Smittkoppor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Smittkoppor
Klassifikation och externa resurser
Ett barn med utslag i ansiktet orsakade av smittkoppor
ICD-10 B03
ICD-9 050
DiseasesDB 12219
MedlinePlus 001356
eMedicine emerg/885 
MeSH svensk engelsk
Variola virus (Smittkoppor)
Systematik
Familj Poxviridae
Släkte 'Orthopoxvirus'
Art ''Variola vera''
Barn i Bangladesh med smittkoppor.

Smittkoppor (variola) är en extremt smittsam sjukdom med hög dödlighet som orsakas och sprids av ett virus från familjen poxviridae. Sjukdomen drabbar endast människor och har funnits hos människan under mycket lång tid, minst 3000 år. Man beräknar att minst 300 miljoner människor dött i smittkoppor, till det kommer ett stort antal som blivit blinda, döva, vanställda, eller har fått andra komplikationer. Viruset är utrotat sedan 1980; det finns inte längre i vilt tillstånd utan endast i laboratorier.

Dödligheten var stor, 20–30%.[1] I Asien, där sjukdomen funnits länge, användes redan före år 1000 variolisation, skyddsympning, där material från insjuknade överfördes till rispor i huden på friska.[1] Det gav en mildare form av sjukdomen i vilken någon procent dog men de som överlevde blev immuna. Trots att variolisation kunde vara dödligt ansågs detta acceptabelt eftersom sjukdomen var så mycket farligare. I slutet av 1700-talet utvecklades det första vaccinet.

I Europa var smittkoppor 1700-talets stora infektionssjukdom. Den drabbade huvudsakligen barn eftersom den äldre befolkningen oftast var immun efter en genomgången infektion. Det anses att ca 60 miljoner européer avled av smittkoppor under detta århundrade. Man tror att det var smittkoppor, överförd från européerna, som dödade miljontals indianer i Sydamerika under 1500-talet.

Viruset har kunnat utrotas tack vare omfattande vaccinationskampanjer och åtgärder för att tidigt upptäcka utbrott. Eftersom viruset endast drabbar människor var det effektivt att snabbt isolera insjuknade och vaccinera alla i deras omgivning. År 1980 förklarade världshälsoorganisationen (WHO) världen vara fri från smittkoppor efter ett framgångsrikt utrotningsprojekt. Aktivt virus har sparats av vetenskapliga skäl och finns på två platser på jorden idag.[2]

Symtom[redigera | redigera wikitext]

Smittkoppor har en inkubationstid på mellan 7 och 19 dagar, vanligen 12–14 dagar. Efter inkubationstiden insjuknar patienten i plötslig hög feber, värk i kroppen, huvudvärk och allmän sjukdomskänsla. Efter cirka tre dagar uppträder utslag i ansiktet som under ett par dygn sprids till bålen och sedan över ben och armar. Det blir utslag även på handflator och fotsulor. Från och med feberinsjuknandet är patienten mycket svårt sjuk. Under en tvåveckorsperiod övergår utslagen till blåsor som sedan torkar ut till skorpor. En minoritet av fallen får en snabbt förlöpande form av sjukdomen som ger blödningar och oftast leder till döden. Bakteriella infektioner i blåsorna förekommer och kan spridas till blodet och till kroppens olika organ samt skelett och leder.[1][3]

Komplikationer[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste komplikationerna drabbar luftrör och lungor och kan vara allt från bronkit till dödlig lunginflammation. Lungkomplikationer utvecklas vanligen på åttonde dagen och kan vara antingen bakteriella eller orsakade av virus.

Andra komplikationer är hjärninfektion, encefalit, vilket drabbar cirka 1 på 500, är vanligare bland vuxna, och kan leda till tillfälliga handikapp; svår, vanställande ärrbildning vilket märktes mest i ansiktet; och komplikationer som involverade ögonen (2% av alla fall). Koppor kunde bildas i ögonen, och det kunde bli blödningar i näthinnan, båda kunde leda till blindhet.

