Nero

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För programvaran Nero, se Nero (datorprogram). För det svenska skivbolaget, se Nero (skivbolag).
Nero
Kejsare av Romarriket
Byst av Nero i Musei Capitolini, Rom
Regeringstid 13 oktober 54 – 9 juni 68
(Proconsul från 51)
Företrädare Claudius
Efterträdare Galba
Gemål Claudia Octavia, Poppaea Sabina, Statilia Messalina
Barn Claudia Augusta
Ätt Julisk-claudiska ätten
Föräldrar Gnaeus Domitius Ahenobarbus, Agrippina den yngre
Född 15 december 37
Antium
Död 9 juni 68 (30 år)
Strax utanför Rom
Begravd Mausoleum för Domitii Ahenobarbi, Pincio, Rom
Nero (37-68)

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus, född 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom,[1] var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 till sin död, den siste av den julisk-claudiska ätten. Han var son till kejsar Claudius sista maka Agrippina d.y. (kejsar Caligulas syster) och hennes make i första äktenskapet, Gnaeus Domitius Ahenobarbus, och adopterades av Claudius för att bli tronarvinge.Som Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus tillträdde han tronen 13 oktober 54, efter Claudius död.

Nero var inte från början tilltänkt som kejsare. Hans morbror Caligula tillträdde tronen ung och kunde tros ha alla förutsättningar att skaffa egna söner men slutade sina dagar utan någon, vilket ledde Caligulas farbror Claudius till tronen. Claudius adopterade Nero (som var son till hans fjärde fru) och då Nero var äldre än sin styvbror Britannicus blev det han som kom att ärva tronen vid Claudius död.

Neros första tid vid makten präglades av politisk stabilitet och välstånd, mycket tack vare hans goda rådgivare (bland andra filosofen Seneca). Många dyrbara byggnationer påbörjades, bland annat ett ofullbordat palats och dammbyggen. Så småningom ledde detta slöseri till kassakris, vilket försämrade statens ekonomi. År 62 skilde sig Nero från sin fru (och styvsyster) Octavia och gifte sig med den beryktade Poppaea Sabina.

År 64 brann Rom, och de tidiga kristna fick skulden och förföljelser tog vid. Efter att branden släckts en första gång började den om på nytt inom ett område som ägdes av Neros rådgivare Tigellinus, och Tacitus insinuerade på grund av detta att den andra och värre fasen av branden hade startats på order av Nero. Även Neros eget palats Domus Transitoria brann dock ner till grunden i denna andra fas av branden. Det har heller aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, var anlagd över huvud taget och andra bränder som härjade Rom under andra kejsare har inte tillmätts samma historiska intresse.

När en resning mot Nero spred sig och till slut vann stöd i senaten begick han självmord, assisterad av sin förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos. Nero var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68-69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros sista yttrande skall enligt traditionen ha varit: Qualis artifex pereo (”Vilken konstnär går inte förlorad i mig”), men även andra sista yttranden har tillskrivits honom. Att han skulle ha spelat lyra (senare vanligen tänkt som violin trots att det instrumentet inte skulle uppfinnas än på drygt 1 000 år) under Roms brand avfärdade redan samtida historiker som lösa rykten.

Nero härskade från 54 till 68, och fokuserade mycket av sin uppmärksamhet på diplomati, handel, och att öka imperiets kulturella kapital. Han beordrade bygget av teatrar och främjade idrottsuppvisningar. Under hans styre skedde ett framgångsrikt krig och en förhandlad fred med Partherriket (58–63), undertryckandet av den brittiska revolten (60–61) och förbättrade relationer med Grekland. Det judiska kriget (66–70) inleddes under hans styre. År 68 störtades Nero i en militärkupp. Inför hotet att bli mördad tog han sitt liv den 9 juni 68.[2]

Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser.[3] Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor[4] och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann",[5] och som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre — Tacitus, Suetonius och Cassius Dio. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero.[6] Vissa källor, däribland några som nämns ovan, beskriver honom dock som en kejsare som var populär hos det vanliga romerska folket, särskilt i öst.[7] Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet när de berättar om Neros tyranniska handlingar.[8]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Nero föddes 15 december 37 e.Kr. i Antium, nära Rom.[9][10] Han var enda sonen till Gnaeus Domitius Ahenobarbus and second and third cousin Agrippina d.y., syster till kejsar Caligula.

Lucius far var sonson till Gnaeus Domitius Ahenobarbus och Aemilia Lepida genom deras son Lucius Domitius Ahenobarbus. Gnaeus var dotterson till Marcus Antonius och Octavia Minor genom deras döttrar Antonia Major och Antonia Minor, by each parent. Med Octavia var han grandnephew till kejsar Caesar Augustus. Neros far hade varit anställd som praetor och ingick i Caligulas stab när den senare reste till Östern.[11] Neros far beskrevs av Suetonius som en mördare och bedragare som åtalades av kejsar Tiberius för förräderi, äktenskapsbrott och incest.[11] Tiberius dog och han undslapp därför åtalspunkterna.[11] Neros far dog av ödem ("vattusot") år 39 när Nero var tre.[11]

Lucius mor var Agrippina den yngre, som var barnbarnsbarn till Caesar Augustus och hans hustru Scribonia genom deras dotter Julia den äldre och hennes man Marcus Vipsanius Agrippa. Agrippinas far, Germanicus, var barnbarn till Augustus hustru, Livia, på en sida och till Marcus Antonius och Octavia på den andra. Germanicus mor Antonia Minor, var dotter till Octavia Minor och Marcus Antonius. Octavia var Augustus second elder sister. Germanicus var också adoptivson till Tiberius. Ett antal antika historiker anklagar Agrippina för att ha mördat sin tredje make, kejsar Claudius.[12]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

I boken "Kejsarbiografier" beskriver den romerske historikern Suetonius Nero som "about the average height, his body marked with spots and malodorous, his hair light blond, his features regular rather than attractive, his eyes blue and somewhat weak, his neck over thick, his belly prominent, and his legs very slender."[13]

Vägen till makten[redigera | redigera wikitext]

Nero var inte från början tilltänkt som kejsare. Hans morbror Caligula tillträdde tronen ung och kunde tros ha alla förutsättningar att skaffa egna söner. Lucius mor, Agrippina, blev impopulär hos Caligula och sändes i exil år 39 efter sin makes död.[14] Caligula beslagtog Lucius arv och skickade honom att bli uppfostrad av sin mindre välbärgade faster, Domitia Lepida, som var mor till Valeria Messalina, Claudius tredje fru.[10]

Caligula, hans hustru Caesonia och deras späda dotter Julia Drusilla mördades 24 januari 41.[15] Dessa händelser ledde till att Claudius, Caligulas farbror , blev kejsare.[16] Claudius tillät Agrippina att återvända från exilen.[10]

Mynt präglat under Claudius styre som prisar den unge Nero som framtida kejsare, cirka 50

Claudius hade ingått två äktenskap innan han gifte sig med Valeria Messalina.[17] Hans tidigare äktenskap producerade tre barn, däribland en son, Drusus, som dog tidigt.[18] Han fick två barn med Messalina - Claudia Octavia (född 40) och Britannicus (född 41).[18] Messalina avrättades av Claudius år 48.[17] År 49 gifte sig Claudius en fjärde gång, med Agrippina.[18] För att hjälpa Claudius politiskt blev Lucius officiellt adopterad år 50 och fick det nya namnet Nero Claudius Caesar Drusus.[19] Nero var äldre än sin styvbror, Britannicus, och blev tronarvinge.[20] Då Nero var äldre än sin styvbror Britannicus blev det han som kom att ärva tronen vid Claudius död.

