Nero

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nero
Kejsare av romarriket
Byst av Nero i Musei Capitolini, Rom
Regeringstid 13 oktober 54 – 9 juni 68
(Proconsul från 51)
Företrädare Claudius
Efterträdare Galba
Gemål Claudia Octavia, Poppaea Sabina, Statilia Messalina
Barn Claudia Augusta
Personnamn Lucius Domitius Ahenobarbus
(från födseln till år AD 50);
Nero Claudius Caesar Drusus Germanicus (från 50 till trontillträdet);
Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (som kejsare)
Ätt Julisk-claudiska ätten
Föräldrar Gnaeus Domitius Ahenobarbus, Agrippina den yngre
Född 15 december 37
Antium
Död 9 juni 68 (30 år)
Strax utanför Rom
Begravd Mausoleum för Domitii Ahenobarbi, Pincio, Rom
För programvaran Nero, se Nero (datorprogram). För det svenska skivbolaget, se Nero (skivbolag).
Nero (37-68)

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus, född 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom,[1] var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 till sin död, den siste av den julisk-claudiska ätten. Han var son till kejsar Claudius sista maka Agrippina d.y. (kejsar Caligulas syster) och hennes make i första äktenskapet, Gnaeus Domitius Ahenobarbus, och adopterades av Claudius för att bli tronarvinge. Som Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus tillträdde han tronen 13 oktober 54, efter Claudius död.

Neros första tid vid makten präglades av politisk stabilitet och välstånd, mycket tack vare hans goda rådgivare (bland andra filosofen Seneca). Många dyrbara byggnationer påbörjades, bland annat ett ofullbordat palats och dammbyggen. Så småningom ledde detta slöseri till kassakris, vilket försämrade statens ekonomi. År 62 skilde sig Nero från sin fru (och styvsyster) Octavia och gifte sig med den beryktade Poppaea Sabina.

År 64 brann Rom, och de tidiga kristna fick skulden och förföljelser tog vid. Efter att branden släckts en första gång började den om på nytt inom ett område som ägdes av Neros rådgivare Tigellinus, och Tacitus insinuerade på grund av detta att den andra och värre fasen av branden hade startats på order av Nero. Även Neros eget palats Domus Transitoria brann dock ner till grunden i denna andra fas av branden. Det har heller aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, var anlagd överhuvudtaget och andra bränder som härjade Rom under andra kejsare har inte tillmätts samma historiska intresse.

När en resning mot Nero spred sig och till slut vann stöd i senaten begick han självmord, assisterad av sin förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos. Nero var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68-69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros sista yttrande skall enligt traditionen ha varit: Qualis artifex pereo ("Vilken konstnär går inte förlorad i mig"), men även andra sista yttranden har tillskrivits honom. Att han skulle ha spelat lyra (senare vanligen tänkt som violin trots att det instrumentet inte skulle uppfinnas än på drygt 1 000 år) under Roms brand avfärdade redan samtida historiker som lösa rykten.

Nero härskade från 54 till 68, och fokuserade mycket av sin uppmärksamhet på diplomati, handel, och att öka imperiets kulturella kapital. Han beordrade bygget av teatrar och främjade idrottsuppvisningar. Under hans styre skedde ett framgångsrikt krig och en förhandlad fred med Partherriket (58–63), undertryckandet av den brittiska revolten (60–61) och förbättrade relationer med Grekland. Det judiska kriget (66–70) inleddes under hans styre. År 68 störtades Nero i en militärkupp. Inför hotet att bli mördad tog han sitt liv den 9 juni 68.[2]

Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser.[3] Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor[4] och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann",[5] och som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre — Tacitus, Suetonius och Cassius Dio. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero.[6] Vissa källor, däribland några som nämns ovan, beskriver honom dock som en kejsare som var populär hos det vanliga romerska folket, särskilt i öst.[7] Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet när de berättar om Neros tyranniska handlingar.[8]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Nero föddes 15 december 37 e.Kr. i Antium, nära Rom.[9][10] Han var enda sonen till Gnaeus Domitius Ahenobarbus och sysslingen Agrippina d.y., syster till kejsar Caligula.

Lucius far var sonson till Gnaeus Domitius Ahenobarbus och Aemilia Lepida genom deras son Lucius Domitius Ahenobarbus. Gnaeus var dotterson till Marcus Antonius och Octavia Minor genom deras döttrar Antonia Major och Antonia Minor. Med Octavia var han grandnephew till kejsar Caesar Augustus. Neros far hade varit anställd som praetor och ingick i Caligulas stab när den senare reste till Östern.[11] Neros far beskrevs av Suetonius som en mördare och bedragare som åtalades av kejsar Tiberius för förräderi, äktenskapsbrott och incest.[11] Tiberius dog och han undslapp därför åtalspunkterna.[11] Neros far dog av ödem ("vattusot") år 39 när Nero var tre.[11]

Lucius mor var Agrippina den yngre, som var barnbarnsbarn till Augustus och hans hustru Scribonia genom deras dotter Julia den äldre och hennes man Marcus Vipsanius Agrippa. Agrippinas far, Germanicus, var barnbarn till Augustus hustru, Livia, på en sida och till Marcus Antonius och Octavia på den andra. Germanicus mor Antonia Minor, var dotter till Octavia Minor och Marcus Antonius. Octavia var en Augustus äldre systrar. Germanicus var också adoptivson till Tiberius. Ett antal antika historiker anklagar Agrippina för att ha mördat sin tredje make, kejsar Claudius.[12]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

I boken Kejsarbiografier beskriver den romerske historikern Suetonius Nero som "medellång, illaluktande och med utslag på kroppen, med ljust, blont hår, alldagliga och inte särskilt attraktiva drag, blå ögon, lite vek, tjock nacke, kulmage och smala ben".[13]

Vägen till makten[redigera | redigera wikitext]

Nero var inte från början tilltänkt som kejsare. Hans morbror Caligula tillträdde tronen ung och kunde tros ha alla förutsättningar att skaffa egna söner. Lucius mor, Agrippina, blev impopulär hos Caligula och sändes i exil år 39 efter sin makes död.[14] Caligula beslagtog Lucius arv och skickade honom att bli uppfostrad av sin mindre välbärgade faster, Domitia Lepida, som var mor till Valeria Messalina, Claudius tredje fru.[10]

Caligula, hans hustru Caesonia och deras späda dotter Julia Drusilla mördades 24 januari 41.[15] Dessa händelser ledde till att Claudius, Caligulas farbror , blev kejsare.[16] Claudius tillät Agrippina att återvända från exilen.[10]

Mynt präglat under Claudius styre som prisar den unge Nero som framtida kejsare, cirka 50

Claudius hade ingått två äktenskap innan han gifte sig med Valeria Messalina.[17] Hans tidigare äktenskap producerade tre barn, däribland en son, Drusus, som dog tidigt.[18] Han fick två barn med Messalina - Claudia Octavia (född 40) och Britannicus (född 41).[18] Messalina avrättades av Claudius år 48.[17] År 49 gifte sig Claudius en fjärde gång, med Agrippina.[18] För att hjälpa Claudius politiskt blev Lucius officiellt adopterad år 50 och fick det nya namnet Nero Claudius Caesar Drusus.[19] Nero var äldre än sin styvbror, Britannicus, och blev tronarvinge.[20] Då Nero var äldre än sin styvbror Britannicus blev det han som kom att ärva tronen vid Claudius död.

Nero förklarades vuxen år 51 vid 14 års ålder.[21] Han utsågs till prokonsul, inträdde i och talade för första gången inför Senaten, framträdde offentligt tillsammans med Claudius, och avbildades på mynt.[21] År 53 gifte han sig med sin styvsyster Claudia Octavia.[22]

Kejsare[redigera | redigera wikitext]

Början av regeringstiden[redigera | redigera wikitext]

Aureus med bild av Nero och hans mor, Agrippina den yngre, cirka 54.

Claudius dog år 54 och Nero utropades som kejsare. Fastän berättelserna skiljer sig mycket från varandra, hävdar många antika historiker att Agrippina förgiftade Claudius.[12] Det är inte känt hur mycket Nero visste om eller var inblandad i Claudius död.[23]

Nero blev kejsare vid 16 års ålder, den yngste kejsaren dittills.[24] Antika historiker beskriver Neros tidiga styre som starkt influerat av hans mor Agrippina, hans lärare Lucius Annaeus Seneca, och praetorianprefekten Sextus Afranius Burrus, särskilt under det första året.[25] Andra lärare nämndes mindre ofta, såsom Alexander av Aigai.[26]

Mycket tidigt under Neros styre uppstod problem av konkurrensen om inflytande mellan Agrippina och Neros två huvudsakliga rådgivare, Seneca och Burrus.

Seneca och Nero, efter Eduardo Barrón, Córdoba, Spanien.