I 2–5% av unga barn med smittkoppor, kunde viruset nå leder och ben och ge osteomyelit, beninflammation. Detta kunde leda till svullna leder, artrit, vanställda lemmar och ben, instabila leder, och förkortade fingrar. [1][4]

Smittspridning[redigera | redigera wikitext]

Spridningen sker via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via kontaminerade föremål. Smitta kan även spridas via aerosoler i luften, till närmaste omgivning men även till angränsande lokaler exempelvis via ventilationsanläggningar. Smittspridning till omgivningen är som störst 1-2 veckor efter utslagets början och smittsamheten är oerhört stor. Det finns dock ingen smittrisk före insjuknandet och den insjuknade blir ordentligt smittsam först efter ett till två dygn. Viruset är mycket resistent och kan förbli smittsamt under flera månader.[3]

Smittkoppsviruset[redigera | redigera wikitext]

Det finns två varianter, den farligaste är variola major med ca 30% dödlighet. Variola minor är mildare med dödlighet på mindre än en procent. Viruset har funnits länge, en studie anger att det uppkom för cirka 12 000 år sedan.[5] Det tidigaste fallet är kanske farao Ramses V som dog 1157 f.v.t.: hans mumie har utslag som överensstämmer med smittkoppor.[6]

Variolisation[redigera | redigera wikitext]

Se även: Variolisation

Variolisation eller skyddsympning är en procedur där material från en sjuk person läggs på en frisk persons hud och huden sedan rispas. Smittämnet orsakar då en infektion som oftast är relativt mild jämfört med den vanliga, och personen blir immun. Metoden användes tidigt i Asien där sjukdomen funnits länge, kanske redan på 900-talet i Kina, säkrare belägg finns från 1500-talet.[7] Dödligheten vid variolisation var från början någon procent, men i slutet av 1700-talet hade metoden förbättrats och dödligheten kunde räknas i promille. Att en så pass farlig metod ändå ansågs acceptabel berodde på att sjukdomen var så vanlig och mycket farligare, samt att inga bättre metoder fanns.[8]

Vaccination[redigera | redigera wikitext]

Se även: Vaccination

Det första vaccinet utvecklades efter upptäckten att personer som smittats av kokoppor inte blev sjuka i smittkoppor. Bland bondebefolkningen var detta spridd kunskap – det var känt att mjölkerskor oftast hade slät och fin hy eftersom de inte haft smittkoppor. Det första vaccinet (efter latinets "vacca", ko) gjordes av vätska från kor sjuka i kokoppor. Den engelske läkaren Edward Jenner gav den 14 maj 1796 denna vätska till en åttaårig pojke via två ytliga rispor i huden – en sorts variolisation där vätskan kom från kokoppor istället för från smittkoppor. Pojken blev sjuk i kokoppor men det visade sig vid en senare variolisation att han nu var skyddad mot smittkoppor. Med dagens måttstock gav detta vaccin ganska stora biverkningar, men dödsfall var sällsynt och det var trots allt mycket bättre än variolisation.[9]

Även dagens smittkoppsvaccin har allvarliga biverkningar jämfört med andra vaccin. Eftersom smittkoppor skulle kunna användas vid biologisk krigföring eller bioterrorism finns det ett behov av ett bättre vaccin. En svårighet med att utveckla nya smittkoppsvaccin är att endast människor blir sjuka i smittkoppor, så nya vaccin kan inte utprovas på försöksdjur. Det är etiskt problematiskt att testa smittkoppsvaccin på människor eftersom de då skulle behöva utsättas för smittkoppsviruset och riskera att insjukna.