Nero förklarades vuxen år 51 vid 14 års ålder.[21] Han utsågs till prokonsul, inträdde i och talade för första gången inför Senaten, framträdde offentligt tillsammans med Claudius, och avbildades på mynt.[21] År 53 gifte han sig med sin styvsyster Claudia Octavia.[22]

Kejsare[redigera | redigera wikitext]

Början av regeringstiden[redigera | redigera wikitext]

Aureus med bild av Nero och hans mor, Agrippina, cirka 54.

Claudius dog år 54 och Nero utropades som kejsare. Fastän berättelserna skiljer sig mycket från varandra, hävdar många antika historiker att Agrippina förgiftade Claudius.[12] Det är inte känt hur mycket Nero visste om eller var inblandad i Claudius död.[23]

Nero blev kejsare vid 16 års ålder, den yngste kejsaren dittills.[24] Antika historiker beskriver Neros tidiga styre som starkt influerat av hans mor Agrippina, hans lärare Lucius Annaeus Seneca, och praetorianprefekten Sextus Afranius Burrus, särskilt under det första året.[25] Andra lärare nämndes mindre ofta, såsom Alexander av Aigai.[26]

Mycket tidigt under Neros styre uppstod problem av konkurrensen om inflytande mellan Agrippina och Neros två huvudsakliga rådgivare, Seneca och Burrus.

Seneca och Nero, efter Eduardo Barrón, Córdoba, Spanien.

År 54 försökte Agrippina sitta bredvid Nero när han mötte ett armeniskt sändebud, men Seneca hindrade henne och förhindrade en skandalscen.[27] Neros personliga vänner litade inte heller på Agrippina och sade åt Nero att akta sig för sin mor.[28] Nero sägs ha varit missnöjd med sitt äktenskap med Octavia och inledde en affär med Claudia Acte, en före detta slav.[29] År 55 försökte Agrippina ingripa till förmån för Octavia och krävde att hennes son skulle avvisa Acte. Nero motstod, med Senecas stöd, sin mors inblandning i hans personliga förehavanden.[30]

När Agrippinas inflytande över sin son hade avbrutits, började hon enligt vad som påstås verka för att Britannicus, Neros styvbror, skulle bli kejsare.[30] De nästan femton år gamle Britannicus, utsedd till arvinge innan Nero blev adopterad, var fortfarande juridiskt minderårig, men närmade sig myndighetsåldern.[30] Enligt Tacitus hoppades Agrippina att Britannicus, som Claudius biologiske son, med hennes stöd av staten skulle ses som den sanna tronarvingen i stället för Nero.[30] Den unge Britannicus dog dock plötsligt och misstänkt den 12 februari 55, dagen innan hans myndighetsförklaring skulle ske.[31] Nero hävdade att Britannicus dog av ett epileptiskt anfall, men alla antika historiker hävdar att Britannicus hade blivit förgiftad av Nero.[32] Efter Britannicus död anklagades Agrippina för att förtala Octavia och Nero beordrade henne att lämna kejsarbostaden.[33]

Modermord och maktkonsolidering[redigera | redigera wikitext]

Mynt med bild av Nero och Poppaea Sabina

Med tiden blev Nero gradvis mäktigare, befriade sig från sina rådgivare och eliminerade rivaler om tronen. År 55 flyttade han Marcus Antonius Pallas, en allierad till Agrippina, från sin position i finansdepartementet.[30] Pallas anklagades tillsammans med Burrus för att konspirera mot kejsaren för att sätta Faustus Sulla på tronen.[34] Seneca anklagades för att ha relationer med Agrippina och för förskingring.[35] Seneca lyckades få sig själv, Pallas och Burrus frikända.[35] Enligt Dio Cassius minskade Seneca och Burrus vid denna tidpunkt sin roll i styret från noggrann ledning till att enbart dämpa Nero.[36]

År 58 inledde Nero en kärleksrelation med Poppaea Sabina, hustru till hans vän och den framtida kejsaren Otho.[37] Enligt vad som sägs på grund av att giftermål med Poppaea och skilsmässa från Octavia inte tycktes politiskt möjligt medan Agrippina var i livet beordrade Nero år 59 att hans mor skulle mördas.[38] Ett antal moderna historiker uppfattar detta som ett osannolikt motiv, då Nero inte gifte sig med Poppaea förrän 62.[39] Dessutom skilde sig Poppaea inte med sin make förrän efter Agrippinas död, enligt Suetonius, vilket gör det osannolikt att den redan gifta Poppaea skulle försöka få Nero att gifta sig med henne.[40] Några moderna historiker spekulerar om att Neros avrättning av Agrippina föranleddes av att hon planerade att sätta Rubellius Plautus på tronen.[41] Enligt Suetonius försökte Nero mörda sin mor genom ett planlagt skeppsbrott, som tog livet av hennes vän Acerronia Polla, men när Agrippina överlevde lät han avrätta henne och fick det att framstå som självmord.[42] Händelsen beskrivs även av Tacitus.[43]

The Remorse of Nero after Killing his Mother, av John William Waterhouse, 1878.

År 62 dog Neros rådgivare Burrus.[44] Dessutom anklagades Seneca än en gång för förskingring.[45] Seneca bad Nero om tillåtelse att dra sig tillbaka från det offentliga livet.[46] Nero skilde sig från Octavia och förvisade henne med hänvisning till hennes ofruktsamhet, och blev därmed fri att gifta sig med den gravida Poppaea.[47] Efter protester från allmänheten blev Nero tvungen att låta Octavia återvända från sin exil,[47] men hon blev avrättad kort efter sin återkomst.[48] Nero sades också ha sparkat ihjäl Poppaea år 65 innan hon kunde föda hans andra barn.[49] Moderna historiker, som noterar att Suetonius, Tacitus och Dio Cassius möjligen var partiska mot Nero och troligen inte hade tillgång till direkta vittnesmål om privata händelser, antar dock att Poppaea kan ha dött i sviter av missfall eller i barnsäng.[50]

Anklagelser om att förräderi planerades mot Nero och Senaten framkom första gången 62.[51] Senaten dömde att praetorn Antistius skulle avrättas för att ha talat illa om Nero på en fest. Senare förvisade Nero Fabricius Veiento som hade förtalat Senaten i en bok.[52] Tacitus skriver att rötterna till den konspiration som leddes av Gaius Calpurnius Piso började detta år. För att befästa sin makt avrättade Nero ett antal personer åren 62 och 63, däribland sina rivaler Marcus Antonius Pallas, Rubellius Plautus och Faustus Sulla.[53] Enligt Suetonius visade Nero "showed neither discrimination nor moderation in putting to death whomsoever he pleased" under denna period.[54]

Neros befäste också sin makt genom att långsamt ta Senatens makt i besittning. År 54 lovade Nero att ge Senaten befogenheter likvärdiga med de som rådde under republiken.[55] Vid år 65 klagade senatorerna på att de inte hade någon makt kvar och detta ledde till den pisonska sammansvärjningen.[56]

Administrativ politik[redigera | redigera wikitext]

Mynt som visar Nero dela ut allmosor till en medborgare. cirka 64-66

.