År 54 försökte Agrippina sitta bredvid Nero när han mötte ett armeniskt sändebud, men Seneca hindrade henne och förhindrade en skandalscen.[27] Neros personliga vänner litade inte heller på Agrippina och sade åt Nero att akta sig för sin mor.[28] Nero sägs ha varit missnöjd med sitt äktenskap med Octavia och inledde en affär med Claudia Acte, en före detta slav.[29] År 55 försökte Agrippina ingripa till förmån för Octavia och krävde att hennes son skulle avvisa Acte. Nero motstod, med Senecas stöd, sin mors inblandning i hans personliga förehavanden.[30]

När Agrippinas inflytande över sin son hade avbrutits, började hon enligt vad som påstås verka för att Britannicus, Neros styvbror, skulle bli kejsare.[30] De nästan femton år gamle Britannicus, utsedd till arvinge innan Nero blev adopterad, var fortfarande juridiskt minderårig, men närmade sig myndighetsåldern.[30] Enligt Tacitus hoppades Agrippina att Britannicus, som Claudius biologiske son, med hennes stöd av staten skulle ses som den sanna tronarvingen i stället för Nero.[30] Den unge Britannicus dog dock plötsligt och misstänkt den 12 februari 55, dagen innan hans myndighetsförklaring skulle ske.[31] Nero hävdade att Britannicus dog av ett epileptiskt anfall, men alla antika historiker hävdar att Britannicus hade blivit förgiftad av Nero.[32] Efter Britannicus död anklagades Agrippina för att förtala Octavia och Nero beordrade henne att lämna kejsarbostaden.[33]

Modermord och maktkonsolidering[redigera | redigera wikitext]

Mynt med bild av Nero och Poppaea Sabina

Med tiden blev Nero gradvis mäktigare, befriade sig från sina rådgivare och eliminerade rivaler om tronen. År 55 flyttade han Marcus Antonius Pallas, en allierad till Agrippina, från sin position i finansdepartementet.[30] Pallas anklagades tillsammans med Burrus för att konspirera mot kejsaren för att sätta Faustus Sulla på tronen.[34] Seneca anklagades för att ha relationer med Agrippina och för förskingring.[35] Seneca lyckades få sig själv, Pallas och Burrus frikända.[35] Enligt Dio Cassius minskade Seneca och Burrus vid denna tidpunkt sin roll i styret från noggrann ledning till att enbart dämpa Nero.[36]

År 58 inledde Nero en kärleksrelation med Poppaea Sabina, hustru till hans vän och den framtida kejsaren Otho.[37] Enligt vad som sägs på grund av att giftermål med Poppaea och skilsmässa från Octavia inte tycktes politiskt möjligt medan Agrippina var i livet beordrade Nero år 59 att hans mor skulle mördas.[38] Ett antal moderna historiker uppfattar detta som ett osannolikt motiv, då Nero inte gifte sig med Poppaea förrän 62.[39] Dessutom skilde sig Poppaea inte med sin make förrän efter Agrippinas död, enligt Suetonius, vilket gör det osannolikt att den redan gifta Poppaea skulle försöka få Nero att gifta sig med henne.[40] Några moderna historiker spekulerar om att Neros avrättning av Agrippina föranleddes av att hon planerade att sätta Rubellius Plautus på tronen.[41] Enligt Suetonius försökte Nero mörda sin mor genom ett planlagt skeppsbrott, som tog livet av hennes vän Acerronia Polla, men när Agrippina överlevde lät han avrätta henne och fick det att framstå som självmord.[42] Händelsen beskrivs även av Tacitus.[43]

The Remorse of Nero after Killing his Mother, av John William Waterhouse, 1878.

År 62 dog Neros rådgivare Burrus.[44] Dessutom anklagades Seneca än en gång för förskingring.[45] Seneca bad Nero om tillåtelse att dra sig tillbaka från det offentliga livet.[46] Nero skilde sig från Octavia och förvisade henne med hänvisning till hennes ofruktsamhet, och blev därmed fri att gifta sig med den gravida Poppaea.[47] Efter protester från allmänheten blev Nero tvungen att låta Octavia återvända från sin exil,[47] men hon blev avrättad kort efter sin återkomst.[48] Nero sades också ha sparkat ihjäl Poppaea år 65 innan hon kunde föda hans andra barn.[49] Moderna historiker, som noterar att Suetonius, Tacitus och Dio Cassius möjligen var partiska mot Nero och troligen inte hade tillgång till direkta vittnesmål om privata händelser, antar dock att Poppaea kan ha dött i sviter av missfall eller i barnsäng.[50]

Anklagelser om att förräderi planerades mot Nero och Senaten framkom första gången 62.[51] Senaten dömde att praetorn Antistius skulle avrättas för att ha talat illa om Nero på en fest. Senare förvisade Nero Fabricius Veiento som hade förtalat Senaten i en bok.[52] Tacitus skriver att rötterna till den konspiration som leddes av Gaius Calpurnius Piso började detta år. För att befästa sin makt avrättade Nero ett antal personer åren 62 och 63, däribland sina rivaler Marcus Antonius Pallas, Rubellius Plautus och Faustus Sulla.[53] Enligt Suetonius visade Nero under denna period "varken urskiljning eller måtta genom att låta avrätta alla som det behagade honom".[54]

Neros befäste också sin makt genom att långsamt ta Senatens makt i besittning. År 54 lovade Nero att ge Senaten befogenheter likvärdiga med de som rådde under republiken.[55] Vid år 65 klagade senatorerna på att de inte hade någon makt kvar och detta ledde till den pisonska sammansvärjningen.[56]

Administrativ politik[redigera | redigera wikitext]

Mynt som visar Nero dela ut allmosor till en medborgare. cirka 64-66.

Under loppet av sitt styre fattade Nero ofta beslut som uppskattades av underklassen. Nero kritiserades för att vara besatt av att vara populär.[57]

Nero inledde sin regeringstid år 54 genom att utlova Senaten större autonomi.[55] Under detta första år förbjöd han andra att hänvisa till honom när det gällde antagande av lagar. För detta hyllades han av Senaten.[58] Nero var känd för att tillbringa tid på bordeller och värdshus under denna period.[58]

År 55 började Nero anta en mer aktiv roll som administratör. Han var konsul fyra gånger mellan 55 och 60. Dunder denna period talar vissa antika historiker väl om Nero och kontrasterar det med hans senare styre.[59]

Under Nero infördes begränsningar av beloppen för borgen och böter.[60] Advokatarvoden begränsades också.[61] Det fördes en diskussion i Senaten om dåligt uppförande bland de frigivna slavarna, och ett starkt krav framfördes på att slavägare skulle ha rätt att återkalla frigivningar.[62] Nero stödde de frigivna slavarna och dömde att slavägarna inte hade någon sådan rätt.[63] Senaten försökte anta en lag om att brott begångna av en slav skulle gälla alla slavar i ett hushåll. Trots upplopp stödde Nero Senaten i denna fråga, och satte in trupper för att organisera avrättning av 400 slavar som påverkades av lagen. Han lade dock in sitt veto mot stänga åtgärder mot de frigivna slavar som påverkades av fallet.[64] Efter att skatteindrivare anklagades för att vara för stränga mot de fattiga överförde Nero skatteindrivningsmakten till lägre ombud.[60] Nero förbjöd domare och prokuratorer att visa upp offentlig underhållning för att inte riskera att platsen användes som metod att påverka massan.[65] Dessutom förekom många åtal och avsättningar av statliga tjänstemän samt arresteringar för utpressning och korruption.[66] När ytterligare klagomål yttrades över att de fattiga beskattades för hårt försökte Nero avskaffa alla indirekta skatter.[67] Senaten övertygade honom om att denna handling skulle leda till konkurs för statsfinanserna.[67] Som kompromiss sänktes skatterna från 4,5% till 2,5%.[68] Dessutom fattades beslut om att statens hemliga skatteregister skulle göras offentliga.[68] För att sänka kostnaden för matimport förklarades handelsfartyg fråntagna beskattning.[68]

Neros övergivna Korinthkanal

För att efterlikna grekerna byggde Nero ett antal idrottslokaler och teatrar.[69] Enorma gladiatorspel hölls också.[70] Nero instiftade också Neronia,[69][70] en festival som omfattade spel, poesi och teater. Historiker antyder att det fanns en tro på att teater ledde till omoral.[69] Andra ansåg att det var gammalmodigt att ha skådespelare klädda i grekiska kläder.[71] Vissa ifrågasatte de stora offentliga utgifterna för underhållning.[71]

År 64 brann Rom.[72] Nero genomförde en räddningsinsats[72] samt betydande återuppbyggnad.[73] Ett antal andra stora byggnadsprojekt genomfördes under Neros sena regeringstid. Nero lät fylla sumpmarkerna i Ostia med grus från branden. Han uppförde det stora Domus Aurea.[74] År 67 försökte Nero låta anlägga en kanal vid Korintiska näset.[75] Antika historiker hävdar att dessa och andra projekt förvärrade tärandet på statens budget.[76]

Neros ekonomiska politik är ett omdebatterat ämne bland forskare. Enligt antikens historiker var Neros byggnadsprojekt överdrivet slösaktiga och det stora antalet utgifter under gjorde Italien "helt och hållet uttömt genom penningbidrag" med "provinserna ruinerade."[77][78] Moderna historiker noterar dock att perioden var full av deflation och att det är troligt att Neros utgifter gjordes i form av offentliga arbetsprojekt och allmosor med syfte att lindra ekonomiska bekymmer.[79]

Roms brand[redigera | redigera wikitext]

Se även: Roms brand

Roms brand utbröt på natten den 18 juli till 19 juli år 64 e.Kr. Branden började vid sydöstra änden av Circus Maximus i butiker som sålde lättantändliga varor.[72]

Skiss av antikt graffitiporträtt av Nero, funnet i Domus Tiberiana.

