San Leonardo in Settignano

Från Wikipedia

San Leonardo in Settignano
Kyrka
San Leonardo in Settignano (med den lilla kampanilen) på Antonio Tempestas Rom-karta från 1593 (reviderad av Domenico de Rossi 1693). I bildens vänstra nederkant skymtar Palazzo Salviati.
San Leonardo in Settignano (med den lilla kampanilen) på Antonio Tempestas Rom-karta från 1593 (reviderad av Domenico de Rossi 1693). I bildens vänstra nederkant skymtar Palazzo Salviati.
Land Italien Italien
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Plats Via della Lungara
San Leonardo in Settignano (nummer 1226 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748. Nummer 1227 anger Palazzo Salviati.
San Leonardo in Settignano (nummer 1226 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748. Nummer 1227 anger Palazzo Salviati.
San Leonardo in Settignano (nummer 1226 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748. Nummer 1227 anger Palazzo Salviati.

San Leonardo in Settignano, även benämnd Santi Leonardo e Romualdo,[1] var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige Leonard av Camaldoli och den helige Romuald. Kyrkan var belägen i rione Trastevere, vid Via della Lungara. Tillnamnet ”Settignano” åsyftar Porta Settimiana, en av Aurelianusmurens stadsportar.

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

Kyrkan var belägen i distriktet Settignana, även kallat Settimiana, och nämns för första gången i en bulla promulgerad av påve Innocentius III (1198–1216).[2] Kyrkan förekommer även i ett dokument från Nicolaus IV:s (1288–1292) pontifikat och benämns där S. Leonardi de Ponte Grandinato[3] samt i Catalogo di Torino (1320).[4] Kyrkan är även upptagen i Catalogo di San Pio V som S. Leonardo, membro di S. Pietro.[5]

Vid denna kyrka föll Franciska av Rom och hennes svägerska Vannozza Santacroce i Tibern, men de räddades mirakulöst ur flodens höga vågor. I en liten byggnad i trädgården bredvid kyrkan fanns en målning som minde om händelsen.[2][6]

Påve Gregorius XIII (1572–1585) överlät 1578 kyrkan åt kamaldulensereremiter från Monte Corona, vilka lät bygga om kyrkan och bredvid denna uppföra ett härbärge. År 1704 uppförde arkitekten Ludovico Gregorini en ny fasad till kyrkan.[7][8]

På initiativ av påve Leo XII uppfördes 1827 i kyrkans närhet en liten flodhamn, Porto Leonino. Denna revs dock 1853 då man byggde Ponte dei Fiorentini som förband Via della Lungara med San Giovanni dei Fiorentini. Uppförandet av denna bro förde med sig rivningen av kyrkan San Leonardo in Settignano. Ponte dei Fiorentini revs, i sin tur, 1942 för att ge plats åt Ponte Principe Amedeo Savoia Aosta.[2]

Kyrkans interiör[redigera | redigera wikitext]

Högaltarmålningen framställde Jungfru Maria med de heliga Leonard och Romuald, utförd av Ercole Orfeo da Fano. En annan av kyrkans målningar, Madonnan och Barnet med de heliga Mikael och Ursula, utfördes 1365 av Allegretto Nuzi.[9][10]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

  • San Leonardo in Settignano (här benämnd S. Leonardus) på Matthäus Merians Rom-karta från 1642.
    San Leonardo in Settignano (här benämnd S. Leonardus) på Matthäus Merians Rom-karta från 1642.
  • Ponte dei Fiorentini år 1863.
    Ponte dei Fiorentini år 1863.
  • Porta Settimiana, sedd från Via della Lungara.
    Porta Settimiana, sedd från Via della Lungara.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rendina 2000, s. 170.
  2. ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 328.
  3. ^ Cherubini 1742, s. 166.
  4. ^ ”Il catalogo di Torino”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html. Läst 7 november 2015. 
  5. ^ Hülsen 1927, s. 299.
  6. ^ Armellini 1891, s. 656.
  7. ^ Titi 1763, s. 31.
  8. ^ Varagnoli, Claudio (9 april 2002). ”GREGORINI, Ludovico”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 59. Treccani. http://www.treccani.it/enciclopedia/ludovico-gregorini_%28Dizionario-Biografico%29/. Läst 8 november 2015. 
  9. ^ Venuti 1767, s. 410.
  10. ^ Gigli 1980, s. 24.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651 
  • Cherubini, Laerzio (1742) (på latin). Magnum Bullarium Romanum: a Beato Leone Magno Usque Ad S.D.N. Benedictum XIV. Tomus primus: A.B. Leone Magno, Ad Paulum IV. Luxemburgi: Gosse. OCLC 643098496 
  • Gigli, Laura (1980) (på italienska). Rione XIII: Trastevere. Guide rionali di Roma. "1" (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 312346318 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. ISBN 88-8289-419-3 
  • Titi, Filippo (1763) (på italienska). Descrizione delle pitture, sculture e architetture esposte al pubblico in Roma. Roma: Marco Pagliarini. OCLC 3880564 
  • Venuti, Ridolfino (1767) (på italienska). Accurata, e succinta descrizione topografica e istorica di Roma moderna. Roma: Carlo Barbiellini al Corso. OCLC 8825495 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=San_Leonardo_in_Settignano&oldid=47555087”