Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt

Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt var en del av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen var verksam under början av 1900-talet och arbetade för kvinnlig rösträtt lokalt i Stockholm.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) tillsammans med landets lokala föreningar. I talarstolen Ellen Key.

Bakgrund

År 1884 togs frågan om kvinnans politiska rösträtt upp i Sveriges riksdag för första gången. Det var då motionen om kvinnors valrätt och valbarhet, på samma grunder som män, väcktes av Riksdagsmannen Fredrik Theodor Borg. Denna motion avslogs i första kammaren och förlorade majoritet i den andra kammaren med 44 mot 53 röster.

I början på 1900-talet väcktes folkets engagemang om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. År 1902 bröt våldsamma gatukravaller ut efter en demonstration om rösträtt, i Stockholm. Samma år lämnades den första motionen om kvinnors rösträtt in av riksdagsledamoten Carl Lindhagen. Argumentationen kring allmän rösträtt hade stort fokus i riksdagen i början på 1900-talet. De konservativa som hade majoritet i riksdagen ville inte dela makten med arbetarklassen och frågan om kvinnors lika rösträtt liknades med ett skämt. Motargumenten var i stil med ”medan hustrun satt här på Riksdagen eller gick på politiska möten, fick mannen sitta hemma och vagga barn!” och ”tror herrarna att damerna, så kostymerade som modet fodrar idag, skulle kunna komma fram i dessa trånga gångar och nöja sig med det lilla utrymme som finns här?”

Frågan fick stort fokus i riksdagen och många kämpade för att skapa ett jämställt samhälle. De kvinnor som kämpade för frågan om kvinnlig rösträtt möttes av ett stort motstånd då motionerna slogs ner i riksdagen gång på gång. Det som fick många kvinnor att engagera sig i frågan var när den konservativa regeringen kom med en motion att alla män skulle få två röster, en för sig själv och en för sin fru. Detta fick några kvinnor att ta frågan på allvar och startade Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Liknande föreningar uppkom runt om i Sverige, bland dem Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. När Föreningen för kvinnans politiska rösträtt var som störst var Stockholmsföreningen en av de 271 lokalföreningar i landet som tillsammans utgjorde LKPR. Stockholmsföreningen utgjordes av en förening samt en styrelse. Styrelsen bestod av kvinnor som alla varit framträdande i kampen om kvinnlig rösträtt. Bland dem Anna Whitlock, Ann Margret-Holmgren och Signe Bergman. Kvinnorna i styrelsen var de som representerade stockholmsföreningen vid möten med Föreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Grundande

Kvinnors engagemang i rösträttsfrågan växte efter sekelskiftet och den 15 april 1902 hölls det ett enskilt diskussionsmöte i frågan om kvinnors rösträtt. Mötet ägde rum i Stockholm och anordnades av Fredrika Bremerförbundet. Under mötet tillsattes en kommitté av sju personer med uppgift att verka för bildandet av en ny rösträttsförening för kvinnor. Några dagar senare följde ett nytt möte i Folkets hus i Stockholm, arrangerat av en nybildad ”kvinnorösträttskommitté”, bestående av 15 kvinnor. Ännu ett möte anordnades några dagar senare på grund av att publikströmmingen till det senaste möte var så stark. Några deltagare från de tidigare nämnda mötena bjöd in till ännu ett sammanträde några dagar senare. Vid detta tillfälle bildades inte heller någon förening utan man nöjde sig med att tillsätta ett utskott. Detta utskott bestod av medlemmar från de två tidigare existerande kommittéerna och till ordförande valdes Emilia Broomé. Utskottets konstituerande möte ägde rum den 4 juni 1902. Vid mötet diskuterades frågan om huruvida män skulle vara välkomna i föreningen samt namnet på föreningen. Många ansåg att männens medlemskap var en självklarhet med argument som ”Man borde ej vara exklusivt kvinnlig” och ”Vi komma ingen vart utan männen”. Å andra sidan såg en del kvinnor föreningen som en form av fackförening och ansåg att ”männen hade lika litet att göra som till exempel murarna i en tunnbindarförening”. Det var den senare uppfattningen som segrade och männen beviljades inte medlemskap i föreningen. Namnfrågan avgjordes på så sätt att man valde ett namn som inte skulle påverkas ifall männen skulle beviljas medlemskap. Därför fick föreningen namnet Föreningen för kvinnans politiska rösträtt istället för Svenska kvinnornas rösträttsförening.

Metoder och aktioner

Annons till offentligt möte i april 1912 sammankallat av Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Tillsammans med andra rösträttsföreningar i landet var Stockholmsföreningen aktiv i arbetet för kvinnlig rösträtt (se bild 1). De såg till att frågan om kvinnans politiska rösträtt diskuterades genom att de bjöd in till diskussionsmöten (se bild 2). De uppmanade även både kvinnor och män att vara mer aktiva i rösträttsfrågan genom att annonsera i både tidningar (se bild 3) avsedda för kvinnor som exempelvis Dagny, Idun och Hertha, samt i Rösträtt för Kvinnor, en tidning utgiven av föreningen för kvinnans politiska rösträtt. Dessutom medverkade de i offentliga diskussioner och möten som arrangerades av andra, både föreningar och sammanslutningar. Föreningen lämnade även in skrivelser till både Sveriges riksdag och regering.

