Självpollinering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grönknavel har självpollinerande blommor.
Kleistogama blommor hos viol.

När pollenkornen fastnar på pistillens märke i samma blomma som de kom från kallas det självpollinering. Om befruktning sedan sker kallas det självbefruktning liksom det gör hos djur. Vid självbefruktning får avkomman anlag som är en omkombination av den enda förälderns anlag. Det genetiska variationen hos avkomman blir därför mindre än om den hade uppstått genom korspollinering. Risken för inavel ökar, och därför finns det hos många växter olika metoder för att förhindra självpollinering och underlätta korspollinering. Ungefär 20% av alla blomväxter är självbefruktare, och många av dem är så långt anpassade till den metoden att de har blommor som aldrig öppnar sig[1]. Självbefruktande arter är ofta nyligen uppkomna ur korsbefruktande förfäder. Trots risken för inavel och bristande variation har självpollinering flera fördelar. Risken att inte bli pollinerad försvinner, och avkomman kommer att likna föräldern och därför trivas i samma miljö som föräldern just har trivts i. Några arter som ägnar sig åt ständig självpollinering och -befruktning är smålånke, knytling och grönknavel, och dessa behöver därför inte heller några skyltande blommor. Vissa arter ägnar sig åt självpollinering ifall korspollinering uteblir, som en reservmetod.

Några drag som tyder på att en växt är en ständig självbefruktare:

  • Ståndare och pistiller placerade nära varandra eller hopväxta.
  • Slutna blommor som aldrig slår ut (kleistogami).
  • Pollenkornen är få i förhållande till antalet fröämnen.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Botanik. Systematik Evolution Mångfald. Marie Widén Björn Widén (red) ISBN978-91-44-04304-3