Inavel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För skadliga medicinska följder av inavel, se inavelsdepression.
Inavel har varit vanligt inom europeiska kungahus, inte minst inom huset Habsburg. Figuren visar Karl II av Spaniens släktträd.

Inavel är fortplantning där föräldrarna är nära besläktade med varandra. Inavel kan stärka både positiva och negativa egenskaper hos avkomman till föräldrarna och används bland annat medvetet inom djuravel, och kallas då ibland 'linjeavel'.

Det vanligaste är att avkomman belastas av negativa resultat i form av exempelvis latenta sjukdomar, ärftliga missbildningar eller försämrat immunförsvar. Detta beror på att flertalet genetiska mutationer är skadliga och att varje individ erhåller ett anlag för varje given egenskap från vardera förälder. Om båda föräldrarna bär på samma anlag ökar sannolikheten att detta överförs till avkomman. Risken för hjärtfel, utvecklingsstörning och missbildningar ökar alltså markant vid inavel, vilket i sin tur ofta medför att livslängden förkortas.

Det är endast vid i flera led upprepad fortplantning mellan syskon, halvsyskon, kusiner och/eller mellan förälder och avkomma som man brukar tala om inavel.[källa behövs]

För en population med några tiotal individer finns stor risk för inavel, men den minskar kraftigt med populationens ökande antal individer, eftersom den genetiska variationen ökar med populationen. Vissa grupper av djur tycks ha ett bättre skydd mot de negativa effekterna av inavel än andra. Hit hör exempelvis årstidsfiskar bland de äggläggande tandkarparna, vilka naturligt lever i små geografiskt väl åtskilda grupper, med starkt begränsade möjligheter för grupperna att förena sig med varandra.[källa behövs] Inom vargforskningen råder skilda meningar över populationsmängden för att motverka inavel, en sida menar att antalet vargar i svenska stammen bör vara minst 1000 vargar för en hållbar genetisk utveckling.[1] En annan sida anser att 210 vargar räcker i stammen med tillskott av nya genuppsättningar genom import.[2]

Bland människor förekommer inavel främst i mindre och geografiskt isolerade samhällen eller inom vissa kulturer och religioner där giftermål mellan släktingar används som ett medel att behålla egendom inom familjen. Exempel på grupper med hög grad av inavel är stammar i Mikronesien, på Grönland och i Mellanöstern. Ungefär en miljard människor beräknas leva i kulturer där kusingifte är vanligt.[3] Europeiska kungligheter har också en tradition att gifta sig med släktingar. Inte minst inom ätten Habsburg förekom giftermål mellan nära släktingar, vilket tros vara en orsak till Karl II av Spaniens fysiska och mentala handikapp.[4]

Vissa forskare/författare hänför inavel till "positiv slumpmässig parning" (engelska positive assortative mating). Genotyperna hos närbesläktade individer, till exempel kusiner, är sannolikt mer lika än hos två slumpmässigt valda individer i populationen.

Inavel i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är äktenskap och sexuellt umgänge förbjudet mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Sexuellt umgänge mellan halvsyskon är dock tillåtet och halvsyskon kan få ingå äktenskap med varandra efter tillstånd av länsstyrelsen i det län där en sökande är folkbokförd. Länsstyrelsen ska först ska ha inhämtat yttrande i frågan från Socialstyrelsen enligt 2 kap. 3 § äktenskapsbalken (1987:230) jämförd med 15 kap. 1 § samma balk (1987:230).

Enligt kyrkolagen från 1686 måste alla svenska äktenskap registreras. Kusingiften var sällsynta mellan 1686 och 1820-talet, de krävde dispens från kungen och förekom mest hos adeln. År 1844 krävdes inte längre dispens och kusingiftena blev 2,5 till tre gånger fler.[5]

Studier av mitokondriellt DNA har visat att inavel mellan människor är tämligen ovanligt i Sverige ur ett historiskt perspektiv.

