Sigismund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sigismund I hänvisar hit. Flera betydelser av Sigismund och Sigismund I, se Sigismund (olika betydelser)
Sigismund
Målning av kung Sigismund från omkring 1590 av Martin Kober
Kung av Polen-Litauen
Regeringstid 18 september 1587–19 april 1632
(&&&&&&&&&&&&&044.&&&&&044 år och &&&&&&&&&&&&0214.&&&&&0214 dagar)
Kröning 27 december 1587
Företrädare Stefan Batory
Efterträdare Vladislav IV
Valspråk För rätten och folket (latin: Pro iure et populo)
Konungens hjärta (är) i Herrens hand (latin: Cor regis in manu Domini)
Av Himmelen ges det upphöjda (latin: Coelitus sublima dantur)
Kung av Sverige
Regeringstid 17 november 1592–24 juli 1599
(&&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 år och &&&&&&&&&&&&0249.&&&&&0249 dagar)
Kröning 19 februari 1594 i Uppsala domkyrka
Företrädare Johan III
Efterträdare Hertig Karl (riksföreståndare)
Gemål Anna av Österrike
Konstantia av Steiermark
Barn Anna Maria
Katarina
Vladislav IV
Katarina
Kristoffer
Johan Kasimir
Johan II Kasimir
Johan Albert
Karl Ferdinand
Alexander Karl
Anna Konstantia
Anna Katarina
Ätt Vasaätten
Far Johan III
Mor Katarina Jagellonica
Född 20 juni 1566
Gripsholms slott i Mariefred i Södermanland
Död 30 april (19 april enl. g.s.) 1632
(&&&&&&&&&&&&&065.&&&&&065 år och &&&&&&&&&&&&0294.&&&&&0294 dagar)
Warszawa i Polen
Begravd Krakóws domkyrka i Kraków i Polen
Namnteckning
Religion Romersk-katolska kyrkan

Sigismund (polska: Zygmunt III Waza, litauiska: Zigmantas Vaza), född 20 juni 1566, död 30 april (19 april enl. g.s.) 1632, var som Sigismund III Vasa kung av Polen samt storfurste av Litauen 1587–1632 och även kung av Sverige 1592–1599.

Hans försök att balansera Polens och Sveriges kronor misslyckades, mycket på grund av sabotage och till slut krig av hans farbror hertig Karl som sedermera berövade honom och hans kungatrogna land och makt i Sverige.

Sigismund var son till Johan III och Katarina Jagellonica, sonson till Gustav Vasa i hans äktenskap med drottning Margareta, brorson till Erik XIV och Karl IX, kusin till Gustav II Adolf. Han gifte sig i maj 1592 med Anna av Österrike (1573–1598) och 1605 med dennas syster Konstantia av Steiermark (1588–1631).

Kunglig titel[redigera | redigera wikitext]

Sigismunds kungliga titel som konung av Sverige och Polen:

Vi Sigismundus med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung, storfurste till Finland, Karelen, Wåtschipethin och Ingermanland uti Ryssland och över de Ester i Livland hertig, så och konung till Polen, storfurste till Litauen, Rydzen, Preussen, Masurien, Samogitien, Kiouenn, Wolin och Livland herre.[1]

Utval till polsk kung[redigera | redigera wikitext]

Prins Sigismund Vasa med skallra. Vargtanden om halsen skall skydda mot sjukdomar, trolldom och ondska. Målning av Johan Baptista van Uther.

Sigismund, son till Johan III och den polska prinsessan Katarina, dotter till Sigismund I av Polen, föddes den 20 juni 1566 under föräldrarnas fångenskap 1563–1567 på Gripsholms slott och blev genom faderns tronbestigning 1569 närmaste arvinge till den svenska kronan. Han var född arvinge också till Litauens krona, men genom unionen i Lublin 1569, som Johan III visserligen aldrig erkände, skapades dubbelriket Polen-Litauen i form av en enhetlig valmonarki. Med tanke på hans utsikt att ändock bli väljarfolkets utkorade lät fadern uppfostra honom i romersk-katolska religionen, ehuru hans egentliga lärare (Niklas Rasck, Arnold Grothusen) var protestanter.

År 1586 var Sigismunds förmälning med prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp (av protestantisk bekännelse) påtänkt, men detta uppslag förföll såsom oförenligt med den stora dynastiska planen. Efter den polske kungen Stefan Batorys död i december 1586 verkade hans änka, drottning Anna, som var Sigismunds moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val och för en giftermålsförbindelse mellan Vasahuset och den rivaliserande habsburgska dynastin.

Johan III blev i det avgörande ögonblicket tveksam, fastän det var ett uppenbart svenskt intresse att avvärja den moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa kronan åt sonen genom Estlands avträdande, men hans något tvetydiga instruktioner hindrade inte de svenska sändebuden (Erik Brahe och Erik Larsson Sparre) från att göra en sådan utfästelse, för vilken den polska änkedrottningen gick i borgen med all sin egendom. Elektorernas majoritet vanns för Sigismund genom måttliga utfästelser (augusti 1587), särskilt emedan en segrande moskovitisk eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig med Osmanska riket och emedan den mäktige kanslern och hetmanen Jan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för vilken den påvliga diplomatin i hemlighet verkat, utropades dock samtidigt av en minoritet till kung, och situationen ledde till inbördeskrig, som slutade med Maximilians nederlag och tillfångatagande vid Pitschen (Byczyna) i januari 1588.

