Slaget vid Klusjino

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Klusjino
Del av De la Gardieska fälttåget
Battle of Klushino 1610.PNG
Slaget vid Klusjino. Målning av Szymon Boguszowicz.
Ägde rum 24 juni 1610
Plats Klusjino, Ryssland
Resultat Avgörande polsk seger
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige
Flag of Russia 1668.png Ryssland
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polen
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Jakob De la Gardie
Flag of Russia 1668.png Dmitrij Sjujskij
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Stanisław Żółkiewski
Styrka
30 000 ryska soldater[1][2]
5 000 legosoldater
11 kanoner[1]
6 500–6 800 man[3][1]
2 kanoner[1]
Förluster
5 000[1] 400[1]

Slaget vid Klusjino (polska: Kłuszyn, Kłuszynem) utkämpades den 24 juni (enligt den julianska kalendern, 4 juli enligt den gregorianska kalendern)[4] 1610 mellan en polsk-litauisk styrka om 6 800 man och en rysk här om 35 000 man – varav 5 000 legosoldater – under den tid i Rysslands historia, som kallas stora oredan. Den numerärt underlägsna polska hären vann en avgörande seger över muskoviterna och legosoldaterna tack vare sina elittrupper, de lansbeväpnade bevingade husarerna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Som ett svar på det polska fälttåget i Ryssland bildade ryssarna och svenskarna en allians år 1610, och inledde en operation kallat De la Gardieska fälttåget.[3] En rysk armé under prins Dmitrij Sjujskij var på väg mot den belägrade fästningen Smolensk, men blev stoppade av polsk-litauiska styrkor. Under tiden fördelade Sjujskij sina styrkor i flera mindre enheter.[1]

Den polsk-litauiska armén på cirka 12 000 man, under befäl av hetman Stanisław Żółkiewski stötte på den framryckande ryska styrkan på 8 000 man under befäl av Grigorij Valuyev och försökte anfalla den strax efter gryningen den 24 juni, men ryssarna kunde stärka sina positioner vid fältlägret i Tsaryovo-Zaymishche. De ryska trupperna blev omringade och instängda i sina läger, men Sjujskijs huvudarmé på cirka 35 000 man var bara några dagar bort. Ryssarna däremot visste inte om hur stor den polsk-litauiska armén var, och hur mycket de underlägsnade dem. Dessutom misslyckade den framryckande ryska styrkan att underrätta Sjujskij om att de hade stött på den polsk-litauiska armén. Żółkiewski litade på sina mäktiga husarer och beslutade sig för att pressa fram striden. Den 3 juli beslutade han sig för att lämna en del av sina styrkor för att belägra fältlägret, och ta sina mest rörliga enheter mot Sjujskijs trupper. Knepet lyckades, då de belägrade trupperna aldrig insåg att huvuddelen av den polsk-litauiska armén slogs för tillfälligt på annat håll, och Sjujskij var inte heller medveten om de polska-litauiska trupprörelserna eller förväntade sig en stor strid.[1]

Stridande styrkor[redigera | redigera wikitext]

De polsk-litausiska styrkorna bestod av omkring 6 500[3]-6 800 soldater[1] (varav cirka 5.500 bevingade husarer) under befäl av Stanisław Żółkiewski. De ryska styrkorna bestod av omkring 30 000 soldater under befäl av prinsarna Dmitrij Sjujskij, Andrey Galitzine och Danilo Mezetsky, samt cirka 5 000 legosoldater under befäl av Jakob De la Gardie, som bestod av svenska, finska, flamländska, franska, tyska, spanska, engelska och skotska soldater.[3][1][2] Om man inkluderar de soldater som inte deltog i striden (som var kvar i respektive fältläger, reserver eller som kom försent) räknas de stridande styrkorna som 12 300 polsk-litauiska soldater mot 48 000 ryska soldater.[1] De polsk-litauiska soldaterna understöddes av två kanoner (vissa källor säga fyra), och Ryssland med 11.[1]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

De bevingade husarerna uppställda för strid.