Inavel och demografi[redigera | redigera wikitext]

Enstaka studier visar att det är vanligare inom vissa grupper med äktenskap mellan nära släktingar, jämfört med andra grupper i Sverige.[6][5][7]

En studie utförd i Botkyrka kommun 1998 visade att andelen barn med svår mental retardation, SMR, (IQ lägre än 50) var högre än hos jämförelsepopulationen. Prevalensen för SMR var förhöjd i hela kommunen, men för barn med icke-europeiska/icke-nordamerikanska föräldrar var prevalensen ca 59% högre än för barn med europeiska/nordamerikanska föräldrar boende i kommunen. Skillnaden skulle enligt studien kunna bero på den skilda förekomsten av giftermål mellan släktingar. Det nämns att i somliga länder förekommer släktband i 40-60% av äktenskapen, medan andelen som gifter sig med nära släktingar är 0-2% i Nordeuropa och Nordamerika. I studien framhölls att giftermål mellan släktingar kan vara en faktor av betydelse för prevalensen av SMR i Sverige – i regioner med stor andel invånare av icke-europeiskt/icke-nordamerikanskt ursprung. I studiens slutdiskussion poängteras särskilt att resultatet ska tolkas med försiktighet, då det statistiska urvalet inte är lika omfattande som tidigare studier i ämnet.[6]

I en studie av Statens Folkhälsoinstitut nämns några studier som kopplar kusingiften bland romer till hälsokonsekvenser i gruppen. Statistiskt stöd för förekomsten av kusingiften i gruppen saknas. Studien kopplar romernas allmänna hälsosituation till problem som belastar vissa minoritetsbefolkningar i Sverige generellt, såsom diskriminering, fördomar, känsla av utanförskap, svagare socioekonomiska position i samhället samt bristande kunskap inom hälsovård och myndigheter om gruppen.[7]

Medicinsk risk vid släktäktenskap[redigera | redigera wikitext]

Professor Alan Bittles studie av genetiska och sociala konsekvenser av kusingiften visade att 38% av alla äktenskap i Skellefteå mellan 1880 och 1899 var mellan första och sjätte kusin, detta resulterade i en påtagligt ökad risk för ärftliga sjukdomar som Sjögrens syndrom och neuropati.[5] Särskilt intresse bland forskare väcker relativt isolerade befolkningar som grundats av en ganska liten grupp, som franska Quebec, Sardinien, Island, nordöstra Finland, Färöarna, ashkenaziska judar, amishfolket i Pennsylvania och beduiner i Bekadalen. Allra mest känt är kanske antikens egyptiska kungafamiljer, som tillämpade familjegifte i extrem grad, även mellan syskon, vilket ledde till missbildningar och sjukdomar. [8] Norska Folkhälsoinstitutet (Folkehelseinstituttet i Norge) kom 2007 fram med en rapport över de medicinska riskerna vid släktäktenskap, där påvisas bland annat ökad risk för dödfödsel, plötslig spädbarnsdöd (första året), medfödda missbildningar och dödsfall från 1 år upp till vuxen ålder hos barn med besläktade föräldrar.[källa behövs]

När det gäller medfödda missbildningar har norska Folkhelseinstitutet endast uppgifter för missbildningar och sjukdomar som är synliga vid födseln och saknar uppgifter om sjukdomar som visas senare i livet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Visar vargens genvägar Naturskyddsföreningen
  2. ^ Är forskarna överens?
  3. ^ Incest mellan syskon - farligt och förbjudet GT, 10 mars 2010
  4. ^ Gonzalo Alvarez, Francisco C. Ceballos, Celsa Quinteiro, Gonzalo (April 15, 2009). ”The Role of Inbreeding in the Extinction of a European Royal Dynasty”. PLoS ONE (PLoS ONE) "4": ss. e5174. doi:10.1371/journal.pone.0005174. http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0005174. Läst 19 april 2009. 
  5. ^ [a b c] VR -- Kombination av genetik och demografi förklarar sjukdomar
  6. ^ [a b] Läkartidningen nr 35/1998 Noia 64 mimetypes pdf.png PDF ELISABETH FERNELL, docent, överläkare, barnkliniken, Huddinge sjukhus.
  7. ^ [a b] Nyampame, Isis. "Hur mår Sveriges nationella minoriteter?" (svenska) (PDF). Statens folkhälsoinstitut. 24. Läst 2010-06-26.
  8. ^ Forskning och framsteg

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]