Kung av Polen[redigera | redigera wikitext]

Sigismunds vapen såsom konung av Polen.

Sigismund lämnade Sverige i september 1587, sedan han och fadern genom "Kalmar stadgar" enat sig om garantierna för Sveriges självständighet och intressen inom den nya föreningen. Efter landstigningen i Danzig fördes besvärliga förhandlingar med de polska ständernas ombud angående Estlands avträdande, som Sigismund trots tidigare löfte nu ihärdigt förvägrade. Samma hållning intog han vid kröningen i Kraków (december 1587) trots våldsamma påtryckningar av Zamoyski och andra; tvistefrågan uppsköts till hans tronbestigning i Sverige.

Ärkehertiginnan Anna av Österrike (1573–1598). Hon och hennes syster Konstantia av Österrike (1588–1631) var döttrar till ärkehertig Karl av Steiermark och Maria Anna av Bayern.

I Polen blev Sigismund inte populär; han var "alltför tystlåten, envis, långsam, njugg och mjältsjuk" (Olof von Dalin), och hans böjelse för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde från början. Det halvt fientliga förhållandet till Österrike ordnades under den påvliga kurians bemedling genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars 1589), och samtidigt inledde Sigismund förhandlingar med ärkehertig Ernst om en abdikation till dennes förmån. Detta skedde i samförstånd med Johan III, som redan ångrade 1587 års valpolitik och längtade efter sonen. På mötet i Reval (september 1589), nuvarande Tallinn, då han sökte övertala Sigismund att medfölja till Sverige, omintetgjordes dock hela planen genom de svenska och polska rådsherrarnas energiska föreställningar. Sigismund fortsatte emellertid abdikationsförhandlingarna och äktade i samband därmed ärkehertiginnan Anna av Österrike, dotter till ärkehertig Karl av Steiermark, i Kraków i maj 1592.

Vissa personer tillhörande den nya drottningens hovstat (Schiehel, Gemma, Ursula Mejerin) framträder snart som medlemmar av Sigismunds kamarilla, men trängs med tiden i skuggan av den jesuitiske kammarherren Bobola. Emellertid hade Sigismunds intima förbindelser med Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet framkallat misstämning bland adelsfolket, som till riksdagen 1592 krävde en räfst med kungen och hans hemliga agenter. Sigismund lät förmå sig till ett slags avbön och löfte om bättring.

Kung av Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sigismunds sigill.
Polsk-litauisk-svenska unionen 1592–1599.
Sigismund till häst.
Staty över Sigismund i Warszawa.

Efter fadern Johan III:s död 17 november 1592 fick Sigismund med viss svårighet den polska riksdagens, sejmens, tillstånd att besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att avträda Estland. Han åtföljdes 1593 till Sverige, där han anländer med sin drottning till Stockholm den 30 september 1593, av den påvlige nuntien Germanico Malaspina (1550–1604) och sina jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna med hertig Karl och de svenska ständerna i mycket bestämde hans hållning (se Germanico Malaspina). Han förmådde inte genomdriva sitt krav att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet och han måste före kröningen i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594 avge försäkran att fasthålla vid Uppsala mötes beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest mot dessa avtvungna medgivanden.

Vid sin avresa från Sverige i juli 1594 förstod han att splittra den svenska regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet och de kungliga ståthållarna och förbehöll sig själv särskilt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik allt från Söderköpings riksdag 1595 (se Karl IX) stod Sigismund länge utan verkliga maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en stor beskickning till Sverige 1596. Endast det av Clas Fleming styrda Finland förblev i hans hand, efter det att Arvid Gustavsson (Stenbock) avsatts som ståthållare över Östergötland och hertig Karl fått hållhakar på brodern Erik Gustavsson (Stenbock) i Västergötland. Till en verklig kraftansträngning samlade sig Sigismund 1598, sedan han beslutat sig för en väpnad expedition till Sverige. Han utverkade sejmens tillstånd att resa på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt neutralt i den utbrytande fejden. Sigismund värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar och städer till en mot hertig Karl riktad handelsblockad. Detta misslyckades, men hohenzollernska huset, som i fråga om länshertigdömet Preussen stod i beroende av Sigismund, erbjöd (i samförstånd med Mecklenburg) en stark diplomatisk påtryckning emot hertig Karl, ehuru denna inblandning i själva verket snarare tog formen av en opartisk medling.

