Ulrika Eleonora

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om Ulrika Eleonora den yngre (1688–1741). För hennes mor Ulrika Eleonora den äldre (1656–1693), se Ulrika Eleonora av Danmark. För fartygen, se Drottning Ulrica Eleonora.
Ulrika Eleonora
Drottning Ulrika Eleonora,
porträtt av okänd konstnär
Regerande drottning av Sverige
Regeringstid 5 december 1718–29 februari 1720
(&&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 år och &&&&&&&&&&&&&086.&&&&&086 dagar)
Kröning 17 mars 1719 i Uppsala domkyrka
Företrädare Karl XII
Kung av Sverige
Efterträdare Fredrik I
Kung av Sverige
Valspråk I Gud mitt hopp (latin: In Deo spes mea)
Sveriges drottning
Regeringstid 29 mars 1720–24 november 1741
Företrädare Fredrik I
Sveriges regentgemål
Efterträdare Lovisa Ulrika
Gemål Fredrik I
Ätt Pfalziska ätten
Far Karl XI
Mor Ulrika Eleonora av Danmark
Född 23 januari 1688
Slottet Tre Kronor, Stockholm, Sverige
Död 24 november 1741
(&&&&&&&&&&&&&053.&&&&&053 år och &&&&&&&&&&&&0305.&&&&&0305 dagar)
Kungshuset, Riddarholmen, Stockholm, Sverige
Begravd 1 december 1741
Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan, Stockholm

Ulrika Eleonora den yngre, född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre), syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.

Kunglig titel[redigera | redigera wikitext]

Ulrika Eleonoras fullständiga titel på svenska löd: "Vi Ulrika Eleonora, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Wendes Drottning: Storfurstinna till Finland; hertiginna uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Kassuben och Wenden: Furstinna till Rügen: Fru över Ingermanland och Wismar, Så ock Pfalzgrevinna vid Rhein i Bayer, till Jülich Kleve och Bergen hertiginna. Landtgrevinna och arvprinsessa till Hessen: Furstinna till Hischfeld; Grevinna till KatzenEllenbogen, Dietz, Ziegenhem, Nidda och Schaumburg etc. etc."[1]

Prinsessan Ulrika Eleonora[redigera | redigera wikitext]

Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. De äldre syskonen ska ha tyckt om ritter och dans och betraktat henne en aning nedlåtande, då hon lätt brast i gråt och inte vågade delta i deras lekar. Hon beskrivs som vänlig, anspråkslös och värdig, med god hållning och vackra händer, men hon var blyg och tillbakadragen och ansågs varken vacker eller intelligent. Hon beskrivs som en skicklig musiker: medan hennes syster Hedvig Sofia sjöng, spelade Ulrika Eleonora klavecin. Hon beskrevs av sin farmor som långsint och envis, och ska även ha haft en vana att demonstrera sitt ogillande genom att lägga sig till sängs.

Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare. Eftersom hennes bror Karl XII var ogift och barnlös betraktades hon som en trolig arvtagare till den svenska tronen, något som drog till sig många äktenskapsanbud, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. År 1698 föreslogs ett äktenskap mellan Ulrika Eleonora och prins Carl av Danmark och mellan hennes bror Karl XII och Sofia Hedvig av Danmark; denna plan uppgavs år 1700. Den blivande Georg II av Storbritannien föreslogs då hon var fjorton, men planerna sköts upp och ersattes av andra. Förslaget att Ulrika Eleonora skulle gifta sig med Fredrik Wilhelm I av Preussen gick nästan i verkställighet, men avbröts utan motivering av Karl XII. Hertig Johan Wilhelm av Sachsen-Gotha, som tjänstgjorde i svenska armén, fick tillåtelse att presentera sig för Ulrika Eleonora och uppvakta henne, men giftermålsplanerna avbröts sedan han duellerat i kungens närvaro med Anders Lagercrona.

Efter att uppgifter om nederlaget i slaget vid Poltava i slutet av juli började nå Sverige, uppstod två partier inom hovet. Det ena var ett holsteinskt parti som ville se Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som kungens efterträdare, stött av Arvid Horn, Nils Gyllenstierna, Piperska släkten och änkedrottning Hedvig Eleonora. Det andra var ett svenskt parti som ville se Ulrika Eleonora som kungens efterträdare, helst i ett äktenskap med en dansk prins. Kristian V:s son prins Karl av Danmark var på förslag. Fabian Wrede, Gabriel Falkenberg och Knut Posse samt en stor mängd av högadeln företrädde detta parti. Sedan man i augusti fått brev från Karl XII där han meddelade att han undkommit och var i säkerhet i Turkiet föll förslaget.[2]

Redan 1710 begärde Fredrik av Hessen hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Emerentia von Düben, vars släkting Konrad Ranck var generallöjtnant i Hessen, förmedlade förslaget om äktenskap mellan Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen mot en kontant ersättning på 30 000 tyska thaler utbetalad av lantgreve Karl I av Hessen-Kassel, vars ränta hon sedan uppbar.[3] Giftermålet stöddes av hennes farmor, Hedvig Eleonora, som förväntade sig att Ulrika Eleonora skulle flytta med sin make till dennes hemland Hessen, vilket skulle öka chanserna för Ulrika Eleonoras systerson, Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, att bli svensk tronföljare.