Enligt en beskrivning baserat på Leszek Podhoreckis arbete, även om de polsk-litauiska trupperna var mer medvetna om att striden var på väg att ske, möttes de båda arméerna under nattens mörker, och Żółkiewski beslutade att organisera sin armé i stället för att anfalla ryssarna omedelbart, vilket också gav de ryska trupperna tid att förbereda sig.[1] Men enligt Mirosław Nagielski valde polackerna att anfalla motståndaren vid den tiden, i hopp om att ta dem på sängen.[2]

Karta över slaget.

Den ryska armén var uppdelad i utländska legosoldatsregementen på den högra (nordvästra) flanken, och den ryska huvudarmén på centern och den vänstra (sydöstra) flanken. Den ryska stridslinjen bestod av infanteri (pikenerare, musketerare, arkebuserare), som stod uppställda bakom byns staket. Kavalleriet stod uppställda på den andra linjen bakom infanteriet och på vänsterflygeln (där det fanns färre staket). Det ryska artilleriet, som stod kvar i lägret, deltog inte i striden. De polsk-litauiska trupperna bestod mestadels av kavalleri, främst de bevingade husarerna, med ca 400 kosackinfanteri på vänsterflygeln. Ytterligare 200 fotsoldater och två kanoner skulle anlända senare, och deltog inte i den första delen av slaget.[1]

Slagfältet, som var ett platt jordbruksområde, korsades av byns höga staket, förstärkt av improviserade fältverk, vilket tillät de bevingade husarerna att storma ryssarna genom en smal lucka.[1]

Slaget inleddes före gryningen. Under den första delen av slaget gjorde de bevingade husarerna upprepade stormningar mot de befästa ryska positionerna och försökte krossa dem. De polsk-litauiska styrkorna fortsatte att göra våldsamma anfall, och Samuel Maskiewicz, ett vittne från ett husarkompani, hävdade att hans trupp stormade åtta eller tio gånger. De bevingade husarernas anfall mot infanteriet, som stod gömda bakom staketen beväpnade med skjutvapen, misslyckades.[1][2]

Samtidigt som Sjujskij beordrade en ryttartrupp till motanfall blev han anfallen av de polsk-litauiska trupperna i närstrid. Då denna ryska kavallerienhet blev illa tilltygad blev ryssarnas vänstra flank bruten och, i den efterföljande förvirringen, bröts den ryska leden och de drevs tillbaka mot sina fältläger.[1][2]

Medan den ryska arméns center sönderdelades fortsatte ryska regementen att hålla fast högerflygeln tills de blev övermannade, och legotrupperna fortsatte att sätta upp ett starkt försvar i flera timmar på vänsterflygeln. Så småningom när det polsk-litauiska infanteriet och kanonerna anlände blev legosoldaterna tvingade att överge sina positioner. De flesta av de utländska trupperna lyckades retirera, understödda av deras pikenerare, i god ordning till deras befästa läger (som var åtskild från det ryska lägret).[1]

De polsk-litauiska styrkorna omringade nu de två fiendelägren. De legosoldater som intog ställning i en närliggande skog blev också omringade. Men det ryska befästa lägret, som var fyllt med färska trupper (vilka var fler än den utmattade polsk-litauiska armén) var ett stort hinder.[1]

Żółkiewski beslutade att försöka förhandla med fienden, med betydande framgång. De utländska legosoldaterna, vilka övergavs av ryssarna under striden, förhandlade med de polsk-litauiska trupperna och kapitulerade senare efter att ha nått tillfredsställande villkor.[1][2] Omkring 400 legosoldater fick fritt avtåg under förutsättning att de aldrig mer skulle ta värvning med Tsarryssland mot det polsk-litauiska-samväldet.[5] Dessutom valde flera hundra legosoldater att byta sida, genom att ta värvning i den polsk-litauiska armén.[1]

Följder[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Klusjino.