Under loppet av sitt styre fattade Nero ofta beslut som uppskattades av underklassen. Nero kritiserades för att vara besatt av att vara populär.[57]

Nero inledde sin regeringstid år 54 genom att utlova Senaten större autonomi.[55] Under detta första år förbjöd han andra att hänvisa till honom när det gällde antagande av lagar. För detta hyllades han av Senaten.[58] Nero var känd för att tillbringa tid på bordeller och värdshus under denna period.[58]

År 55 började Nero anta en mer aktiv roll som administratör. Han var konsul fyra gånger mellan 55 och 60. Dunder denna period talar vissa antika historiker väl om Nero och kontrasterar det med hans senare styre.[59]

Under Nero infördes begränsningar av beloppen för borgen och böter.[60] Advokatarvoden begränsades också.[61] Det fördes en diskussion i Senaten om dåligt uppförande bland de frigivna slavarna, och ett starkt krav framfördes på att slavägare skulle ha rätt att återkalla frigivningar.[62] Nero stödde de frigivna slavarna och dömde att slavägarna inte hade någon sådan rätt.[63] Senaten försökte anta en lag om att brott begångna av en slav skulle gälla alla slavar i ett hushåll. Trots upplopp stödde Nero Senaten i denna fråga, och satte in trupper för att organisera avrättning av 400 slavar som påverkades av lagen. Han lade dock in sitt veto mot stänga åtgärder mot de frigivna slavar som påverkades av fallet.[64] Efter att skatteindrivare anklagades för att vara för stränga mot de fattiga överförde Nero skatteindrivningsmakten till lägre ombud.[60] Nero förbjöd domare och prokuratorer att visa upp offentlig underhållning för att inte riskera att platsen användes som metod att påverka massan.[65] Dessutom förekom många åtal och avsättningar av statliga tjänstemän samt arresteringar för utpressning och korruption.[66] När ytterligare klagomål yttrades över att de fattiga beskattades för hårt försökte Nero avskaffa alla indirekta skatter.[67] Senaten övertygade honom om att denna handling skulle leda till konkurs för statsfinanserna.[67] Som kompromiss sänktes skatterna från 4,5% till 2,5%.[68] Dessutom fattades beslut om att statens hemliga skatteregister skulle göras offentliga.[68] För att sänka kostnaden för matimport förklarades handelsfartyg fråntagna beskattning.[68]

Neros övergivna Korinthkanal

För att efterlikna grekerna byggde Nero ett antal idrottslokaler och teatrar.[69] Enorma gladiatorspel hölls också.[70] Nero instiftade också Neronia,[69][70] en festival som omfattade spel, poesi och teater. Historiker antyder att det fanns en tro på att teater ledde till omoral.[69] Andra ansåg att det var gammalmodigt att ha skådespelare klädda i grekiska kläder.[71] Vissa ifrågasatte de stora offentliga utgifterna för underhållning.[71]

År 64 brann Rom.[72] Nero genomförde en räddningsinsats[72] samt betydande återuppbyggnad.[73] Ett antal andra stora byggnadsprojekt genomfördes under Neros sena regeringstid. Nero lät fylla sumpmarkerna i Ostia med grus från branden. Han uppförde det stora Domus Aurea.[74] År 67 försökte Nero låta anlägga en kanal vid Korintiska näset.[75] Antika historiker hävdar att dessa och andra projekt förvärrade tärandet på statens budget.[76]

Neros ekonomiska politik är ett omdebatterat ämne bland forskare. Enligt antikens historiker var Neros byggnadsprojekt överdrivet slösaktiga och det stora antalet utgifter under gjorde Italien "helt och hållet uttömt genom penningbidrag" med "provinserna ruinerade."[77][78] Moderna historiker noterar dock att perioden var full av deflation och att det är troligt att Neros utgifter gjordes i form av offentliga arbetsprojekt och allmosor med syfte att lindra ekonomiska bekymmer.[79]

Roms brand[redigera | redigera wikitext]

Roms brand utbröt på natten den 18 juli till 19 juli år 64 e.Kr. Branden började vid sydöstra änden av Circus Maximus i butiker som sålde lättantändliga varor.[72]

Skiss av antikt graffitiporträtt av Nero, funnet i Domus Tiberiana.

Brandens omfattning är osäker. Enligt Tacitus, som var nio år vid tiden för branden, spred den sig snabbt och brann i över fem dagar.[80] Tre av Roms fjorton distrikt brann ner fullständigt och sju blev allvarligt skadade.[80] Den enda andra samtida historiker som nämnde branden var Plinius den äldre, som skrev om den i förbigående.[81] Andra samtida historiker (däribland Josefus, Dion Chrysostomos, Plutarchos och Epiktetos) nämner den inte.

Det är ovisst vem eller vad som faktiskt orsakade branden — om det var en olyckshändelse eller mordbrand.[72] Suetonius och Dio Cassius pekar ut Nero som mordbrännare, så att han skulle kunna bygga ett palatskomplex. Tacitus nämner att kristna erkände sig skyldiga till brottet, men det är inte känt huruvida dessa bekännelser tillkom under tortyr.[82] Oanlagda bränder var dock inte ovanliga i antikens Rom.[83] Faktum är att Rom genomled en annan stor brand år 69.[84] and in 80.[85]

Det sades av Suetonius och Dio Cassius att Nero sjöng "Iliou persis" i scenkostym medan staden brann.[86] I folktron hävdas att Nero spelade fiol vid tiden för branden, en anakronism baserad merely on the concept of the lyra, ett stränginstrument som förknippades med Nero och hans framträdanden. (Det fanns inga fioler i Rom under första århundradet.) Tacitus anger dock att Nero befann sig i Antium vid tillfället.[87] Tacitus sade också att det bara var ett rykte att Nero spelade lyra och sjöng medan staden brann.[87]

Enligt Tacitus återvände Nero när han hört nyheten om branden till Rom för att organisera en hjälpinsats, som han betalade för med egna medel.[87] Efter branden öppnade Nero sina palats för att ge husrum åt hemlösa, och såg till att mat levererades för att förebygga svält bland de överlevande.[87] I brandens kölvatten gjorde han en ny stadsutvecklingsplan. Hus som byggdes efter branden placerades med avstånd emellan och uppfördes i tegel med portiker framför på breda vägar.[73] Nero byggde också ett nytt palatskomplex som blev känt som Neros gyllene hus (Domus Aurea) i ett område som ödelades av branden. Detta innefattade grönskande konstgjorda landskap och en 30 meter hög staty av honom själv, "Neros koloss".[74] Storleken på detta komplex är omdebatterad (från 0,4 till 1,2 km2).[88][89][90] För att få fram den nödvändiga finansieringen för återuppbyggnaden pålades imperiets provinser tributer.[91]

Enligt Tacitus sökte folket efter en syndabock och det fanns rykten om att Nero bar ansvaret.[82] För att avvärja beskyllningarna från sig själv utsåg Nero de kristna till måltavla. Han befallde att kristna skulle kastas till hundar, medan andra korsfästes och brändes på bål.[82]

Tacitus beskrev händelsen:

Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, called Christians [or Chrestians[92]] by the populace. Christus, from whom the name had its origin, suffered the extreme penalty during the reign of Tiberius at the hands of one of our procurators, Pontius Pilatus, and a most mischievous superstition, thus checked for the moment, again broke out not only in Judaea, the first source of the evil, but even in Rome, where all things hideous and shameful from every part of the world find their centre and become popular. Accordingly, an arrest was first made of all who pleaded guilty; then, upon their information, an immense multitude was convicted, not so much of the crime of firing the city, as of hatred against mankind. Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished, or were nailed to crosses, or were doomed to the flames and burnt, to serve as a nightly illumination, when daylight had expired.[82]

Offentliga framträdanden[redigera | redigera wikitext]

Nero-mynt, cirka 66. Ara Pacis på baksidan.

