3. ^ Suetonius, The Lives of Twelve Caesars, Life of Nero, 38
  4. ^ Tacitus, Annals XV.40
  5. ^ Tacitus, Annals XV.41
  6. ^ Plinius d.ä., Natural Histories, XVII, Plinius nämner träd som överlevt till "kejsar Neros konflagration"
  7. ^ Smallwood, E. Mary (1976). The Jews under Roman rule. Leiden: Brill Archive. sid. 217. ISBN 90-04-04491-4 
  8. ^ The Correspondence of Paul and Seneca (forged), M.R. James, översättaren, säger att dokumentet är från 300-talet och att det är av sämsta skick.
  9. ^ Suetonius, The Lives of Twelve Caesars, Life of Nero, 38; Cassius Dio, Roman History LXII.16
  10. ^ [a b c d] Tacitus, Annals XV.39
  11. ^ . Suetonius hävdar att Nero spelade lyra medan Rom brann, se Suetonius, The Lives of Twelve Caesars, Life of Nero 38; för en utförlig redogörelse om övergången se M.F. Gyles "Nero Fiddled while Rome Burned", The Classical Journal (1948), p. 211-217
  12. ^ Tacitus, Annals XV.43
  13. ^ Tacitus, Annals XV.42
  14. ^ Roth, Leland M. (1993). Understanding Architecture: Its Elements, History and Meaning, First, Boulder, CO. Westview Press. sid. 227–8. ISBN 0-06-430158-3 
  15. ^ Ball, Larry F. (2003). The Domus Aurea and the Roman architectural revolution. Cambridge University Press. ISBN 0521822513 
  16. ^ Warden reduces its size to under 100 acres. Warden, P.G., "The Domus Aurea Reconsidered," Journal of the Society of Architectural Historians 40 (1981) 271-278
  17. ^ Tacitus, Annals XV.45
  18. ^ [a b c d] Tacitus, Annals XV.44
  19. ^ Suetonius, Life of Nero, 38; Cassius Dio, Roman History LXII.16
  20. ^ Suetonius, Lives of Twelve Caesars, Life of Titus, 8
  21. ^ Cassius Dio, Roman History LXII.16-17
  22. ^ Suetonius, Lives of Twelve Caesars Life of Nero, 38
  23. ^ Tacitus, Annals XV.38-44
  24. ^ Tacitus, Annals XV.38-39
  25. ^ Tacitus, Annals XV.44
  26. ^ Nero 30
  27. ^ Griffin, Miriam T. (2000). Nero: The End of a Dynasty. Routledge. sid. 132. ISBN 0-415-21464-5