Brandens omfattning är osäker. Enligt Tacitus, som var nio år vid tiden för branden, spred den sig snabbt och brann i över fem dagar.[80] Tre av Roms fjorton distrikt brann ner fullständigt och sju blev allvarligt skadade.[80] Den enda andra samtida historiker som nämnde branden var Plinius den äldre, som skrev om den i förbigående.[81] Andra samtida historiker (däribland Josefus, Dion Chrysostomos, Plutarchos och Epiktetos) nämner den inte.

Det är ovisst vem eller vad som faktiskt orsakade branden — om det var en olyckshändelse eller mordbrand.[72] Suetonius och Dio Cassius pekar ut Nero som mordbrännare, så att han skulle kunna bygga ett palatskomplex. Tacitus nämner att kristna erkände sig skyldiga till brottet, men det är inte känt huruvida dessa bekännelser tillkom under tortyr.[82] Oanlagda bränder var dock inte ovanliga i antikens Rom.[83] Faktum är att Rom genomled en annan stor brand år 69,[84] liksom år 80.[85]

Det sades av Suetonius och Dio Cassius att Nero sjöng "Iliou persis" i scenkostym medan staden brann.[86] I folktron hävdas att Nero spelade fiol vid tiden för branden, en anakronism baserad merely on the concept of the lyra, ett stränginstrument som förknippades med Nero och hans framträdanden. (Det fanns inga fioler i Rom under första århundradet.) Tacitus anger dock att Nero befann sig i Antium vid tillfället.[87] Tacitus sade också att det bara var ett rykte att Nero spelade lyra och sjöng medan staden brann.[87]

Enligt Tacitus återvände Nero när han hört nyheten om branden till Rom för att organisera en hjälpinsats, som han betalade för med egna medel.[87] Efter branden öppnade Nero sina palats för att ge husrum åt hemlösa, och såg till att mat levererades för att förebygga svält bland de överlevande.[87] I brandens kölvatten gjorde han en ny stadsutvecklingsplan. Hus som byggdes efter branden placerades med avstånd emellan och uppfördes i tegel med portiker framför på breda vägar.[73] Nero byggde också ett nytt palatskomplex som blev känt som Neros gyllene hus (Domus Aurea) i ett område som ödelades av branden. Detta innefattade grönskande konstgjorda landskap och en 30 meter hög staty av honom själv, "Neros koloss".[74] Storleken på detta komplex är omdebatterad (från 0,4 till 1,2 km2).[88][89][90] För att få fram den nödvändiga finansieringen för återuppbyggnaden pålades imperiets provinser tributer.[91]

Enligt Tacitus sökte folket efter en syndabock och det fanns rykten om att Nero bar ansvaret.[82] För att avvärja beskyllningarna från sig själv utsåg Nero de kristna till måltavla. Han befallde att kristna skulle kastas till hundar, medan andra korsfästes och brändes på bål.[82]

Tacitus beskrev händelsen:

För att göra sig av med ryktesspridningen, kastade Nero i sin tur skulden på – samt tillfogade den mest raffinerade tortyr – en samhällsklass som var hatat för sina vederstyggligheter: de kristna [eller krestna[92]], som de kallades av folket. Kristus, som de tagit sitt namn från, drabbades av det yttersta straffet under Tiberius regeringstid, utdömt av en av våra prokuratorer, Pontius Pilatus. Och en synnerligen illvillig vidskepelse, som för tillfället tvingats under kontroll, bröt ut inte bara i Judéen – den ursprungliga källan till det onda; det nådde även Rom, som all världens hemskheter och otäckheter förr eller senare drabbas av. Följaktligen fick man lov att arrestera alla dem som bekände sig till det hela; och efter det kunde en stor skara dömas – baserat på upplysningar som inhämtats från de arresterade. De dömdes inte i första hand för brottet att sätta eld på staden utan för hatet mot mänskligheten. Vid deras dödande hånade man dem på alla upptänkliga vis. De ikläddes djurhudar, drogs av hundar tills de försmäktade, fästes vid kors eller blev lågornas rov i bål som lyste upp staden om natten.[82]

Offentliga framträdanden[redigera | redigera wikitext]

Nero-mynt, cirka 66. Ara Pacis på baksidan.

Nero tyckte om att köra vagn med enspann, sjunga till lyra och poesi.[93] Han komponerade till och med sånger som framfördes av andra underhållare runtom i imperiet.[94] Till att börja med framträdde Nero i slutna sällskap.[95]

År 64 började Nero sjunga offentligt i Neapel för att stärka sin popularitet.[95] Han sjöng också vid den andra Neronia-festivalen år 65.[96] Det sades att Nero törstade efter uppmärksamheten,[97] men historikerna skriver också att Nero uppmuntrades att sjunga och framträda inför publik av Senaten, sin inre krets och folket.[98] Antikens historiker kritiserar starkt hans val att framträda inför publik och kallar det skamligt.[99]

Nero övertygades att delta i Olympiska spelen år 67 för att förbättra relationerna med Grekland och visa upp Roms härskarställning.[100] Som tävlande förde Nero en vagn med tiospann och var nära att dö efter att ha kastats av den.[101] Han framträdde också som skådespelare och sångare.[102] Fastän Nero stakade sig i kapplöpningarna (och i ett fall hoppade av helt och hållet före slutet) och skådespeleritävlingarna,[101] vann han ändå kronorna i dessa grenar och stoltserade med dem när han återvände till Rom.[101] Segrarna förklaras med att Nero mutade domarna och hans ställning som kejsare.[103]

Krig och fred med Partien[redigera | redigera wikitext]

Kort efter Neros trontillträde år 55 störtade den romerska vasallstaten Armenien sin furste Rhadamistus, som ersattes av den partiska fursten Tiridates.[104] Detta sågs som en partisk invasion på romerskt territorium.[104] Det rådde oro i Rom över den unge kejsaren skulle hantera situationen.[105] Nero reagerade genom att omedelbart skicka militären till området under ledning av Gnaeus Domitius Corbulo.[106] Parterna överlämnade temporärt kontrollen över Armenien till Rom.[107]

Freden varade inte och fullskaligt krig bröt ut 58. Den partiska kungen Vologases I vägrade avsätta sin bror Tiridates från Armenien.[108] Parterna inledde en fullskalig invasion av det armeniska riket.[37] Befälhavaren Corbulo svarade och drev tillbaka större delen av den partiska armén samma år.[109] Tiridates gick till reträtt och Rom kontrollerade åter merparten av Armenien.[109]

Nero hyllades offentligt för denna inledande seger.[110] Tigranes, en kappadokisk adelsman uppvuxen i Rom, installerades av Nero som ny härskare över Armenien.[111] Corbulo utsågs till guvernör av Syria som belöning.[111]

Partien cirka 60. Neros fredsavtal med Partien var en politisk seger på hemmaplan och gjorde honom älskad i öst.

År 62 invaderade Tigranes den partiska provinsen Adiabene.[112] Rom och Partien var nu åter i krig med varandra och detta varade till 63. Partien började rusta för att slå till mot den romerska provinsen Syria.[113] Corbulo försökte övertala Nero att fortsätta kriget, men Nero valde att i stället sluta fred.[114] Det fanns oro i Rom över spannmålstillförsel i öster och ett budgetunderskott.[115]

Resultatet var ett avtal där Tiridates åter blev Armeniens kung, men kröntes i Rom av kejsar Nero.[116] I framtiden skulle kungen av Armenien vara en partisk furste, men tillsättningen behövde romarnas godkännande. Tiridates tvingades komma till Rom och delta i ceremonier som var ämnade att visa upp romersk överhöghet.[72][117]

Detta fredsavtal av år 63 var en avsevärd seger för Nero politiskt.[118] Nero blev mycket populär i Romarrikets östra provinser och även hos partherna.[118] Freden mellan Partien och Rom varade i 50 år tills den romerske kejsaren Trajanus invaderade Armenien år 114.