Nero tyckte om att köra vagn med enspann, sjunga till lyra och poesi.[93] Han komponerade till och med sånger som framfördes av andra underhållare runtom i imperiet.[94] Till att börja med framträdde Nero i slutna sällskap.[95]

År 64 började Nero sjunga offentligt i Neapel för att stärka sin popularitet.[95] Han sjöng också vid den andra Neronia-festivalen år 65.[96] Det sades att Nero törstade efter uppmärksamheten,[97] men historikerna skriver också att Nero uppmuntrades att sjunga och framträda inför publik av Senaten, sin inre krets och folket.[98] Antikens historiker kritiserar starkt hans val att framträda inför publik och kallar det skamligt.[99]

Nero övertygades att delta i Olympiska spelen år 67 för att förbättra relationerna med Grekland och visa upp Roms härskarställning.[100] Som tävlande förde Nero en vagn med tiospann och var nära att dö efter att ha kastats av den.[101] Han framträdde också som skådespelare och sångare.[102] Fastän Nero stakade sig i kapplöpningarna (och i ett fall hoppade av helt och hållet före slutet) och skådespeleritävlingarna,[101] vann han ändå kronorna i dessa grenar och stoltserade med dem när han återvände till Rom.[101] Segrarna förklaras med att Nero mutade domarna och hans ställning som kejsare.[103]

Krig och fred med Partien[redigera | redigera wikitext]

Kort efter Neros trontillträde år 55 störtade den romerska vasallstaten Armenien sin furste Rhadamistus, som ersattes av den partiska fursten Tiridates.[104] Detta sågs som en partisk invasion på romerskt territorium.[104] Det rådde oro i Rom över den unge kejsaren skulle hantera situationen.[105] Nero reagerade genom att omedelbart skicka militären till området under ledning av Gnaeus Domitius Corbulo.[106] Parterna överlämnade temporärt kontrollen över Armenien till Rom.[107]

Freden varade inte och fullskaligt krig bröt ut 58. Den partiska kungen Vologases I vägrade avsätta sin bror Tiridates från Armenien.[108] Parterna inledde en fullskalig invasion av det armeniska riket.[37] Befälhavaren Corbulo svarade och drev tillbaka större delen av den partiska armén samma år.[109] Tiridates gick till reträtt och Rom kontrollerade åter merparten av Armenien.[109]

Nero hyllades offentligt för denna inledande seger.[110] Tigranes, en kappadokisk adelsman uppvuxen i Rom, installerades av Nero som ny härskare över Armenien.[111] Corbulo utsågs till guvernör av Syria som belöning.[111]

Partien cirka 60. Neros fredsavtal med Partien var en politisk seger på hemmaplan och gjorde honom älskad i öst.

År 62 invaderade Tigranes den partiska provinsen Adiabene.[112] Rom och Partien var nu åter i krig med varandra och detta varade till 63. Partien började rusta för att slå till mot den romerska provinsen Syria.[113] Corbulo försökte övertala Nero att fortsätta kriget, men Nero valde att i stället sluta fred.[114] Det fanns oro i Rom över spannmålstillförsel i öster och ett budgetunderskott.[115]

Resultatet var ett avtal där Tiridates åter blev Armeniens kung, men kröntes i Rom av kejsar Nero.[116] I framtiden skulle kungen av Armenien vara en partisk furste, men tillsättningen behövde romarnas godkännande. Tiridates tvingades komma till Rom och delta i ceremonier som var ämnade att visa upp romersk överhöghet.[72][117]

Detta fredsavtal av år 63 var en avsevärd seger för Nero politiskt.[118] Nero blev mycket populär i Romarrikets östra provinser och även hos partherna.[118] Freden mellan Partien och Rom varade i 50 år tills den romerske kejsaren Trajanus invaderade Armenien år 114.

Andra större maktkamper och uppror[redigera | redigera wikitext]

Gipsbyst av Nero, Pusjkinmuseet, Moskva.

Kriget mot Partien var inte Neros enda stora krig men fick både kritik och beröm för en motvilja mot att kriga.[119] Liksom många kejsare ställdes Nero inför ett antal uppror och maktkamper inom imperiet.

Den brittiska revolten 60–61 (Boudicas uppror)

År 60 utbröt ett stort uppror i provinsen Britannia.[120] Medan guvernören Gaius Suetonius Paullinus och hans trupper var upptagna med att erövra ön Mona (Anglesey) från druiderna inledde stammarna i sydöst en revolt ledd av icenernas drottning Boudicca.[121] Boudicca och hennes trupper förstörde tre städer innan Paullinus armé kunde återvända, få förstärkningar och slå ner upproret år 61.[122] Nero fruktade att Paullinus själv kunde provocera fram fler uppror och ersatte honom med den mer passive Publius Petronius Turpilianus.[123]

Pisonska sammansvärjningen 65

År 65 organiserade den romerske statsmannen Gaius Calpurnius Piso en sammansvärjning mot Nero med hjälp av tribunen Subrius Flavus och centurionen i praetoriangardet Sulpicius Asper.[124] Enligt Tacitus ville många sammansvurna "rädda staten" från kejsaren och återställa republiken.[125] Den frigivne slaven Milichus upptäckte sammansvärjningen och rapporterade om den för Nero sekreterare Epaphroditos.[126] Som en följd av det misslyckades sammansvärjningen och dess medlemmar avrättades, däribland poeten Lucan.[127] Neros tidigare rådgivare Seneca beordrades att begå självmord efter att han medgivit att han hade diskuterat planen med de sammansvurna.[128]

Det första judiska kriget 66–70

År 66 utbröt ett judiskt uppror i Judeen, med ursprung i religiösa spänningar mellan greker och judar.[129] Året därpå skickade Nero Vespasianus för att återställa ordningen.[130] Upproret slogs så småningom ner år 70, efter Neros död.[131] Detta uppror är känt för att romarna bröt sig igenom Jerusalems murar och förstörde det Jerusalems andra tempel.[132]

Vindex och Galbas revolt och Neros död[redigera | redigera wikitext]

Marmorbyst av Nero, Palatinens Antiquarium.

I mars 68 gjorde guvernören i Gallia Lugdunensis Gaius Julius Vindex uppror mot Neros skattepolitik.[133][134] Lucius Verginius Rufus, guvernören i Germania Superior, beordrades att slå ner Vindex uppror.[135] I ett försök att vinna stöd från utanför sin egen provins kallade Vindex på Servius Sulpicius Galba, guvernören i Hispania Tarraconensis, att ansluta sig till upproret och vidare att utropa sig själv till kejsare i opposition mot Nero.[136] I slaget vid Vesontio i maj 68 besegrade Verginius styrkor med lätthet Vindex styrkor, och Vindex begick självmord.[135] Efter att ha slagit ner denna rebell försökte dock Verginius legioner utropa sin egen befälhavare som kejsare. Verginius vägrade agera mot Nero, men missnöjet i legionerna i Germanien och Galbas fortsatta motstånd i Spanien bådade inte väl för Nero.

Nero hade behållit viss kontroll över situationen, men stödet för Galba ökade trots att han officiellt förklarades vara en samhällsfiende. Prefekten över praetoriangardet, Gaius Nymphidius Sabinus, övergav också sin trohet mot kejsaren och stödde Galba.