Den största händelsen som kom att påverka den kvinnliga rösträtten var när en Kongress hölls i Stockholm i juni 1911. Det skulle bli den största kongress staden någonsin skådat, 1200 kvinnor från hela världen var närvarande. Tanken var att skapa opinion kring den kvinnliga rösträtten. Välkända rösträttskvinnor från andra länder var närvarande, där bland Carrie Chapman Catt och Anna Shaw . Carrie Chapman Catt inledde kongressen med ett glänsande tal i musikaliska akademins högtidssal. Ett av kongressens syfte var att skapa stora rubriker i media, vilket den också gjorde. Rösträttskvinnornas huvudsakliga mål var att se till att kvinnlig rösträtt skulle uppmärksammas och diskuteras kring varje middagsbord i landet. Att få uppmärksamhet i media var därför ett stort steg i rätt riktning, trots att kvinnorna ofta förlöjligades som nidbilder. I Sverige bidrog Kongressen till ett starkt uppsving för den kvinnliga rösträttsrörelsen. Utöver att skapa rubriker i media påverkade kongressen samhället och omvärlden med hjälp av musik. Kampsånger framfördes för att bland annat höras och öka kampandan.

Annons i tidning utgiven av föreningen.

Det största nederlaget för Sveriges rösträttsförening var år 1909 då så kallad allmän rösträtt infördes. Den allmänna rösträtten gällde dock endast alla män. Beslutet, som fattades i Riksdagen, innebar att de män som varit rösträttsföreningens vänner, svek dem. Där bland Hjalmar Branting och Karl Staaf. I samband med detta beslut avgick Föreningens ordförande Emilia Broomé. Hösten 1905, åren innan ett beslut om allmän rösträtt skulle fattas framgick det att Karl Staaf och hans liberala ministär hade ett partiprogram som innefattade att man skulle tilldela kvinnornas rösträtt samtidigt med männens. I kvinnokretsar väckdes det då stora förhoppningar. I samband med detta lämnade Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt in skrivelser till riksdagen, där man begärde att den väntande kungliga propositionen skulle omfatta rösträtt för kvinnor så väl som för män. Liknande föreningar och tillfälliga sammanslutningar lämnade även in skrivelser av samma slag. Dessa deputationer fick välvilliga uttalanden men fick dock ett bestämt avböjande svar. Enligt regeringens mening skulle det förslaget försvåra männens rösträttsreform som de kämpat för under många år. De kvinnliga rösträttsföreningarna, där bland Stockholmsföreningen, valde då istället att vända sig till riksdagens ledamöter där de fick ett positivare bemötande och hela fyra motioner väcktes till förmån för kvinnas rösträtt. Föreningens ordförande Emilia Broomé kunde inte ansluta sig till Föreningens uppfattning utan ansåg, likartad regeringens uppfattning, att om kvinnorna skulle ha någon chans i frågan om rösträtt, borde de inte tävla med männen om den. Istället ansåg Broomé att man skulle lösa männens rösträttskamp innan kvinnans. Därefter skulle det bli lättare för kvinnan att få sin rösträtt. Med dessa åsikter ansåg Broomé att hon inte borde tillhöra styrelsen och vid årsmötet 1906 utträdde hon hur Föreningen tillsammans med tre andra styrelsemedlemmar.

Förutom att påverka med hjälp av handlingar gjorde de sin röst hörd med hjälp av yttre attribut så som kläder och accessoarer. På det sättet fick de stor uppmärksamhet, älskade av vissa men samtidigt hatade och kritiserade av andra. Många skapade elaka satirbilder där kvinnorna framställdes som manhaftiga, aggressiva och fula. Kläderna var en del av strategin i att vinna rösträttskampen. På den tiden var det viktigt att män var män och kvinnor var kvinnor. Kvinnor skulle bland annat inte visa så mycket hud. Dessutom hade man mycket lättare att göra sin röst hörd om man klädde sig som männen ville att man skulle klä sig, det vill säga det som ansågs kvinnligt. Klädde man sig inte på det sättet fick kvinnorna istället kommentarer som liknade: ni är okvinnliga, ni är inget man kan räkna med, ni går inte att ta på allvar. Rösträttskvinnorna klädde sig ”rätt” för att fokuset inte skulle ligga på kläderna utan på deras ord så att ingen kunde säga att de klädde sig fel.

Ordföranden

• 1902–1906 Emilia Broomé
• 1907–mars 1909 Lydia Wahlström
• April 1909–mars 1910 Lizinka Dyrssen
• April 1910–mars 1911 Karolina Widerström
• April 1911–januari 1912 Anna Kleman
• Februari 1912–april 1915 Anna Lindhagen
• April 1915–1921 Gulli Petrini