Andra större maktkamper och uppror[redigera | redigera wikitext]

Gipsbyst av Nero, Pusjkinmuseet, Moskva.

Kriget mot Partien var inte Neros enda stora krig men fick både kritik och beröm för en motvilja mot att kriga.[119] Liksom många kejsare ställdes Nero inför ett antal uppror och maktkamper inom imperiet.

Den brittiska revolten 60–61 (Boudicas uppror)
Se även: Boudicca

År 60 utbröt ett stort uppror i provinsen Britannia.[120] Medan guvernören Gaius Suetonius Paullinus och hans trupper var upptagna med att erövra ön Mona (Anglesey) från druiderna inledde stammarna i sydöst en revolt ledd av icenernas drottning Boudicca.[121] Boudicca och hennes trupper förstörde tre städer innan Paullinus armé kunde återvända, få förstärkningar och slå ner upproret år 61.[122] Nero fruktade att Paullinus själv kunde provocera fram fler uppror och ersatte honom med den mer passive Publius Petronius Turpilianus.[123]

Pisonska sammansvärjningen 65

År 65 organiserade den romerske statsmannen Gaius Calpurnius Piso en sammansvärjning mot Nero med hjälp av tribunen Subrius Flavus och centurionen i praetoriangardet Sulpicius Asper.[124] Enligt Tacitus ville många sammansvurna "rädda staten" från kejsaren och återställa republiken.[125] Den frigivne slaven Milichus upptäckte sammansvärjningen och rapporterade om den för Nero sekreterare Epaphroditos.[126] Som en följd av det misslyckades sammansvärjningen och dess medlemmar avrättades, däribland poeten Lucan.[127] Neros tidigare rådgivare Seneca beordrades att begå självmord efter att han medgivit att han hade diskuterat planen med de sammansvurna.[128]

Det första judiska kriget 66–70

År 66 utbröt ett judiskt uppror i Judeen, med ursprung i religiösa spänningar mellan greker och judar.[129] Året därpå skickade Nero Vespasianus för att återställa ordningen.[130] Upproret slogs så småningom ner år 70, efter Neros död.[131] Detta uppror är känt för att romarna bröt sig igenom Jerusalems murar och förstörde det Jerusalems andra tempel.[132]

Vindex och Galbas revolt och Neros död[redigera | redigera wikitext]

Marmorbyst av Nero, Palatinens Antiquarium.

I mars 68 gjorde guvernören i Gallia Lugdunensis Gaius Julius Vindex uppror mot Neros skattepolitik.[133][134] Lucius Verginius Rufus, guvernören i Germania Superior, beordrades att slå ner Vindex uppror.[135] I ett försök att vinna stöd från utanför sin egen provins kallade Vindex på Servius Sulpicius Galba, guvernören i Hispania Tarraconensis, att ansluta sig till upproret och vidare att utropa sig själv till kejsare i opposition mot Nero.[136] I slaget vid Vesontio i maj 68 besegrade Verginius styrkor med lätthet Vindex styrkor, och Vindex begick självmord.[135] Efter att ha slagit ner denna rebell försökte dock Verginius legioner utropa sin egen befälhavare som kejsare. Verginius vägrade agera mot Nero, men missnöjet i legionerna i Germanien och Galbas fortsatta motstånd i Spanien bådade inte väl för Nero.

Nero hade behållit viss kontroll över situationen, men stödet för Galba ökade trots att han officiellt förklarades vara en samhällsfiende. Prefekten över praetoriangardet, Gaius Nymphidius Sabinus, övergav också sin trohet mot kejsaren och stödde Galba.

Som svar flydde Nero Rom med avsikten att resa till hamnen i Ostia och därifrån ta en flotta till en av de ännu lojala provinserna i öster. Han övergav dock idén när några arméofficerer öppet vägrade lyda hans order, och svarade med en rad från Vergilius Aeneiden: "Är det så hemskt då att dö?"[a] Nero övervägde sedan på att fly till Partien, ge sig på nåd och onåd åt Galba, eller vädja till folket och be dem förlåta honom för hans tidigare förseelser och åtminstone låta honom bli prefekt av Egypten. Suetonius berättar att texten till detta tal senare återfanns i Neros skrivbord, men att han inte vågade framföra det av rädsla för att slitas i stycken innan han kunde nå fram till Forum.[137]

Nero återvände till Rom och tillbringade kvällen i palatset. Efter att ha sovit vaknade han omkring midnatt och upptäckte att palatsvakten hade givit sig av. Han skickade meddelanden till sina vänners kammare i palatset, men ingen svarade. När han gick till deras kammare personligen var alla övergivna. När han kallade på en gladiator eller någon annan med svärdsskicklighet att döda honom kom ingen. Han skrek "Har jag varken vän eller fiende?" och sprang ut som för att kasta sig i Tibern.[137]

Nero återvände igen och letade efter någon plats där han kunde gömma sig och samla sina tankar. En kejserlig frigiven slav erbjöd sin villa, som låg en bit utanför staden. Nero och fyra lojala tjänare färdades i förklädnad till villan, där Nero beordrade dem att gräva en grav åt honom. När denna förbereddes sade han om och om igen "Vilken konstnär går inte förlorad i mig!".[138] Vid denna tidpunkt anlände en kurir med en rapport om att Senaten hade förklarat att Nero var en samhällsfiende och att deras avsikt var att avrätta honom genom att slå honom till döds.

När Nero hade mottagit denna nyhet beredde han sig för självmord. Han tappade självkontrollen och bad först att en av hans följeslagare skulle föregå honom och ta sitt liv. Till slut drev ljudet av annalkande ryttare Nero att möta sitt öde. Efter att ha citerat en rad från Homeros Iliaden ("Hör, nu larmar mitt öra av ljudet från snabbfotade hästars hovslag!"[b]), stötte han en dolk in i sin hals.

Till detta hjälptes han av sin privatsekreterare, Epaphroditos. När en av ryttarna anläde och såg att Nero knappt var vid liv, försökte han stoppa blödningen. Med orden "För sent! Detta är trohet!" dog Nero den 9 juni 68.[139] Detta var årsdagen av Octavias död. Nero begravdes i Domitii Ahenobarbis mausoleum, i det som nu är området Villa Borghese (Pincio) i Rom.[139]

Neros död innebar slutet för julisk-claudiska ätten. Kaos följde under de fyra kejsarnas år.[84]

Efter döden[redigera | redigera wikitext]

Enligt Suetonius och Dio Cassius firade folket i Rom Neros död.[140][141] Tacitus beskriver dock ett mer komplicerat politiskt sammanhang. Han nämner att Neros död välkomnades av senatorer, adeln och överklassen.[142] Underklassen, slavarna, arena- och teaterbesökarna och "de som gynnades av Neros berömda utsvävningar", å andra sidan, blev bestörta av nyheten.[142] Inom militären var åsikterna delade, eftersom de svurit trohetsed mot Nero men sedan mutats till att störta honom.[143]

Källor från östern, nämligen Filostratos II och Apollonios från Tyana, nämner att Neros död sörjdes då han "återskapade friheterna från de romerska Hellas, med en visdom och måtta som stod i kontrast mot hans personlighet.[144] och att han "i sina händer upprätthöll våra friheter och respekterade dem.[145]

Modern forskning anser i allmänhet att senaten och välbärgade personer välkomnade Neros död, medan den stora massan var "lojal in i det sista, eftersom både Otho och Vitellius ansåg att de behövde appellera till deras nostalgi".[146]

Neros namn raderades från vissa monument, i vad Edward Champlin ser som "outburst of private zeal".[147] Många porträtt av Nero gjordes om för att föreställa andra personer; enligt Eric R. Varner finns över femtio sådana bilder bevarade.[148] Det här omarbetandet av bilder förklaras ofta som en en del av vanhedrandet av störtade kejsares minne efter deras död (se damnatio memoriae).[148] Champlin tvivlar dock på att den här praxisen nödvändigtvis gav ett negativt resultat och noterar att bilder av Nero skapades långt efter hans död.[149]

Neros apoteos, c. efter 68. Konstverk som avbildar hur Nero uppnår gudomlig ställning efter döden.