Sedan Sigismunds armada satt sig i besittning av Kalmar började under de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan kungen (Erik Larsson Sparre) och hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk, och sedan Sigismund avstått från att utnyttja sin framgång i slaget vid Stegeborg den 8 september 1598 led han ett avgörande nederlag i slaget vid Stångebro den 25 september 1598. Genom fördraget i Linköping samma års gav Sigismund efter för hertigens fordringar: krigsfolket skulle avdankas, Sigismund skulle snarast bege sig till Stockholm för att regera enligt lag och ed. Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. Sigismund bröt omedelbart fördraget: sedan han inlagt en besättning i Kalmar avseglade han till Danzig. Han återupptog blockadplanerna och rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut var också Finland kuvat. På riksdagen i Stockholm den 24 juli 1599 blev Sigismund avsatt (se Karl IX).

Efter avsättningen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sigismunds bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.

Från 1601 var Karl:s krig mot brorsonen också Sveriges krig mot Polen; det fördes i polska Livland med växlande lycka (se Jan Karol Chodkiewicz). Från polsk synpunkt var förvecklingarna med Ryssland långt betydelsefullare, och från 1604 var Sigismund själv djupt invecklad i de intriger som spanns kring den förste falske Dimitrijs person och genom vilka Polen 1609 drogs in i krig med Ryssland (se Dmitrij Ivanovitj och Polens historia).

I sin utrikespolitik höll Sigismund för övrigt fast vid sina intima förbindelser med huset Habsburg och beseglade dem 1605 ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin svägerska, ärkehertiginnan Konstantia av Steiermark. Den store Zamoyski, som ogillat detta steg och över huvud förkroppsligade den polska adelns ovilja mot tyskt inflytande, avled vid samma tid. Det allmänna missnöjet med Sigismunds tyska och jesuitiska kamarilla och med hans påstådda absolutistiska strävanden bröt 1606 ut i en väldig adelsresning (rokosz), som dock krossades av rikets reguljära krigsmakt i slaget vid Guzow 1607. Därmed fick den jesuitiska reaktionen fritt spelrum, och det österrikiska inflytandet befästes; en formell allians mellan Polen och Österrike avslöts dock först 1613.

Då Sigismund 1620 lämnade kejsaren hjälp mot Gábor Bethlen bidrog detta till en oundviklig brytning med osmanerna (se Polens historia). Om Rigas fall 1621 och det fortsatta kriget med Sverige se Gustav II Adolf. Sigismund avled den 19 (30 g.st.) april 1632 på Warszawas slott (han hade 1609 utsett Warszawa till Polens huvudstad) och ligger begravd i Krakóws domkyrka.

Bland de polska statsmän som under Sigismunds senare period åtnjöt hans särskilda förtroende bör nämnas stormarskalken "markgreve" Zygmunt Myszkowski och hans efterträdare Mikolaj Wolski, kanslern Felix Kryski och hans efterträdare Andrzej Lipski. Särskilt nära honom stod naturligtvis också den svenska emigrantkretsen, de båda kusinerna Jöran Posse m.fl., och av tyska äventyrare greve Althan och Tengnagel.

Sigismund synes ha haft ett lyckligt familjeliv. Under sin sista tid arbetade han på att få de yngre sönerna försörjda med biskopsstift, och Johan Albert blev i själva verket biskop av Ermeland, senare av Kraków, Karl Ferdinand biskop av Wrocław.

Konungen var en mycket begåvad målare och guldsmed. Endast tre av hans tavlor överlevde till våra dagar: en av dem har genom århundradena tillskrivits Tintoretto. I sin guldsmedsverkstad tillverkade han egenhändigt största delen av den berömda silverkistan med reliker av den Helige Adalbert som befinner sig i domkyrkan i Gniezno.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Med Anna av Österrike[redigera | redigera wikitext]

  1. Anna Maria, född 23 maj 1593, död 9 februari 1600
  2. Katarina, född 19 april 1594, död 15 maj 1594
  3. Vladislav, född 9 juni 1595, död 20 maj 1648 (polsk kung)
  4. Katarina, född 27 september 1596, död 11 juni 1597
  5. Kristoffer född och död 10 februari 1598

Med Konstantia av Österrike[redigera | redigera wikitext]

  1. Johan Kasimir, född 25 december 1607, död 9 januari 1608
  2. Johan Kasimir, född 22 mars 1609, död 16 december 1672 (polsk kung)
  3. Johan Albert, född 25 maj 1612, död 22 december 1634 (biskop i Krakow och kardinal)
  4. Karl Ferdinand, född 13 oktober 1613, död 9 maj 1655
  5. Alexander Karl, född 4 november 1614, död 19 november 1634
  6. Anna Konstantia, född 20 januari 1616, död 24 maj samma år
  7. Anna Katarina, född 7 augusti 1619, död 9 oktober 1651

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Johansson (Vasa)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Cecilia Månsdotter (Ekaätten)
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan III
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ebba Eriksdotter (Vasa)
 
 
 
Sigismund
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kasimir IV
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sigismund I av Polen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elisabet av Österrike
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina Jagellonica
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gian Galeazzo Sforza
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bona Sforza av Milano
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Aragonien
 
 
 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://eurulers.angelfire.com/sweden.html

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Stefan Batory
Kung av Polen
1587–1632
Efterträdare:
Vladislav IV