Som svar flydde Nero Rom med avsikten att resa till hamnen i Ostia och därifrån ta en flotta till en av de ännu lojala provinserna i öster. Han övergav dock idén när några arméofficerer öppet vägrade lyda hans order, och svarade med en rad från Vergilius Aeneiden: "Is it so dreadful a thing then to die?" Nero övervägde sedan på att fly till Partien, ge sig på nåd och onåd åt Galba, eller vädja till folket och be dem förlåta honom för hans tidigare förseelser och åtminstone låta honom bli prefekt av Egypten. Suetonius berättar att texten till detta tal senare återfanns i Neros skrivbord, men att han inte vågade framföra det av rädsla för att slitas i stycken innan han kunde nå fram till Forum.[137]

Nero återvände till Rom och tillbringade kvällen i palatset. Efter att ha sovit vaknade han omkring midnatt och upptäckte att palatsvakten hade givit sig av. Han skickade meddelanden till sina vänners kammare i palatset, men ingen svarade. När han gick till deras kammare personligen var alla övergivna. När han kallade på en gladiator eller någon annan med svärdsskicklighet att döda honom kom ingen. Han skrek "Har jag varken vän eller fiende?" och sprang ut som för att kasta sig i Tibern.[137]

Nero återvände igen och letade efter någon plats där han kunde gömma sig och samla sina tankar. En kejserlig frigiven slav erbjöd sin villa, som låg An imperial freedman offered his villa, som låg en bit utanför staden. Nero och fyra lojala tjänare färdades i förklädnad till villan, där Nero beordrade dem att gräva en grav åt honom. När denna förbereddes sade han om och om igen "What an artist dies in me!".[138] Vid denna tidpunkt anlände en kurir med en rapport om att Senaten hade förklarat att Nero var en samhällsfiende och att deras avsikt var att avrätta honom genom att slå honom till döds.

När Nero hade mottagit denna nyhet beredde han sig för självmord. Han tappade självkontrollen och bad först att en av hans följeslagare skulle föregå honom och ta sitt liv. Till slut drev ljudet av annalkande ryttare Nero att At last, the sound of approaching horsemen drove Nero to face the end. After quoting a line from Homer's Iliad ("Hark, now strikes on my ear the trampling of swift-footed coursers!") Nero drove a dagger into his throat.

In this he was aided by his private secretary, Epaphroditos. When one of the horsemen entered, upon his seeing Nero all but dead he attempted to stop the bleeding. With the words "Too late! This is fidelity!", Nero dog den 9 juni 68.[139] Detta var årsdagen av Octavias död. Nero begravdes i Domitii Ahenobarbis mausoleum, i det som nu är området Villa Borghese (Pincio) i Rom.[139]

Neros död innebar slutet för julisk-claudiska ätten. Kaos följde under de fyra kejsarnas år.[84]

Efter döden[redigera | redigera wikitext]

Enligt Suetonius och Dio Cassius firade folket i Rom Neros död.[140][141] Tacitus beskriver dock ett mer komplicerat politiskt sammanhang. Han nämner att Neros död välkomnades av senatorer, adeln och överklassen.[142] Underklassen, slavarna, arena- och teaterbesökarna och "de som gynnades av Neros berömda utsvävningar", å andra sidan, blev bestörta av nyheten.[142] Members of the military were said to have mixed feelings, as they had allegiance to Nero, but were bribed to overthrow him.[143]

Källor från östern, nämligen Filostratos II och Apollonios från Tyana, nämner att Neros död sörjdes då han "restored the liberties of Hellas with a wisdom and moderation quite alien to his character"[144] och att han "held our liberties in his hand and respected them."[145]

Modern scholarship generally holds that, while the Senate and more well-off individuals welcomed Nero's death, the general populace was "loyal to the end and beyond, for Otho and Vitellius both thought it worthwhile to appeal to their nostalgia."[146]

Neros namn raderades från vissa monument, i vad Edward Champlin ser som "outburst of private zeal".[147] Många porträtt av Nero gjordes om för att föreställa andra personer; enligt Eric R. Varner finns över femtio sådana bilder bevarade.[148] This reworking of images is often explained as part of the way in which the memory of disgraced emperors was condemned posthumously (se damnatio memoriae).[148] Champlin, however, doubts that the practice is necessarily negative and notes that some continued to create images of Nero long after his death.[149]

Neros apoteos, c. efter 68. Konstverk som avbildar hur Nero uppnår gudomlig ställning efter döden.

Inbördeskriget under revolutionskejsarnas år beskrevs av antika historiker som en bekymmersam period.[84] According to Tacitus, this instability was rooted in the fact that emperors could no longer rely on the perceived legitimacy of the imperial bloodline, as Nero and those before him could.[142] Galba began his short reign with the execution of many allies of Nero and possible future enemies.[150] One such notable enemy included Nymphidius Sabinus, who claimed to be the son of emperor Caligula.[151]

Otho störtade Galba. Otho was said to be liked by many soldiers because he had been a friend of Nero's and resembled him somewhat in temperament.[152] It was said that the common Roman hailed Otho as Nero himself.[153] Otho used "Nero" as a surname and reerected many statues to Nero.[153] Vitellius overthrew Otho. Vitellius began his reign with a large funeral for Nero complete with songs written by Nero.[154]

After Nero's suicide in 68, there was a widespread belief, especially in the eastern provinces, that he was not dead and somehow would return.[155] This belief came to be known as the Nero Redivivus Legend.

Legenden om Neros återkomst varade i hundratals år efter Neros död. Augustinus av Hippo wrote of the legend as a popular belief in 422[156]

At least three Nero imposters emerged leading rebellions. The first, who sang and played the cithara or lyre and whose face was similar to that of the dead emperor, appeared in 69 during the reign of Vitellius.[157] After persuading some to recognize him, he was captured and executed.[157] Sometime during the reign of Titus (79-81) there was another impostor who appeared in Asia and also sang to the accompaniment of the lyre and looked like Nero but he, too, was killed.[158] Twenty years after Nero's death, during the reign of Domitian, there was a third pretender. Supported by the Parthians, they hardly could be persuaded to give him up[159] and the matter almost came to war.[84]

Historiografi[redigera | redigera wikitext]

Historien om Neros regeringstid är problematisk i det att inga historiska källor som var samtida med Nero har bevarats. These first histories at one time did exist and were described as biased and fantastical, either overly critical or praising of Nero.[160] De ursprungliga källorna sades också säga emot varandra om ett antal händelser.[161] Nonetheless, these lost primary sources were the basis of surviving secondary and tertiary histories on Nero written by the next generations of historians.[162] A few of the contemporary historians are known by name. Fabius Rusticus, Cluvius Rufus and Plinius den äldre all wrote condemning histories on Nero that are now lost.[163] There were also pro-Nero histories, but it is unknown who wrote them or on what deeds Nero was praised.[164]

Merparten av det som är känt om Nero kommer från Tacitus, Suetonius och Dio Cassius, som alla tillhörde patricierklassen. Tacitus och Suetonius skrev sina historier om Nero över femtio år efter hans död, medan Dio Cassius skrev sin historia över 150 år efter Neros död. Dessa källor motsäger varandra om ett antal händelser i Neros liv, däribland Claudius död, Agrippinas död och Roms brand år 64, men de är konsekventa i sitt fördömande av Nero.