Utrotning[redigera | redigera wikitext]

Smittkoppor är den första sjukdom som kunnat utrotas. 1958 rapporterades 280 000 fall av smittkoppor från 63 länder, men det verkliga antalet var sannolikt hundra gånger större. Sovjetunionen föreslog samma år ett WHO-projekt för utrotning. 1959 påbörjades ett program för att under fem-sex år vaccinera minst 80% av befolkningen på de platser där viruset var endemiskt, vilket man då trodde skulle räcka för utrotning. Man upptäckte så småningom att detta inte var tillräckligt; dels nåddes inte 80% överallt på grund av de drabbade ländernas bristande resurser, och dels förekom utbrott av smittkoppor trots att 80% var vaccinerade. Då togs nya tag, och WHO drev från 1966 Smallpox Eradictation Programme, ett intensifierat program i vilket världens länder samarbetade globalt med att genomföra vaccinationsprogram, förebyggande åtgärder, övervakning för att upptäcka utbrott, och isolering vid utbrott. Projektet blev lyckosamt och 1980 tillkännagjorde WHO att viruset inte längre fanns i vilt tillstånd.[10][11]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Lagstiftning[redigera | redigera wikitext]

I Sverige indelas allvarliga smittosamma sjukdomar i fyra kategorier: anmälningspliktiga, smittspårningspliktiga, allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar.[12] Till den sistnämnda kategorin hör smittkoppor och SARS.[13] Lagen ger staten rätt att hålla en misstänkt smittad person i karantän eller att spärra av ett geografiskt område för att minska risken för smittspridning. Detta görs med stöd av smittskyddslagen, §§9-10. En person kan därvid kvarhållas i karantän på order av en smittskyddsläkare. Avspärrning av ett geografiskt område beordras av Socialstyrelsen.

Smittkoppor i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Drottning Ulrika Eleonora dog i smittkoppor 1741.[11]

Gustav III och hans syskon lät variolisera sig 1769.[8]

I Sverige utfördes den första smittkoppsvaccinationen 1801, och redan 1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot smittkoppor. Antalet insjuknade i smittkoppor minskade då avsevärt, men det förekom ändå utbrott under hela 1800-talet. Utbrotten drabbade främst äldre personer som inte haft sjukdomen och inte blivit vaccinerade. [14]

1963 inträffade ett smittkoppsutbrott i Stockholm. 27 personer insjuknade varav 4 avled. Två av de avlidna var ovaccinerade, och två var vaccinerade över 40 år tidigare. Primärfallet var en svensk sjöman nyss hemkommen med flyg från Australien via bland annat Indonesien och Indien. Man tror att han smittades vid flygresan. Sammanlagt hann smittan den gången spridas i 7 led i Sverige innan den utrotades.[14]

Allmän vaccination mot smittkoppor upphörde 1976 i Sverige.[14]

Bellman om smittkoppor[redigera | redigera wikitext]

Carl Michael Bellman (1740–1795) levde under den tid smittkopporna härjade som värst, vilket har satt tydliga spår i hans diktning.[15] Det kanske tydligaste spåret är den vackra »Vaggvisa för auctors yngsta son Charles«. Bellman förlorade en son i smittkopporna vilket gav inspiration till dikten, som har de kända versraderna:

Bäst man andas, skall man dö

och bli mull tillbaka.

— Carl Michael Bellman, Vaggvisa för min son Carl, 1787

Barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög, så det var en stor anledning att glädja sig när det gick bra:

Mina vänner, små och glada

som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De är fagra ungdom gett.

— Carl Michael Bellman, Öfver koppornas lyckliga öfvergång, 1793

Att slippa undan kopporna utan vanställande koppärr var långt ifrån alla förunnat. Bellman beskriver

svällande kindben och koppärrig hy
— Carl Michael Bellman, Fredmans epistel n:o 64

och det var nog en vanlig syn på Stockholms gator.

Bellman kände väl till variolisering, skyddsympning, för att göra sjukdomsförloppet lindrigare. Att variolisering kunde ge både komplikationer och dödsfall var uppenbarligen känt för honom, enligt hur han framställer det i ett brev:

Caisa Stina ligger i kopporna, gu nåde den som låter ympa sina barn, vet nådig frun hon dör
— Carl Michael Bellman, i brev från 1794

och också i diktform:

Var välkommen lilla vän

I föräldrars famn tillbaka
Med båd öga, mund och haka
fredad från koppympningen.