Inbördeskriget under revolutionskejsarnas år beskrevs av antika historiker som en bekymmersam period.[84] Enligt Tacitus låg orsaken till instabiliteten i det faktum att kejsarna inte längre kunde stödja sig på en uppfattad arvsföljd, så som Nero och hans föregångare.[142] Galba inledde sitt korta styre med att låta avrätta ett stort antal allierade til Nero, liksom möjliga framtida fiender.[150] En sådan notabel fiende var Nymphidius Sabinus, som hävdade att han var son till kejsar Caligula.[151]

Otho störtade Galba. Otho sas vara omtyckt bland soldaterna, eftersom han hade varit vän till Nero och påminde om honom till temperamentet.[152] Det berättas att den vanlige romaren hyllade Otho som om han själv vore Nero.[153] Otho använde "Nero" som ett efternamn och återuppresten många statyer till Nero.[153] Vitellius störtade Otho. Vitellius inledde sitt styre med en stor begravning för Nero, komplett med sånger skrivna av Nero.[154]

Efter Neros självmord 68, trodde många, särskilt i de östra provinserna, att han fortfarande levde och på något sätt skulle återkomma.[155] Den här tron kom att bli känd som Nero Redivivus-legenden.

Legenden om Neros återkomst varade i hundratals år efter Neros död. Augustinus av Hippo skrev om legenden som en folktro så sent som år 422.[156]

Åtminstone tre stycken "falska Nero" framträdde genom var sitt uppror. Den förste, som sjöng och spelade cittra eller lyra och vars ansikte liknade den döde kejsarens, dök upp 69 under Vitellius styre.[157] Efter att han fått folk att känna igen honom, infångades och avrättades han.[157] Någon gång under Titus (79–81) styre dök en ny bedragare upp i Asia; han sjöng också till lyra och liknade Nero men blev även han dödad.[158] Tjugo år efter Neros död, under Domitianus styre, framträdde en tredje bedragare. Han hade stöd av parterna. De kunde knappast övertalas att överlämna honom,[159] och det hela ledde nästan till krig.[84]

Historiografi[redigera | redigera wikitext]

Historien om Neros regeringstid är problematisk i det att inga historiska källor som var samtida med Nero har bevarats. De första historierna om Nero har beskrivits som partiska och fantasibaserade, och antingen överdrivet kritiska eller hyllande.[160] De ursprungliga källorna sades också säga emot varandra om ett antal händelser.[161] Trots detta har dessa tidiga, förlorade primärkällor fungerat som bas för andrahands- och tredjehandskällor om Nero skrivna av nästa generation historiker.[162] Några av de samtida historikerna är kända vid namn. Fabius Rusticus, Cluvius Rufus och Plinius den äldre skrev alla fördömande skrifter om Nero som nu gått förlorade.[163] Där fanns också pro-Nero-berättelser, men det är okänt vilka som skrev dem eller för vilka förtjänster Nero skulle ha hyllats.[164]

Merparten av det som är känt om Nero kommer från Tacitus, Suetonius och Dio Cassius, som alla tillhörde patricierklassen. Tacitus och Suetonius skrev sina historier om Nero över femtio år efter hans död, medan Dio Cassius skrev sin historia över 150 år efter Neros död. Dessa källor motsäger varandra om ett antal händelser i Neros liv, däribland Claudius död, Agrippinas död och Roms brand år 64, men de är konsekventa i sitt fördömande av Nero.

En handfull andra källor ger också ett begränsat och varierande perspektiv på Nero. Få bevarade källor framställer Nero i ett fördelaktigt ljus. Några källor porträtterar honom dock som en kompetent kejsare som var populär i breda folklager, särskilt i öster.[källa behövs]

Dio Cassius

Dio Cassius (cirka 155- 229) var son till Cassius Apronianus, en romersk senator. Han tillbringade större delen av sitt liv i offentlig tjänst. Han var senator under Commodus och guvernör i Smyrna efter Septimius Severus död; och senare consul suffectus omkring 205, och även prokonsul i Africa och Pannonien.

Böckerna 61–63 av Dios Roms historia beskriver Neros styre. Endast fragment av dessa böcker finns kvar och det som har bevarats förkortades och ändrades av Johannes Xiphilinus, en munk på 1000-talet.

Dion Chrysostomos

Dion Chrysostomos (cirka 40–120), en grekisk filosof och historiker, skrev att det romerska folket var mycket nöjda med Nero och skulle ha låtit honom härska varaktigt. De längtade efter hans styre när han var borta och tog emot bedragare när de visade sig:

Sanningen om detta har faktiskt inte nått ut ännu; bland de övriga av hans underlydande fanns inget som kunde förhindra honom från att fortsätta vara kejsare för evigt, när alla fortfarande önskar att han fortfarande vore i livet. Och den övervägande majoriteten är övertygad om att han fortfarande lever, även om han i viss mån dött många gånger tillsammans med dem som hade varit övertygade om att han fortfarande levde.[165]
Epiktetos

Epiktetos (cirka 55-135) var slav till Neros skrivare Epaphroditos. Han ger i förbigående ett antal negativa kommentarer om Neros karaktär i sina verk, men gör inga uttalanden om hur hans styre var. Han beskriver Nero som en bortskämd, arg och olycklig man.

Josefus
Historikern Josefus (cirka 37-100) anklagade andra historiker för att förtala Nero.

Historikern Josefus (cirka 37- 100), som kallade Nero en tyrann, var samtidigt den förste som nämnde partiskhet mot Nero. Om andra historiker sade han:

Men jag avhåller mig från vidare diskussioner i ämnet; det har varit så många skrivit historien om Nero; några har avlägsnat sig från sanningen på grund av sin favorisering, eftersom de fått gåvor från honom; andra har skrivit ut sitt hat och illvilja mot honom och lika oförblommerat ljugit även de, så att att de förtjänas att fördömas. Jag förvånas inte heller över hur de kunnat berätta lögner om Nero, eftersom de i sina skrifter inte bevarat den sanna historien om förhållanden som var tidigare än hans tid – även om personer som ingalunda kunde ha varit orsaken till deras vrede – eftersom dessa skribenter levde långt senare.[166]
Lucanus

Även om han var mer poet än historiker, har Lucanus (cirka 39-65) en av de vänligaste skildringarna av Neros styre. Han skriver om fred och välstånd under Nero i kontrast till tidigare krig och stridigheter. Ironiskt nog var han senare inblandad i en sammansvärjning för att störta Nero och blev avrättad.[167]

Filostratos

Filostratos II "atenaren" (cirka 172-250) talade om Nero i Apollonios från Tyanas liv (böckerna 4–5). Fastän han allmänt har en dålig eller vag bild av Nero, talar han om andras positiva mottagande av Nero i Östern.

Plinius den äldre

Plinius den äldres (cirka 24- 79) Nerohistoria finns inte bevarad. Det finns dock hänvisningar till Nero i Plinius Naturalis Historia. Plinius har en av de värsta uppfattningarna om Nero och kallar honom "fiende till mänskligheten."[168]

Plutarchos

Plutarchos (cirka 46- 127) nämner Nero indirekt i sin skildring av Galbas liv och Othos liv. Nero avbildas som en tyrann, men de som ersätter beskrivs inte som bättre.

Seneca den yngre

Det är inte förvånande av Seneca (cirka 4 f.Kr.-65 e.Kr.), Neros lärare och rådgivare, skriver mycket välvilligt om Nero.[169]

Suetonius

Suetonius (cirka 69- 130) var medlem av riddarståndet, och var chef för departementet för kejserlig korrespondens. När han var på denna position började Suetonius skriva biografier om kejsarna, och lade tonvikt på anekdotiska och sensationella aspekter.

Tacitus

Annalerna av Tacitus (cirka 56-117) är den mest detaljerade och uttömmande historien om Neros styre, trots att den är ofullständig efter år 66. Tacitus beskrev de julisk-claudiska kejsarnas styren som allmänt orättfärdiga. Han tyckte också att de befintliga skrifterna om dem var obalanserade:

Historieskrivningen om Tiberius, Caius, Claudius och Nero – under tiden de härskade – förfalskades genom terror, och efter deras död skrev man under inflytande av ett nära känt hat.[170]

Tacitus var son till en procurator, som gifte in sig i elitfamiljen Agricola. Han inledde sitt politiska liv som senator efter Neros död och hade mycket, enligt honom själv, mycket att tacka Neros rivaler för. Eftersom han var medveten om detta faktum och att andra kunde tycka att det påverkade hans trovärdighet, förfäktade Tacitus att hans skrifter var sanna.[171]

Nero och religionen[redigera | redigera wikitext]

Judisk tradition[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av år 66 utbröt konflikt mellan greker och judar i Jerusalem och Caesarea. Enligt Talmud åkte Nero till Jerusalem och sköt pilar i alla fyra riktningar. Alla pilar landade i staden. Han bad sedan ett förbipasserande barn att upprepa den vers han lärt sig den dagen.

Barnet svarade "Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel" (Hes. 25,14). Nero blev skräckslagen, då han trodde att Gud ville att Jerusalems tempel skulle förstöras, men skulle straffa den som utförde det. Nero sade, "Han önskar att ödelägga Hans Hus och lägga skulden på mig", varefter han flydde och konverterade till judendomen för att undvika sådan hämnd.[172] Vespasianus skickades sedan för att slå ner upproret. Talmud tillägger att den vise mannen Reb Meir Baal HaNess, en framträdande anhängare till Bar Kokhbas uppror mot det romerska styret, härstammade från Nero.