Den ryska huvudarmén drog senare till reträtt, då Sjujskij föredrog att inte återuppta striderna - trots inrådan av hans övriga befälhavare om motsatsen. Samtidigt var de polsk-litauiska styrkorna utmattade och mer intresserade av att plundra fältlägret och (enligt Podhorecki) försökte inte stoppa ryssarna. Enligt en annan redogörelse av Nagielski blev de retirerande ryssarna förföljda av de polsk-litauiska styrkorna, vilka vållade flera tusen dödsoffer.[2] Dessa tog flera krigsbyten och troféer, från lyxvaror (guld, silver, pälsar) till militärutrustning (inklusive samtliga 11 ryska artilleripjäser) till krigstroféer (flera fanor och banderoller).[1]

Slaget varade i cirka fem timmar. Sjujskij förluster blev cirka 5.000 man, medan Żółkiewski blev cirka 400 man (inklusive 100 husarer).[1]

Slaget ses av moderna historiker som en avgörande seger i kriget, även om samtida redogörelser var mindre tydliga i denna fråga, och några försökte betona vikten av belägringen av Smolensk, under befäl av den polske kungen Sigismund, och tonade ner Żółkiewskis seger. Efter slaget vände Żółkiewski tillbaka mot ryssarna i Tsaryovo-Zaymishche, under befäl av Valuyev, som efter att ha fått underrättelser om deras undsättningsarmés nederlag vid Klusjino beslutade sig för att kapitulera. Senare efter slaget avsattes tsar Vasilij IV av bojarerna och Żółkiewski inträdde Moskva utan större motstånd. Bojarerna proklamerade sedan den polske prinsen Vladislav IV av Polen som Rysslands nye tsar. Han innehade tsarens titel från 1610 till 1634, men övertog aldrig tronen då hans far, kung Sigismund, misslyckades med att förhandla fram en varaktig överenskommelse med bojarerna; den polska garnisonen i Moskva blev snart belägrad, och kapitulerade ett år senare.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Battle of Klushino

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x] KLUSZYN 4 July 1610 baserat på Leszek Podhorodecki, Sławne bitwy Polaków (Berömda polska slag), Wydawnictwo Mada, 1997, ISBN 83-86170-24-7.
  2. ^ [a b c d e f g] Mirosław Nagielski (1995). ”STANISŁAW ZÓŁKIEWSKI herbu Lubicz (1547-1620) hetman wielki”. Hetmani Rzeczypospolitej Obojga Narodów. Wydawn. Bellona. Sid. 136. ISBN 978-83-11-08275-5. http://books.google.com/books?id=t4niAAAAMAAJ. 
  3. ^ [a b c d] Mirosław Nagielski (1995). ”STANISŁAW ZÓŁKIEWSKI herbu Lubicz (1547-1620) hetman wielki”. Hetmani Rzeczypospolitej Obojga Narodów. Wydawn. Bellona. Sid. 135. ISBN 978-83-11-08275-5. http://books.google.com/books?id=t4niAAAAMAAJ. 
  4. ^ Heller, Michaił (2000), s. 225.
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 598-99 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Radosław Sikora: Kłuszyn 1610. Wyd. I. Warszawa: ERICA, 2010, s. 160. ISBN 9788362329052.
  • Robert Szczęśniak: Kłuszyn 1610. Wyd. II. Warszawa: Bellona, 2004, s. 135. ISBN 8311097852 9788311097858. OCLC 56189610.
  • Bitwa pod Kłuszynem, dodatek do „Rzeczpospolitej”, 7/20, 15 kwietnia 2006.
  • Paweł Jasienica, Rzeczpospolita Obojga Narodów. Srebrny Wiek, Warszawa 1982, Państwowy Instytut Wydawniczy, ISBN 83-06-00788-3.
  • Marek Kubala, Tomasz Ściężor, Moskwa w rękach Polaków. Pamiętniki dowódców i oficerów garnizonu w Moskwie, Wydawnictwo Platan 2005, ISBN 83-89711-50-8.
  • Mała Encyklopedia Wojskowa, 1967, Wydanie I
  • Leszek Podhorodecki, Sławne bitwy Polaków, Wydawnictwo Mada 1997, ISBN 83-86170-24-7.
  • Leszek Podhorodecki, Stanisław Żółkiewski, Ludowa Spółdzielnia Wydawnicza, 1988, ISBN 83-205-4082-8.
  • Michaił Heller, Historia Imperium Rosyjskiego, Książka i Wiedza, 2000, ISBN 83-05-13167-X.