En handfull andra källor ger också ett begränsat och varierande perspektiv på Nero. Få bevarade källor framställer Nero i ett fördelaktigt ljus. Some sources, though, portray him as a competent emperor who was popular with the Roman people, especially in the east.[källa behövs]

Dio Cassius

Dio Cassius (cirka 155- 229) var son till Cassius Apronianus, en romersk senator. He passed the greater part of his life in public service. Han var senator under Commodus och guvernör i Smyrna efter Septimius Severus död; och senare consul suffectus omkring 205, as also proconsul in Africa and Pannonia.

Böckerna 61–63 av Dios Roms historia beskriver Neros styre. Endast fragment av dessa böcker finns kvar och det som har bevarats förkortades och ändrades av Johannes Xiphilinus, en munk på 1000-talet.

Dion Chrysostomos

Dion Chrysostomos (cirka 40– 120), en grekisk filosof och historiker, skrev att det romerska folket var mycket nöjda med Nero och skulle ha låtit honom härska varaktigt. De längtade efter hans styre när han var borta och tog emot bedragare när de visade sig:

Indeed the truth about this has not come out even yet; for so far as the rest of his subjects were concerned, there was nothing to prevent his continuing to be Emperor for all time, seeing that even now everybody wishes he were still alive. And the great majority do believe that he still is, although in a certain sense he has died not once but often along with those who had been firmly convinced that he was still alive.[165]
Epiktetos

Epiktetos (c. 55-135) var slav till Neros skrivare Epaphroditos. Han ger ett antal negativa kommentarer om Neros karaktär i förbigående i sina verk, men gör inga uttalanden om he nature of his rule. Han beskriver Nero som en bortskämd, arg och olycklig man.

Josefus
Historikern Josefus (cirka 37-100) anklagade andra historiker för att förtala Nero.

Historikern Josefus (cirka 37- 100), som kallade Nero en tyrann, var samtidigt den förste som nämnde partiskhet mot Nero. Om andra historiker sade han:

But I omit any further discourse about these affairs; for there have been a great many who have composed the history of Nero; some of which have departed from the truth of facts out of favor, as having received benefits from him; while others, out of hatred to him, and the great ill-will which they bare him, have so impudently raved against him with their lies, that they justly deserve to be condemned. Nor do I wonder at such as have told lies of Nero, since they have not in their writings preserved the truth of history as to those facts that were earlier than his time, even when the actors could have no way incurred their hatred, since those writers lived a long time after them.[166]
Lucanus

Även om han var mer poet än historiker, har Lucanus (cirka 39-65) en av de vänligaste skildringarna av Neros styre. Han skriver om fred och välstånd under Nero i kontrast till tidigare krig och stridigheter. Ironiskt nog var han senare inblandad i en sammansvärjning för att störta Nero och blev avrättad.[167]

Filostratos

Filostratos II "atenaren" (cirka 172-250) talade om Nero i Apollonios från Tyanas liv (böckerna 4–5). Fastän han allmänt har en dålig eller vag bild av Nero, talar han om andras positiva mottagande av Nero i Östern.

Plinius den äldre

Plinius den äldres (cirka 24- 79) Nerohistoria finns inte bevarad. Det finns dock hänvisningar till Nero i Plinius Naturalis Historia. Plinius har en av de värsta uppfattningarna om Nero och kallar honom "fiende till mänskligheten."[168]

Plutarchos

Plutarchos (cirka 46- 127) nämner Nero indirekt i sin skildring av Galbas liv och Othos liv. Nero avbildas som en tyrann, men de som ersätter beskrivs inte som bättre.

Seneca den yngre

Det är inte förvånande av Seneca (cirka 4 f.Kr.-65 e.Kr.), Neros lärare och rådgivare, skriver mycket välvilligt om Nero.[169]

Suetonius

Suetonius (cirka 69- 130) var medlem av riddarståndet, och var chef för departementet för kejserlig korrespondens. När han var på denna position började Suetonius skriva biografier om kejsarna, och lade tonvikt på anekdotiska och sensationella aspekter.

Tacitus

Annalerna av Tacitus (cirka 56-117) är den mest detaljerade och uttömmande historien om Neros styre, trots att den är ofullständig efter år 66. Tacitus beskrev de julisk-claudiska kejsarnas styren som allmänt orättfärdiga. Han tyckte också att de befintliga skrifterna om dem var obalanserade:

The histories of Tiberius, Caius, Claudius, and Nero, while they were in power, were falsified through terror, and after their death were written under the irritation of a recent hatred.[170]

Tacitus var son till en procurator, som gifte in sig i elitfamiljen Agricola. Han inledde sitt politiska liv som senator efter Neros död, by Tacitus' own admission, owed much to Nero's rivals. Realizing that this bias may be apparent to others, Tacitus protests that his writing is true.[171]

Nero och religionen[redigera | redigera wikitext]

Judisk tradition[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av år 66 utbröt konflikt mellan greker och judar i Jerusalem och Caesarea. Enligt Talmud åkte Nero till Jerusalem och sköt pilar i alla fyra riktningar. Alla pilar landade i staden. Han bad sedan ett förbipasserande barn att upprepa den vers han lärt sig den dagen.

Barnet svarade "Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel" (Hes. 25,14). Nero blev skräckslagen, då han trodde att Gud ville att Jerusalems tempel skulle förstöras, men skulle straffa den som utförde det. Nero sade, "He desires to lay waste His House and to lay the blame on me," varefter han flydde och konverterade till judendomen för att undvika sådan hämnd[172]. Vespasianus skickades sedan för att slå ner upproret. Talmud tillägger att den vise mannen Reb Meir Baal HaNess, en framträdande anhängare till Bar Kokhbas uppror mot det romerska styret, härstammade från Nero.

Romerska källor berättar ingenstans om Neros påstådda konvertering till judendomen, en religion som romarna ansåg ytterst barbarisk och omoralisk.[173] Det förefaller osannolikt att sådana källor - nästan undantagslöst fientliga mot kejsaren - skulle ha missat tillfället att svärta ner Nero ytterligare genom att nämna denna påstådda omvändelse. Inte heller finns något omnämnande av att Nero hade barn som överlevde späd ålder: hans enda registrerade barn, Claudia Augusta, dog fyra månader gammal.

Kristen tradition[redigera | redigera wikitext]

En kristen Dirke, av Henryk Siemiradzki. En kristen kvinna dör martyrdöden i detta återuppspelande av myten om Dirke.

Kristen tradition och sekulära historiska källor anser Nero som den första framträdande statliga understödjaren av förföljelser mot kristna, och ibland som den som dödade apostlarna Petrus och Paulus. Teologer på 300-talet, bland andra, upptecknade sin tro att Nero skulle återvända, på något sätt, som "Antikrist."

Förste förföljare

Den icke-kristne historikern Tacitus beskriver hur Nero i stor utsträckning torterade och avrättade kristna efter branden år 64.[82] Suetonius nämner också att Nero straffade kristna, men han gör det som beröm och kopplar inte ihop det med branden.[174]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Hans eftermäle var dåligt redan kort efter hans död och han beskylldes för mycket. Hans förföljelse av de kristna har gjort att han bland annat kallats Antikrist och han anses vara den som, via nummerkoden 666, i bibeln är angiven som "vilddjuret".