Romerska källor berättar ingenstans om Neros påstådda konvertering till judendomen, en religion som romarna ansåg ytterst barbarisk och omoralisk.[173] Det förefaller osannolikt att sådana källor - nästan undantagslöst fientliga mot kejsaren - skulle ha missat tillfället att svärta ner Nero ytterligare genom att nämna denna påstådda omvändelse. Inte heller finns något omnämnande av att Nero hade barn som överlevde späd ålder: hans enda registrerade barn, Claudia Augusta, dog fyra månader gammal.

Kristen tradition[redigera | redigera wikitext]

En kristen Dirke, av Henryk Siemiradzki. En kristen kvinna dör martyrdöden i detta återuppspelande av myten om Dirke.

Kristen tradition och sekulära historiska källor anser Nero som den första framträdande statliga understödjaren av förföljelser mot kristna, och ibland som den som dödade apostlarna Petrus och Paulus. Teologer på 300-talet, bland andra, upptecknade sin tro att Nero skulle återvända, på något sätt, som "Antikrist."

Förste förföljare

Den icke-kristne historikern Tacitus beskriver hur Nero i stor utsträckning torterade och avrättade kristna efter branden år 64.[82] Suetonius nämner också att Nero straffade kristna, men han gör det som beröm och kopplar inte ihop det med branden.[174]

Den kristna författaren Tertullianus (cirka 155-230) var den förste som kallade Nero den förste förföljaren av kristna. Han skrev "Syna dina anteckningar. Där kommer du att finna att Nero var den förste som föföljde den här läran."[175] Lactantius (cirka 240-320) sade också att Nero "var den förste att förfölja Guds tjänare".[176], något som också Sulpicius Severus nämner.[177] Emellertid meddelade Suetonius att "genom att judarna var en ständig källa till oro genom sina hyllningar av Krestus, förvisade han [kejsar Claudius] dem från Rom". ("Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantis Roma expulit").[178] Dessa förvisade "judar" kan ha varit tidiga kristna, även om Suetonius inte är tydlig i saken. Inte heller Bibeln är tydlig i det avseendet och kallar Aquila från Pontus och hans fru Priscilla, vilka båda förvisats från Rom vid den här tiden, för "judar".[179]

Petrus och Paulus mördare

Den första texten som antyder att Nero skulle ha dödat en apostel är den apokryfiska Isaias himmelsfärd, en kristen skrift från 100-talet. Den berättar att "hans moders slaktare, som själv är kung, kommer att förfölja växten som de älskade tolv apostlarna har planterat. Av de tolv kommer en att läggas i hans händer.[180]

Biskop Eusebius av Caesarea (cirka 275- 339) var den förste som skrev att Paulus halshöggs under Neros styre.[181] Han meddelar att Neros förföljelse ledde till Petrus och Paulus död, men att Nero inte gav några uttryckliga order. Flera andra rapporter finns om att Paulus skulle ha överlevt sina två år i Rom och därefter rest till Hispania.[182]

Petrus sägs först ha blivit korsfäst upp-och-ner, i Rom under Neros regim (men inte av Nero), i de apokryfiska Petrus gärningar (cirka 200).[183] Berättelsen slutar med att Paulus fortfarande är i livet och att Nero lyder Guds bud om att inte förfölja några fler kristna.

Under 400-talet skrev ett antal författare att Nero dödade Petrus och Paulus.[184]

Antikrist

Isaias himmelsfärd är den första texten som antyder att Nero var Antikrist. Texten hävdar att en "laglös kung, sin moders egen baneman, … kommer att komma, och han kommer att få all världslig makt, och de kommer att lyssna till honom och lyda alla hans bud."[180]

De Sibyllinska oraklen, Bok 5 och 8, skrivet på 100-talet, talar om Neros återkomst och hur han för med sig förödelse.[185] Inom kristna församlingar bidrog de här skrifterna, tillsammans med andra liknande,[186] till att sprida tron att Nero skulle återvända som Antikrist. År 310 skrev Lactantius att Nero "plötsligen försvann och att inte ens det farliga vilddjurets eviga viloplats kunde uppbringas. Detta har lett några fantasifulla personer till uppfattningen att han förts till en avlägsen trakt där han fortfarande lever; där borta läser de sibyllinska verser för honom."[176]

422 skrev Augustinus av Hippo det andra tessalonikerbrevet (2:1–11), där han trodde att Paulus nämnde den kommande Antikrist. Även om han själv förkastar teorin, nämner Augustinus att många kristna var övertygade om att Nero var Antikrist eller skulle komma att återvända som Antikrist.[187][156]

Akademiker[188][189] som Delbert Hillers (Johns Hopkins University) från American Schools of Oriental Research och författarna till the Oxford & Harper Collins study Bibles hävdar att talet 666 (Vilddjurets tal) i Johannes uppenbarelsebok syftar på Nero,[190] en syn som också stöds av Romersk-katolska bibelkommentarer.[191][192] Om man betraktar bokstäverna i Neros namn som hebreiska bokstäver, summeras de till 616 eller 666. Detta representerar de två vilddjurstalen från äldre versioner av Johannes uppenbarelser och de två sätten att stava Neros namn på hebreiska (Nero och Neron Caesar). נ ר ו ן ק ס ר : Nun=50 + Resh=200 + Waw=6 (+ Nun=50) + Qof=100 + Samekh=60 + Resh=200 = 666.[193]

Tanken om Nero som Antikrist är en viktig trosuppfattning inom den preteristiska eskatologin.

Släktträd[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gnaeus Domitius Ahenobarbus (den äldre)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lucius Domitius Ahenobarbus
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Aemilia Lepida
 
 
 
 
 
 
 
 
Gnaeus Domitius Ahenobarbus (den yngre)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marcus Antonius
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Antonia Maior
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Octavia Minor
 
 
 
Nero
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nero Claudius Drusus
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Germanicus
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Antonia Minor
 
 
 
 
 
 
 
 
Agrippina den yngre
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marcus Vipsanius Agrippa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Agrippina den äldre
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Julia den äldre
 
 
 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engelska: "Is it so dreadful a thing then to die?"
  2. ^ Engelska: "Hark, now strikes on my ear the trampling of swift-footed coursers!"

