Santo Stefano in Rapignanu
| Santo Stefano in Rapignanu | |
| Kyrka | |
 Santo Stefano in Rapignanu och dess omgivningar på Étienne Dupéracs vy över Rom från år 1577.
1) Santo Stefano in Rapignanu 2) San Crisogono 3) San Benedetto in Piscinula 4) Santa Cecilia 5) Santa Maria dell'Orto 6) San Callisto | |
| Land |  Italien
|
|---|---|
| Ort | Rom |
| Trossamfund | Romersk-katolska kyrkan |
| Stift | Roms stift |
| Invigd | 700-talet (tidigast) |
| Dekonsekrerad/ Riven |
|
| - Riven | 1720-talet |
Santo Stefano in Rapignanu var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige martyren Stefanos. Den var belägen i närheten av San Crisogono i Rione Trastevere.
Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]
Kyrkan hade anor från 1000-talet, men kan ha uppförts redan under påve Gregorius III:s (731–741) pontifikat.[1] Kyrkan nämns i en bulla, promulgerad av påve Calixtus II (1119–1124) år 1121 och uppräknas där bland filialerna till basilikan San Crisogono. Tillnamnet ”Rapignanu” syftar med sannolikhet på den romerska adelsfamiljen Rapignani, även benämnd Rapencannis. En viss Iohannes Bonioanni de Rapencannis (död 1392) var begravd i den närbelägna kyrkan San Salvatore de Curtibus.[2] Kyrkan nämns även i en bulla av påve Martin V från den 30 januari 1425 som Sancti Stephani.[2]
Kyrkan Santo Stefano in Rapignanu revs i samband med uppförandet av Ospedale di San Gallicano och sjukhuskapellet San Gallicano under påve Benedikt XIII:s (1724–1730) pontifikat.[1]
Omnämningar i kyrkoförteckningar[redigera | redigera wikitext]
| Katalog | År | Benämning |
|---|---|---|
| Catalogo di Cencio Camerario | 1192 | sco. Stephano inde [det vill säga trans Tyberim][3] |
| Il catalogo Parigino | cirka 1230 | s. Stephanus ad sanctum Grisogonum[4] |
| Il catalogo di Torino | cirka 1320 | Ecclesia sancti Stefani Rapigranu[5] |
| Il catalogo del Signorili | cirka 1425 | sci. Stephani Rapigrani[6] |
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Lombardi 1998, s. 339.
- ^ [a b] Hülsen 1927, s. 483.
- ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#95. Läst 4 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#215. Läst 4 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#393. Läst 4 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#74. Läst 4 februari 2019.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 685. OCLC 9269651
- Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1457. OCLC 2997278
- Forcella, Vincenzo (1879) (på italienska) (
PDF). Iscrizioni delle chiese e d'altri edificii di Roma dal secolo XI fino ai giorni nostri. "13". Roma: Cecchini. OCLC 61951410. https://warburg.sas.ac.uk/pdf/hnh5600b2797976v13.pdf - Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 483. OCLC 3696954
- Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. sid. 339. ISBN 88-7621-069-5