Bilägret firades den 24 mars 1715. Vid hennes giftermål yttrade hennes bror: "I kväll dansar min syster kronan av sig"[4]. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes farmor, drottning Hedvig Eleonora.

I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det så kallade rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndare "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas.

Ulrika Eleonora visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar. Hon betraktade sig själv enbart som broderns representant och vågade därför inte framställa några egna förslag.

Ulrika Eleonora bad, liksom sin syster, många gånger sin bror att få träffa honom vid krigsskådeplatsen under krigsåren, men fick aldrig tillstånd. Hon mötte i stället Karl XII för första gången på sexton år i Vadstena 1716, och därefter en sista gång i Kristinehamn 1718.

Ulrika Eleonora som regerande drottning[redigera | redigera wikitext]

Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon via en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Rådet, överrumplat, satte sig inte emot detta. Under de följande veckorna förde hon styrelsen, lät fängsla Georg Heinrich von Görtz' anhängare och avskaffade de förordningar som utfärdats av honom. Även i riksdagskallelsen av 15 december 1718 vidhöll hon sina anspråk på arvsrätt, men förklarade sig vilja "alldeles avskaffa den s.k. suveräniteten" och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arvsrätten, avskaffa suveräniteten och välja Ulrika Eleonora till drottning. Dessa åsikter blev den sammanträdande riksdagens. Ulrika Eleonora sökte förgäves stöd hos rådet för sin arvsrätt, men tvingades bekräfta att varken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) hade rätt till Sveriges tron.

Sedan Ulrika Eleonora avsagt sig sin arvsrätt valdes hon till drottning den 23 januari 1719 under förbehåll att hon skrev under den regeringsform som ständerna ämnade uppsätta. Den 19 februari skrev hon under försäkringen och regeringsformen (daterade 21 februari), genom vilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon godkände regeringsformen för att inte skapa osämja med riksdagen och för att försäkra sig om att riksdagen inte skulle godkänna systersonen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som svensk regent om han skulle göra anspråk på kronan. Hon kröntes i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm den 11 april samma år.

Vid hyllningen i Stockholm mottog hon ständerna, som vart och ett passerade henne vid tronen. Hon demonstrerade vid detta tillfälle att hon visste vilka som var hennes anhängare. Då adeln passerade tillät hon endast lantmarskalken kyssa hennes hand med handsken på. De övriga ståndens ledamöter fick däremot samtliga kyssa hennes hand, utan handsken på. Ulrika Eleonora gjorde inte själv den traditionella "Eriksgatan" genom Sverige förrän år 1722, gemensamt med Fredrik.

Under ryssarnas härjningar i Sverige sommaren 1719, hotades vid ett tillfälle Stockholm av ryska flottan, och i augusti anföll de staden. Ulrika Eleonora tvingade vid detta tillfälle sina hovdamer att tillsammans med henne närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, ”varande vid så gott mod som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil”.[3]

Ulrika Eleonora, som var uppfostrad i enväldets grundsatser, råkade snart i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten Arvid Horn, vilken, missnöjd, avgick från sitt ämbete. Inte heller med hans efterträdare Gustaf Cronhielm kunde hon komma överens. Dessa ombyten av kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna. Som drottning var samarbetet med rådets medlemmar inte så bra. Arvid Horn förebrådde henne en gång för att hon hade talat med sin make om saker som tagits upp i rådskammaren och frågat henne om hon tänkte respektera regeringsformen. Han hade sedan sagt att man inte "kunde vänta sig något annat under ett fruntimmers regemente", något som hade förolämpat henne och gjort henne ovänligt stämd mot Horn.

Ulrika Eleonora som drottninggemål efter 1720.
Ulrika Eleonoras sarkofag i Riddarholmskyrkan.

Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sitt gemål: en samregering sådan som Maria II och dennes gemål Vilhelm III i England. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former, samt det starka inflytande som hennes gemål utövade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade för samma syfte och närmade sig Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, skrev till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd. I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.

Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.