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Neros födelsedag är listad i Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 6. Hans dödsdag är dock osäker, möjligen för att Galba förklarades som kejsare innan Nero levde. En dödsdag den 9 juni kommer från Hieronymus, Krönika, som listar Neros styre som 13 år, 7 månader och 28 dagar. Cassius Dio, Roman History LXII.3 och Josefus, War of the Jews IV, säger att Neros styre varade i 13 år och 8 månader vilket skulle ge 11 juni.
  2. ^ Suetonius hävdar att Nero begick självmord i Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 49; Sulpicius Severus, som möjligen använde Tacitus förlorade fragment som källa, rapporterar att det var osäkert huruvida Nero begick självmord, Sulpicius Severus, Chronica II.29,se även T.D. Barnes, "The Fragments of Tacitus' Histories", Classical Philology (1977), s. 228.
  3. ^ Galba kritiserade Neros luxuria, both his public and private excessive spending, during rebellion, Tacitus, Annaler I.16; Kragelund, Patrick, "Nero's Luxuria, in Tacitus and in the Octavia", The Classical Quarterly, 2000, pp. 494–515.
  4. ^ Referenser till Neros modersmord förekommer i Sibylline Oracles 5.490–520, Geoffrey Chaucers Canterbury Tales The Monk's Tale, och William Shakespeares Hamlet 3.ii.
  5. ^ Nero spelade inte violin utan lyra. Suetonius hävdar att Nero spelade lyra medan Rom brann, se Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 38; För en detaljerad förklaring av denna övergång se M.F. Gyles "Nero Fiddled while Rome Burned", The Classical Journal (1948), ss. 211-217 [1].
  6. ^ Bland dessa finns Lucanus Civil War, Seneca d.y.:s On Mercy och Dion Chrysostomos Discourses tillsammans med olika romerska mynt och inskriptioner.
  7. ^ Tacitus, Histories I.4, I.5, I.13, II.8; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 57, Otho 7, Vitellius 11; Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41; Dion Chrysostomos, Discourse XXI, On Beauty.
  8. ^ Om brand och förföljelse av kristna, se F.W. Clayton, "Tacitus and Christian Persecution", The Classical Quarterly, ss. 81-85; B.W. Henderson, Life and Principate of the Emperor Nero, s. 437; om allmän vinkling mot Nero, se Edward Champlin, Nero, Cambridge, MA: Harvard University Press, 2003, s. 36-52 (ISBN 0-674-01192-9
  9. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 1.
  10. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 6.
  11. ^ [a b c d] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 5.
  12. ^ [a b] Tacitus, Annaler XII.66; Cassius Dio, Roman History LXI.34; Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 44; Josefus är inte lika säker, Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.1.
  13. ^ Suetonius. ”Nero, 51”. Kejsarbiografier. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Suetonius/12Caesars/Nero*.html#51  Engelska: "about the average height, his body marked with spots and malodorous, his hair light blond, his features regular rather than attractive, his eyes blue and somewhat weak, his neck over thick, his belly prominent, and his legs very slender."
  14. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Caligula 29.
  15. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XIX.1.14, XIX.2.4.
  16. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XIX.3.2.
  17. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 26.
  18. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 27.
  19. ^ Tacitus, Annaler XII.25.
  20. ^ Tacitus, Annaler XII.26.
  21. ^ [a b] Tacitus, Annaler XII.41.
  22. ^ Tacitus, Annaler XII.58.
  23. ^ Enligt Dio Cassius och Suetonius kände Nero till mordet, Cassius Dio, Roman History LXI.35, Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33; Tacitus och Josefus skildringar nämner bara Agrippina, Tacitus, Annaler XII.65, Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.1.
  24. ^ Augustus var 35, Tiberius var 56, Caligula var 25 och Cladius var 50.
  25. ^ Cassius Dio hävdar "Till en början hanterade Agrippina alla hans viktiga beslut och uppdrag", och därefter tog Seneca och Burrus "helt och hållet hand om styret av riket", men "efter Britannicus död ägnade Seneca och Burrus inte längre det hela någon större omsorg" (år 55), Cassius Dio, Roman History LXI.3-7.
  26. ^ Jowett, Benjamin (1867). ”Alexander of Aegae”. i William Smith (på engelska). Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology. "1". Boston: Little, Brown and Company. ss. 110–111. http://www.ancientlibrary.com/smith-bio/0119.html. 
  27. ^ Tacitus, Annaler XIII.5.
  28. ^ Tacitus, Annaler XIII.13.
  29. ^ Tacitus, Annaler XIII.12.
  30. ^ [a b c d e] Tacitus, Annaler XIII.14.
  31. ^ Tacitus, Annaler XIII.16.
  32. ^ Tacitus, Annaler XIII.16; Josefus, Judarnas gamla historia, XX.8.2; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33; Cassius Dio, Roman History LXI.7.
  33. ^ Tacitus, Annaler XIII.18-21.
  34. ^ Tacitus, Annaler XIII.23.
  35. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXI.10.
  36. ^ Cassius Dio, Roman History LXI.7.
  37. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.46.
  38. ^ Tacitus, Annaler XIV.1.
  39. ^ Dawson, Alexis, "Whatever Happened to Lady Agrippina?", The Classical Journal, 1969, s. 254.
  40. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Otho 3.
  41. ^ Rogers, Robert, Heirs and Rivals to Nero, Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 86. (1955), s. 202. Silana accuses Agrippina of plotting to bring up Plautus in 55, Tacitus, Annaler XIII.19; Silana is recalled from exile after Agrippina's power waned, Tacitus, Annaler XIV.12; Plautus is exiled in 60, Tacitus, Annaler XIV.22.
  42. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 34.
  43. ^ Tacitus, "Annaler".
  44. ^ Tacitus, Annaler XIV.51.
  45. ^ Tacitus, Annaler XIV.52.
  46. ^ Tacitus, Annaler XIV.53.
  47. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.60.
  48. ^ Tacitus, Annaler XIV.64.
  49. ^ Farquhar, Michael (2001). A Treasure of Royal Scandals, s. 216. Penguin Books, New York. ISBN 0739420259.
  50. ^ Rudich, Vasily, Political Dissidence Under Nero, s. 134.
  51. ^ Tacitus, Annaler XIV.48.
  52. ^ Tacitus, Annaler XIV.49.
  53. ^ Tacitus, Annaler XIV.65.
  54. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 37.
  55. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.4.
  56. ^ Tacitus, Annaler XV.51.
  57. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 53; Gibbon, Edward, The History of The Decline and Fall of the Roman Empire Vol. I, Chap. VI.
  58. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.25.
  59. ^ Aurelius Victor nämner Trajanus hyllning av Neros första cirka fem år. Aurelius Victor The Style of Life and the Manners of the Imperitors 5; De okände författaren av Epitome de Caesaribus nämner också att Trajanus hyllade Neros första cirka fem år Auctor incertus Epitome De Caesarbius 5.
  60. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.28.
  61. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 17.
  62. ^ Tacitus, Annaler XIII.26.
  63. ^ Tacitus, Annaler XIII.27.
  64. ^ Tacitus, Annaler XIV.45.
  65. ^ Tacitus, Annals XIII.31.
  66. ^ Tacitus, Annaler XIII.30, XIV.18, XIV.40, XIV.46.
  67. ^ [a b] Tacitus, Annals XIII.50.
  68. ^ [a b c] Tacitus, Annaler XIII.51.
  69. ^ [a b c] Tacitus, Annals XIV.20.
  70. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 12.
  71. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.21.
  72. ^ [a b c d e] Tacitus, Annaler XV.38.
  73. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.43.
  74. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.42.
  75. ^ Josefus, War of the Jews III.10.10,Werner, Walter: "The largest ship trackway in ancient times: the Diolkos of the Isthmus of Corinth, Greece, and early attempts to build a canal", The International Journal of Nautical Archaeology, Vol. 26, No. 2 (1997), ss. 98–119.
  76. ^ Tacitus, Annaler XVI.3.
  77. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 31.
  78. ^ Tacitus, Annaler en:wikisource:The Annals (Tacitus)/Book 15#45 XV.45.
  79. ^ Thornton, Mary Elizabeth Kelly "Nero's New Deal," Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 102, (1971), s. 629.
  80. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.40; Suetonius säger att elden härjade i sex dagar och sju nätter, Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 38; En pelare som restes av Domitius säger att branden varade i nio dagar.
  81. ^ Plinius den äldre, Naturalis Historia, XVII.1.5, Plinius nämner träd som fanns kvar "down to the Emperor Nero’s conflagration".
  82. ^ [a b c d e] Tacitus Annaler XV.44. Engelskt originalcitat: "Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, called Christians [or Chrestians (In the earliest extant manuscript, the second Medicean, the e in "Chrestianos", Chrestians, has been changed into an i; cf. Gerd Theißen, Annette Merz, Der historische Jesus: ein Lehrbuch, 2001, p. 89. The reading Christianos, Christians, is therefor doubtful.)] by the populace. Christus, from whom the name had its origin, suffered the extreme penalty during the reign of Tiberius at the hands of one of our procurators, Pontius Pilatus, and a most mischievous superstition, thus checked for the moment, again broke out not only in Judaea, the first source of the evil, but even in Rome, where all things hideous and shameful from every part of the world find their centre and become popular. Accordingly, an arrest was first made of all who pleaded guilty; then, upon their information, an immense multitude was convicted, not so much of the crime of firing the city, as of hatred against mankind. Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished, or were nailed to crosses, or were doomed to the flames and burnt, to serve as a nightly illumination, when daylight had expired.
  83. ^ Juvenalis skriver att Rom plågades av återkommande bränder och rasande hus. Juvenalis, Satirer 3.7, 3.195, 3.214.