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Neros födelsedag är listad i Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 6. Hans dödsdag är dock osäker, möjligen för att Galba förklarades som kejsare innan Nero levde. En dödsdag den 9 juni kommer från Hieronymus, Krönika, som listar Neros styre som 13 år, 7 månader och 28 dagar. Cassius Dio, Roman History LXII.3 och Josefus, War of the Jews IV, säger att Neros styre varade i 13 år och 8 månader vilket skulle ge 11 juni.
  2. ^ Suetonius hävdar att Nero begick självmord i Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 49; Sulpicius Severus, som möjligen använde Tacitus förlorade fragment som källa, rapporterar att det var osäkert huruvida Nero begick självmord, Sulpicius Severus, Chronica II.29,se även T.D. Barnes, "The Fragments of Tacitus' Histories", Classical Philology (1977), s. 228.
  3. ^ Galba kritiserade Neros luxuria, both his public and private excessive spending, during rebellion, Tacitus, Annaler I.16; Kragelund, Patrick, "Nero's Luxuria, in Tacitus and in the Octavia", The Classical Quarterly, 2000, pp. 494–515.
  4. ^ Referenser till Neros modersmord förekommer i Sibylline Oracles 5.490–520, Geoffrey Chaucers Canterbury Tales The Monk's Tale, och William Shakespeares Hamlet 3.ii.
  5. ^ Nero spelade inte violin utan lyra. Suetonius hävdar att Nero spelade lyra medan Rom brann, se Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 38; För en detaljerad förklaring av denna övergång se M.F. Gyles "Nero Fiddled while Rome Burned", The Classical Journal (1948), ss. 211-217 [1].
  6. ^ Bland dessa finns Lucanus Civil War, Seneca d.y.:s On Mercy och Dion Chrysostomos Discourses tillsammans med olika romerska mynt och inskriptioner.
  7. ^ Tacitus, Histories I.4, I.5, I.13, II.8; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 57, Otho 7, Vitellius 11; Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41; Dion Chrysostomos, Discourse XXI, On Beauty.
  8. ^ Om brand och förföljelse av kristna, se F.W. Clayton, "Tacitus and Christian Persecution", The Classical Quarterly, ss. 81-85; B.W. Henderson, Life and Principate of the Emperor Nero, s. 437; om allmän vinkling mot Nero, se Edward Champlin, Nero, Cambridge, MA: Harvard University Press, 2003, s. 36-52 (ISBN 0-674-01192-9
  9. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 1.
  10. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 6.
  11. ^ [a b c d] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 5.
  12. ^ [a b] Tacitus, Annaler XII.66; Cassius Dio, Roman History LXI.34; Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 44; Josefus är inte lika säker, Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.1.
  13. ^ Suetonius. ”Nero, 51”. Kejsarbiografier. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Suetonius/12Caesars/Nero*.html#51. 
  14. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Caligula 29.
  15. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XIX.1.14, XIX.2.4.
  16. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XIX.3.2.
  17. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 26.
  18. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Claudius 27.
  19. ^ Tacitus, Annaler XII.25.
  20. ^ Tacitus, Annaler XII.26.
  21. ^ [a b] Tacitus, Annaler XII.41.
  22. ^ Tacitus, Annaler XII.58.
  23. ^ Enligt Dio Cassius och Suetonius kände Nero till mordet, Cassius Dio, Roman History LXI.35, Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33; Tacitus och Josefus skildringar nämner bara Agrippina, Tacitus, Annaler XII.65, Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.1.
  24. ^ Augustus var 35, Tiberius var 56, Caligula var 25 och Cladius var 50.
  25. ^ Cassius Dio hävdar "At first Agrippina managed for him all the business of the empire", then Seneca and Burrus "took the rule entirely into their own hands,", but "after the death of Britannicus, Seneca and Burrus no longer gave any careful attention to the public business" in 55, Cassius Dio, Roman History LXI.3-7.
  26. ^ Jowett, Benjamin (1867). ”Alexander of Aegae”. i William Smith. Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology. 1. Boston: Little, Brown and Company. ss. 110–111. http://www.ancientlibrary.com/smith-bio/0119.html. 
  27. ^ Tacitus, Annaler XIII.5.
  28. ^ Tacitus, Annaler XIII.13.
  29. ^ Tacitus, Annaler XIII.12.
  30. ^ [a b c d e] Tacitus, Annaler XIII.14.
  31. ^ Tacitus, Annaler XIII.16.
  32. ^ Tacitus, Annaler XIII.16; Josefus, Judarnas gamla historia, XX.8.2; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33; Cassius Dio, Roman History LXI.7.
  33. ^ Tacitus, Annaler XIII.18-21.
  34. ^ Tacitus, Annaler XIII.23.
  35. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXI.10.
  36. ^ Cassius Dio, Roman History LXI.7.
  37. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.46.
  38. ^ Tacitus, Annaler XIV.1.
  39. ^ Dawson, Alexis, "Whatever Happened to Lady Agrippina?", The Classical Journal, 1969, s. 254.
  40. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Otho 3.
  41. ^ Rogers, Robert, Heirs and Rivals to Nero, Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 86. (1955), s. 202. Silana accuses Agrippina of plotting to bring up Plautus in 55, Tacitus, Annaler XIII.19; Silana is recalled from exile after Agrippina's power waned, Tacitus, Annaler XIV.12; Plautus is exiled in 60, Tacitus, Annaler XIV.22.
  42. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 34.
  43. ^ Tacitus, "Annaler".
  44. ^ Tacitus, Annaler XIV.51.
  45. ^ Tacitus, Annaler XIV.52.
  46. ^ Tacitus, Annaler XIV.53.
  47. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.60.
  48. ^ Tacitus, Annaler XIV.64.
  49. ^ Farquhar, Michael (2001). A Treasure of Royal Scandals, s. 216. Penguin Books, New York. ISBN 0739420259.
  50. ^ Rudich, Vasily, Political Dissidence Under Nero, s. 134.
  51. ^ Tacitus, Annaler XIV.48.
  52. ^ Tacitus, Annaler XIV.49.
  53. ^ Tacitus, Annaler XIV.65.
  54. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 37.
  55. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.4.
  56. ^ Tacitus, Annaler XV.51.
  57. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 53; Gibbon, Edward, The History of The Decline and Fall of the Roman Empire Vol. I, Chap. VI.
  58. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.25.
  59. ^ Aurelius Victor nämner Trajanus hyllning av Neros första cirka fem år. Aurelius Victor The Style of Life and the Manners of the Imperitors 5; De okände författaren av Epitome de Caesaribus nämner också att Trajanus hyllade Neros första cirka fem år Auctor incertus Epitome De Caesarbius 5.
  60. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.28.
  61. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 17.
  62. ^ Tacitus, Annaler XIII.26.
  63. ^ Tacitus, Annaler XIII.27.
  64. ^ Tacitus, Annaler XIV.45.
  65. ^ Tacitus, Annals XIII.31.
  66. ^ Tacitus, Annaler XIII.30, XIV.18, XIV.40, XIV.46.
  67. ^ [a b] Tacitus, Annals XIII.50.
  68. ^ [a b c] Tacitus, Annaler XIII.51.
  69. ^ [a b c] Tacitus, Annals XIV.20.
  70. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 12.
  71. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.21.