Ulrika Eleonora som drottninggemål[redigera | redigera wikitext]

Fastän Ulrika Eleonora in i det sista intresserade sig för offentliga angelägenheter drog hon sig likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande i desamma, sysselsättande sig endast med läsning och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskilt många kvinnor, bland vilka kan nämnas hennes uppfostrare, Emerentia von Düben. En annan nära vän var Anna Fleming, dotter till Claes Fleming och Anna Cruus, som i 30 år var hennes hovfröken och som Ulrika Eleonora kallade "min goda ancus": Fleming hade tillsammans med sina syskon växt upp vid hovet som kungafamiljens fosterbarn sedan hon blev föräldralös 1692, och Ulrika Eleonora utnämnde hennes make till marskalk och hennes styvson till kammarherre.[5]

Relationen mellan Ulrika Eleonora och Fredrik beskrivs initialt som lycklig: paret tillbringade sin smekmånad på Karlbergs slott, och Fredrik ska åren före sin egen tronbestigning ha nöjt sig med att vara hennes make och ställningen som prinsgemål. Deras relation förändrades då Fredrik blev kung, och det sades, att då Ulrika Eleonora gav Fredrik kronan, gav hon honom också friheten.[6]

Då Fredrik I tog Hedvig Taube till mätress uppvisade Ulrika Eleonora först tolerans. Vid ett tillfälle promenerade hon offentligt hand i hand med Taube för att uppvisa vänskap och motsäga ryktet, i enlighet med sin föresats att försvara kungens rykte.[6]

Ulrika Eleonora uppges ha tagit mycket illa vid sig av denna förbindelse och gråtit och beklagat sig över den privat för sin förtrogna Emerentia von Duben, men denna övertalade henne att utåt inte visa något missnöje, med argumentet Ulrika Eleonora var den borna drottningen och oåtkomlig för anfall underifrån: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs, så borde också Hennes Maj:t ringakta det skvaller, som uppstått med anledning av denna högst beklagliga och förblindade förbindelse"[3].

Föresatsen att inte utåt visa sitt missnöje över makens förhållande till Hedvig Taube försvagades dock under hennes sista år, möjligen på grund av Taubes unika ställning som öppet erkänd älskarinna och relationens långvarighet. Hennes attityd ska också ha förvärrats efter att förbindelsen mellan Fredrik och Taube resulterade i barn. På Ulrika Eleonoras initiativ uppvaktade en deputation från prästerskapet Taube en morgon i hennes sängkammare. Hon dolde ansiktet bakom en näsduk, medan prästerna förebrådde "den offentliga synderskan". Taube försvarade sig med att hon aldrig hade hört en förebråelse av drottningen. Prästerskapet uppläste sedan en botgöringsskrift.[6]

Under Fredriks utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738 förde Ulrika Eleonora emellertid styrelsen och visade sig då som en duglig regent. Hennes första period som regent varade från maj 1731 till hösten samma år, då Fredrik besökte sitt andra rike Hessen efter sin tronbestigning där. Den andra gången, 1738, ombads hon av ständerna att överta ”regeringsbördan” då Fredrik vid detta tillfälle var så sjuk att man fruktade att han skulle dö. Hon vann då respekt hos riksrådet genom att visa sig insatt i alla ärenden i förväg, och regerade fram till nyåret 1739.

Ulrika Eleonora avled av smittkoppor i Stockholm den 24 november 1741.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Johan Kasimir av Stegeborg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl X Gustav
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Katarina av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl XI
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich III av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Maria Elisabeth av Sachsen
 
 
 
Drottning Ulrika Eleonora
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Christian IV av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Frederik III av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Anna Katarina av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertiginnan Sophie Amalie av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lantgrevinnan Anna Eleonora av Hessen-Darmstadt
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konglig maj:ts Placat och påbud angående hwarjehanda otilbörligt spel och dobbel på källare och caffee-hus så väl som hemma i husen, Givet Stockholm den 12. november åhr 1719 [Stockholm, 1719]
  2. ^ Berättelser ur Swenska Historien, C. G Starbäck, del 17 s. 393-396
  3. ^ [a b c] Lundh-Eriksson, Nanna (1976). Den glömda drottningen: Karl XII:s syster Ulrika Eleonora d.y. och hennes tid. [Stockholm]: [Förf.]. Libris 7790483. ISBN 91-970128-1-5 [sidnummer behövs]
  4. ^ Scheutz, Lisbet (2001). Berömda och glömda Stockholmskvinnor: sju stadsvandringar : 155 kvinnoporträtt (Uppdaterad och utök. nyutg.). Stockholm: MBM förl. Libris 8392583. ISBN 91-973725-3-6 [sidnummer behövs]
  5. ^ Eva Österberg, red (1997). Jämmerdal & Fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige. Stockholm: Atlantis AB. ISBN 91-7486-355-x sid 318
  6. ^ [a b c] Lyttkens, Alice (1973). Kvinnan börjar vakna: den svenska kvinnans historia från 1700 till 1840-talet. Stockholm: Bonnier. Libris 7144053. ISBN 91-0-038549-2 [sidnummer behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Fredrik av Hessen-Kassel
Svensk regentgemål
Drottning av Sverige
1720–1741
Efterträdare:
Lovisa Ulrika
Företrädare:
Maria Amalia av Kurland
Lantgrevinna av Hessen-Kassel
1730–1741
Efterträdare:
Maria av Storbritannien