  84. ^ [a b c d] Tacitus, Histories I.2.
  85. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Titus 8.
  86. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero, 38; Cassius Dio, Roman History LXII.16.
  87. ^ [a b c d] Tacitus, Annaler XV.39.
  88. ^ Roth, Leland M. (1993). Understanding Architecture: Its Elements, History and Meaning, First, Boulder, CO: Westview Press, ss. 227-8. ISBN 0-06-430158-3.
  89. ^ Ball, Larry F. (2003). The Domus Aurea and the Roman architectural revolution. Cambridge University Press. ISBN 0521822513.
  90. ^ Warden minskar storleken till reduces under 0,4 km2. Warden, P.G., "The Domus Aurea Reconsidered," Journal of the Society of Architectural Historians 40 (1981) ss. 271-278.
  91. ^ Tacitus, Annaler XV.45.
  92. ^ I det tidigaste bevarade manuskriptet, det andra mediceanska, har e:et i "Chrestianos" ändrats till ett i. Jfr. Gerd Theißen, Annette Merz, Der historische Jesus: ein Lehrbuch, 2001, p. 89. Läsningen Christianos, krestna, är därför tveksam.
  93. ^ Tacitus, Annaler XIV.14, XIV.16.
  94. ^ Filostratos II, Life of Apollonius 4.39; Suetonius, Kejsarbiografier, Vitellius 11.
  95. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.33.
  96. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 21.
  97. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33.
  98. ^ Tacitus, Annaler XVI.4; Suetonius, Kejsarbiografier, Vitellius 11; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 10, 21.
  99. ^ Tacitus, Annaler XIV.15; Cassius Dio, Roman History LXI.19.
  100. ^ Filostratos II, Life of Apollonius 5.7.
  101. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 24.
  102. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 25.
  103. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero 23, 24.
  104. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.7.
  105. ^ Tacitus, Annaler XIII.8.
  106. ^ Tacitus, Annaler XIII.9.
  107. ^ Tacitus, Annaler XIII.10.
  108. ^ Tacitus, Annaler XIII.42.
  109. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.55.
  110. ^ Tacitus, Annaler XIII.56.
  111. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.36.
  112. ^ Tacitus, Annaler XV.1.
  113. ^ Tacitus, Annaler XV.4.
  114. ^ Tacitus, Annaler XV.16.
  115. ^ Tacitus, Annaler XV.18.
  116. ^ Tacitus, Annaler XV.29.
  117. ^ Cassius Dio, Roman History LXIII.2.
  118. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXII.23.
  119. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero 18; Marcus Annaeus Lucanus Pharsalia (Civil War) (c. 65)[2][död länk].
  120. ^ Tacitus, Annaler XIV.29.
  121. ^ Tacitus, Annaler XIV.31.
  122. ^ Tacitus, Annaler XIV.31-38.
  123. ^ Tacitus, Annaler XIV.39.
  124. ^ Tacitus, Annaler XV.49.
  125. ^ Tacitus, Annaler XV.50.
  126. ^ Tacitus, Annaler XV.55.
  127. ^ Tacitus, Annaler XV.70.
  128. ^ Tacitus, Annaler XV.60-62.
  129. ^ Josefus, War of the Jews II.13.7.
  130. ^ Josefus, War of the Jews III.1.3.
  131. ^ Josefus, War of the Jews VI.10.1.
  132. ^ Josefus, War of the Jews VII.1.1.
  133. ^ Cassius Dio, Roman History LXIII.22.
  134. ^ Donahue.
  135. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXIII.24.
  136. ^ Plutarch, The Parallel Lives, Life of Galba 5.
  137. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 47.
  138. ^ Suetonius, Nero, xlix) [3]. Engelska: "What an artist dies in me!"
  139. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 49.
  140. ^ Cassius Dio, Roman History 63.
  141. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 57.
  142. ^ [a b c] Tacitus, Histories I.4.
  143. ^ Tacitus, Histories I.5.
  144. ^ Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41. Engelska: "restored the liberties of Hellas with a wisdom and moderation quite alien to his character".
  145. ^ Brev från Apollonius till kejsar Vespasianus, Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41. Engelska: "held our liberties in his hand and respected them."
  146. ^ M. T. Griffin, Nero (1984), p. 186; Gibbon, Edward, The History of The Decline and Fall of the Roman Empire Vol. I, Chap. III. Engelska: "loyal to the end and beyond, for Otho and Vitellius both thought it worthwhile to appeal to their nostalgia."
  147. ^ Champlin (2003), s. 29.
  148. ^ [a b] John Pollini, Recension of Mutilation and Transformation: Damnatio Memoriae and Roman Imperial Portraiture av Eric R. Varner, The Art Bulletin (september 2006).
  149. ^ Champlin (2003), pp. 29–31.
  150. ^ Tacitus, Histories I.6.
  151. ^ Plutarch, The Parallel Lives, The Life of Galba 9.
  152. ^ Tacitus, Histories I.13.
  153. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Otho 7.
  154. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Vitellius 11.
  155. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 57; Tacitus, Histories II.8; Cassius Dio, Roman History LXVI.19.
  156. ^ [a b] Augustine of Hippo, City of God .XX.19.3.
  157. ^ [a b] Tacitus, Histories II.8.
  158. ^ Cassius Dio, Roman History LXVI.19.
  159. ^ Suetonius, The Lives of Twelve Caears, Life of Nero 57.
  160. ^ Tacitus, Annaler I.1; Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3; Tacitus, Life of Gnaeus Julius Agricola 10; Tacitus, Annaler XIII.20.
  161. ^ Tacitus, Annaler XIII.20; Tacitus, Annaler XIV.2.
  162. ^ Tacitus, Annaler XIII.20; Josefus, Antiquities of the Jews XIX.1.13.
  163. ^ Tacitus, Annaler XIII.20.
  164. ^ Tacitus, Annaler I.1; Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3.
  165. ^ Dion Chrysostomos, Discourse XXI, On Beauty. Engelska: "Indeed the truth about this has not come out even yet; for so far as the rest of his subjects were concerned, there was nothing to prevent his continuing to be Emperor for all time, seeing that even now everybody wishes he were still alive. And the great majority do believe that he still is, although in a certain sense he has died not once but often along with those who had been firmly convinced that he was still alive."
  166. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3. Engelska: "But I omit any further discourse about these affairs; for there have been a great many who have composed the history of Nero; some of which have departed from the truth of facts out of favor, as having received benefits from him; while others, out of hatred to him, and the great ill-will which they bare him, have so impudently raved against him with their lies, that they justly deserve to be condemned. Nor do I wonder at such as have told lies of Nero, since they have not in their writings preserved the truth of history as to those facts that were earlier than his time, even when the actors could have no way incurred their hatred, since those writers lived a long time after them."
  167. ^ Marcus Annaeus Lucanus, Pharsalia (Civil War) (cirka 65)[död länk].
  168. ^ Plinius den äldre, Naturalis Historia VII.8.46.
  169. ^ Seneca den yngre, Apocolocyntosis 4.
  170. ^ Tacitus, Annaler I.1. Engelska: "The histories of Tiberius, Caius, Claudius, and Nero, while they were in power, were falsified through terror, and after their death were written under the irritation of a recent hatred."
  171. ^ Tacitus, Historia I.1.
  172. ^ Talmud, tractate Gitin 56a-b
  173. ^ Isaac, Benjamin (2004) The Invention of Racism in Classical Antiquity s. 440-491. Princeton.
  174. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero, kapitel 16.
  175. ^ Tertullian Apologeticum, förlorad text citerad i [4], Eusebius, Ecclesiastical History, II.25.4. Engelska: "Examine your records. There you will find that Nero was the first that persecuted this doctrine".
  176. ^ [a b] Lactantius, Of the Manner in Which the Persecutors Died II.
  177. ^ Sulpicius Severus, Chronica II.28.
  178. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Life of Claudius 25.
  179. ^ Acts of the Apostles 18:2.
  180. ^ [a b] Ascension of Isaiah Chapter 4.2. Engelska: "the slayer of his mother, who himself this king, will persecute the plant which the Twelve Apostles of the Beloved have planted. Of the Twelve one will be delivered into his hands."
  181. ^ Eusebius, Ecclesiastical History II.25.5.
  182. ^ I de apokryfiska Paulus gärningar, i de apokryfiska Petrus gärningar, i den första versen i Klemens 5:6, liksom i Det muratorianska fragmentet.
  183. ^ Apocryphal Acts of Peter.
  184. ^ Lactantius skrev att Nero korsfäste Petrus och dräpte Paulus., Lactantius, Of the Manner in Which the Persecutors Died II; Johannes Chrysostomos skrev att Nero kände Paulus personligen och lät avrätta honom;Concerning Lowliness of Mind 4; Sulpicius Severus säger att Nero dödade Petrus och Paulus.Chronica II.28-29.
  185. ^ Sibylline Oracles 5.361-376, 8.68-72, 8.531-157.
  186. ^ Sulpicius Severus och Victorinus of Pettau säger också att Nero är Antikrist, Sulpicius Severus, Chronica II.28-29; Victorinus of Pettau, Commentary on the Apocalypse 17.
  187. ^ http://www.biblegateway.com/passage/?book_id=60&chapter=2&verse=7&version=9&context=verse
  188. ^ The Book of Revelation, Catherine A. Cory.
  189. ^ Revelation, Alan John Philip Garrow.
  190. ^ Hillers, Delbert, “Rev. 13, 18 and a scroll from Murabba’at”, Bulletin of the American Schools of Oriental Research 170 (1963) 65.
  191. ^ The New Jerome Biblical Commentary. Ed. Raymond E. Brown, Joseph A. Fitzmyer, and Roland E. Murphy. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall, 1990. 1009.
  192. ^ Just, S.J., Ph.D., Prof. Felix. The Book of Revelation, Apocalyptic Literature, and Millennial Movements, University of San Francisco, USF Jesuit Community”. http://catholic-resources.org/Bible/Apocalyptic.htm. Läst 2007-05-18. 
  193. ^ Edward Cook. ”The Number of the Beast: 616?”. http://ralphriver.blogspot.com/2005/04/number-of-beast-616.html. 

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

Primarkällor
Sekundärkällor

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Claudius
Romersk kejsare
54-68
Efterträdare:
Galba