  72. ^ [a b c d e] Tacitus, Annaler XV.38.
  73. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.43.
  74. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.42.
  75. ^ Josefus, War of the Jews III.10.10,Werner, Walter: "The largest ship trackway in ancient times: the Diolkos of the Isthmus of Corinth, Greece, and early attempts to build a canal", The International Journal of Nautical Archaeology, Vol. 26, No. 2 (1997), ss. 98–119.
  76. ^ Tacitus, Annaler XVI.3.
  77. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 31.
  78. ^ Tacitus, Annaler wikisource:The Annals (Tacitus)/Book 15#45 XV.45.
  79. ^ Thornton, Mary Elizabeth Kelly "Nero's New Deal," Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 102, (1971), s. 629.
  80. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.40; Suetonius säger att elden härjade i sex dagar och sju nätter, Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 38; En pelare som restes av Domitius säger att branden varade i nio dagar.
  81. ^ Plinius den äldre, Naturalis Historia, XVII.1.5, Plinius nämner träd som fanns kvar "down to the Emperor Nero’s conflagration".
  82. ^ [a b c d e] Tacitus Annaler XV.44.
  83. ^ Juvenalis skriver att Rom plågades av återkommande bränder och rasande hus. Juvenalis, Satirer 3.7, 3.195, 3.214.
  84. ^ [a b c d] Tacitus, Histories I.2.
  85. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Titus 8.
  86. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero, 38; Cassius Dio, Roman History LXII.16.
  87. ^ [a b c d] Tacitus, Annaler XV.39.
  88. ^ Roth, Leland M. (1993). Understanding Architecture: Its Elements, History and Meaning, First, Boulder, CO: Westview Press, ss. 227-8. ISBN 0-06-430158-3.
  89. ^ Ball, Larry F. (2003). The Domus Aurea and the Roman architectural revolution. Cambridge University Press. ISBN 0521822513.
  90. ^ Warden minskar storleken till reduces under 0,4 km2. Warden, P.G., "The Domus Aurea Reconsidered," Journal of the Society of Architectural Historians 40 (1981) ss. 271-278.
  91. ^ Tacitus, Annaler XV.45.
  92. ^ In the earliest extant manuscript, the second Medicean, the e in "Chrestianos", Chrestians, has been changed into an i; cf. Gerd Theißen, Annette Merz, Der historische Jesus: ein Lehrbuch, 2001, p. 89. The reading Christianos, Christians, is therefor doubtful.
  93. ^ Tacitus, Annaler XIV.14, XIV.16.
  94. ^ Filostratos II, Life of Apollonius 4.39; Suetonius, Kejsarbiografier, Vitellius 11.
  95. ^ [a b] Tacitus, Annaler XV.33.
  96. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 21.
  97. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 33.
  98. ^ Tacitus, Annaler XVI.4; Suetonius, Kejsarbiografier, Vitellius 11; Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 10, 21.
  99. ^ Tacitus, Annaler XIV.15; Cassius Dio, Roman History LXI.19.
  100. ^ Filostratos II, Life of Apollonius 5.7.
  101. ^ [a b c] Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 24.
  102. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 25.
  103. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero 23, 24.
  104. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.7.
  105. ^ Tacitus, Annaler XIII.8.
  106. ^ Tacitus, Annaler XIII.9.
  107. ^ Tacitus, Annaler XIII.10.
  108. ^ Tacitus, Annaler XIII.42.
  109. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIII.55.
  110. ^ Tacitus, Annaler XIII.56.
  111. ^ [a b] Tacitus, Annaler XIV.36.
  112. ^ Tacitus, Annaler XV.1.
  113. ^ Tacitus, Annaler XV.4.
  114. ^ Tacitus, Annaler XV.16.
  115. ^ Tacitus, Annaler XV.18.
  116. ^ Tacitus, Annaler XV.29.
  117. ^ Cassius Dio, Roman History LXIII.2.
  118. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXII.23.
  119. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero 18; Marcus Annaeus Lucanus Pharsalia (Civil War) (c. 65)[2].
  120. ^ Tacitus, Annaler XIV.29.
  121. ^ Tacitus, Annaler XIV.31.
  122. ^ Tacitus, Annaler XIV.31-38.
  123. ^ Tacitus, Annaler XIV.39.
  124. ^ Tacitus, Annaler XV.49.
  125. ^ Tacitus, Annaler XV.50.
  126. ^ Tacitus, Annaler XV.55.
  127. ^ Tacitus, Annaler XV.70.
  128. ^ Tacitus, Annaler XV.60-62.
  129. ^ Josefus, War of the Jews II.13.7.
  130. ^ Josefus, War of the Jews III.1.3.
  131. ^ Josefus, War of the Jews VI.10.1.
  132. ^ Josefus, War of the Jews VII.1.1.
  133. ^ Cassius Dio, Roman History LXIII.22.
  134. ^ Donahue.
  135. ^ [a b] Cassius Dio, Roman History LXIII.24.
  136. ^ Plutarch, The Parallel Lives, Life of Galba 5.
  137. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 47.
  138. ^ Suetonius, Nero, xlix) [3].
  139. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 49.
  140. ^ Cassius Dio, Roman History 63.
  141. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Nero 57.
  142. ^ [a b c] Tacitus, Histories I.4.
  143. ^ Tacitus, Histories I.5.
  144. ^ Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41.
  145. ^ Letter from Apollonius to Emperor Vespasian, Filostratos II, The Life of Apollonius 5.41.
  146. ^ M. T. Griffin, Nero (1984), p. 186; Gibbon, Edward, The History of The Decline and Fall of the Roman Empire Vol. I, Chap. III.
  147. ^ Champlin (2003), s. 29.
  148. ^ [a b] John Pollini, Recension of Mutilation and Transformation: Damnatio Memoriae and Roman Imperial Portraiture av Eric R. Varner, The Art Bulletin (september 2006).
  149. ^ Champlin (2003), pp. 29–31.
  150. ^ Tacitus, Histories I.6.
  151. ^ Plutarch, The Parallel Lives, The Life of Galba 9.
  152. ^ Tacitus, Histories I.13.
  153. ^ [a b] Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Otho 7.
  154. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Vitellius 11.
  155. ^ Suetonius, Kejsarbiografier, Life of Nero 57; Tacitus, Histories II.8; Cassius Dio, Roman History LXVI.19.
  156. ^ Augustine of Hippo, City of God .XX.19.3.
  157. ^ [a b] Tacitus, Histories II.8.
  158. ^ Cassius Dio, Roman History LXVI.19.
  159. ^ Suetonius, The Lives of Twelve Caears, Life of Nero 57.
  160. ^ Tacitus, Annaler I.1; Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3; Tacitus, Life of Gnaeus Julius Agricola 10; Tacitus, Annaler XIII.20.
  161. ^ Tacitus, Annaler XIII.20; Tacitus, Annaler XIV.2.
  162. ^ Tacitus, Annaler XIII.20; Josefus, Antiquities of the Jews XIX.1.13.
  163. ^ Tacitus, Annaler XIII.20.
  164. ^ Tacitus, Annaler I.1; Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3.
  165. ^ Dion Chrysostomos, Discourse XXI, On Beauty.
  166. ^ Josefus, Antiquities of the Jews XX.8.3.
  167. ^ Marcus Annaeus Lucanus, Pharsalia (Civil War) (cirka 65).
  168. ^ Plinius den äldre, Naturalis Historia VII.8.46.
  169. ^ Seneca den yngre, Apocolocyntosis 4.
  170. ^ Tacitus, Annaler I.1.
  171. ^ Tacitus, Historia I.1.
  172. ^ Talmud, tractate Gitin 56a-b
  173. ^ Isaac, Benjamin (2004) The Invention of Racism in Classical Antiquity s. 440-491. Princeton.
  174. ^ Suetonius Kejsarbiografier, Nero, kapitel 16.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Primarkällor
Sekundärkällor

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Claudius
Romersk kejsare
54-68
Efterträdare:
Galba


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Claudius
Romersk kejsare
54-68
Efterträdare:
Galba