— Carl Michael Bellman, Vid lilla Clara Elisabeths hemkomst den 28 Junii 1791

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Tegnell, Anders; Wahren, Britta; Elgh, Fredrik (2002). ”Smittkoppor - utrotad sjukdom och potentiellt terroristvapen”. Läkartidningen "99" (19): sid. 2145-2149. http://ltarkiv.lakartidningen.se/2002/temp/pda24778.pdf. Läst 2013-03-29. 
  2. ^ World Health Organization
  3. ^ [a b] Norrby, Ragnar; Fredlund, Hans; Tüll, Peet J (2003). ”Så skall samhället möta ett anfall med smittkoppsvirus”. Läkartidningen "100" (13): sid. 1114. http://www.smittskyddsinstitutet.se/upload/4950/pda26418.pdf. Läst 2013-03-25. 
  4. ^ Atkinson W, Hamborsky J, McIntyre L, Wolfe S (eds.) (2005). ”Smallpox” (PDF). Epidemiology and Prevention of Vaccine-Preventable Diseases (The Pink Book) (9th). Washington DC: Public Health Foundation. Sid. 281–306. http://www.cdc.gov/vaccines/pubs/pinkbook/downloads/smallpox.pdf 
  5. ^ Barquet N, Domingo P (1997-10-15). ”Smallpox: the triumph over the most terrible of the ministers of death”. Ann. Intern. Med. "127" (8 Pt 1): sid. 635–42. PMID 9341063. http://annals.org/article.aspx?articleid=710873. 
  6. ^ Hopkins, Donald. ”Ramses V:Earliest known victim?”. WHO. http://whqlibdoc.who.int/smallpox/WH_5_1980_p22.pdf. Läst 27 mars 2013. 
  7. ^ Lindberg, Anders (2004). ”Vaccinationer - primärprevention med problem”. Läkartidningen "101" (28-29): sid. 2352-2354. http://www.lakartidningen.se/old/content_0428/pdf/2352_2354.pdf. Läst 2013-03-30. 
  8. ^ [a b] Sjögren, Iréne (2007). ”Kungliga försökskaniner”. Forskning och Framsteg (7). http://fof.se/tidning/2007/7/kungliga-forsokskaniner. Läst 2013-03-26. 
  9. ^ Iwarson, Sten (1996). ”Inte handfallen inför kokoppor...”. Läkartidningen "93" (51-52): sid. 4755-4757. http://ltarkiv.lakartidningen.se/1996/temp/pda13532.pdf. Läst 2013-03-30. 
  10. ^ D. A. Henderson (maj 1980). ”A victory for all mankind” (på Engelska). WORLD HEALTH: s. 3. http://whqlibdoc.who.int/smallpox/WH_5_1980_p3.pdf. Läst 2012-03-24. 
  11. ^ [a b] Lundbäck, Holger (1996). ”Människans seger över smittkoppsviruset - bara dödsstöten kvar”. Läkartidningen "93" (3): sid. 135-137. http://ltarkiv.lakartidningen.se/1996/temp/pda11596.pdf. Läst 2013-03-30. 
  12. ^ Socialstyrelsen.se: Lagstiftningens fyra kategorier, läst 23 september 2009
  13. ^ Socialstyrelsen.se: Samhällsfarliga sjukdomar, läst 23 september 2009
  14. ^ [a b c] Folkhälsomyndigheten (2010-08-18). ”Sjukdomsinformation om smittkoppor”. http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-och-sjukdomar/smittsamma-sjukdomar/smittkoppor/. Läst 2014-01-12. 
  15. ^ Brean, Are (2003). ”Både sjukdom och livsglädje i Bellmans diktning - »Bäst man andas skall man dö«”. Läkartidningen "100" (30-31): sid. 2456-2459. http://www.lakartidningen.se/old/content_0330_31/pdf/2456_2459.pdf. Läst 2013-03-30. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]