Carl Lindhagen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Carl Lindhagen
Carl Lindhagens gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Carl Albert Lindhagen, född 17 december 1860, död 11 mars 1946, var en svensk jurist och politiker; borgmästare i Stockholm 1903–1930[1] och riksdagsledamot (andra kammaren 1897–1917, första kammaren 1919–1940). Lindhagen var fram till år 1900 medlem i Folkpartiet, 1900–1907 i Liberala samlingspartiet, 1909-1917 i Socialdemokraterna, 1917–1921 i Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och från 1923 återigen i Socialdemokraterna. Han bytte alltså parti fyra gånger.

Han var son till Albert Lindhagen och bror till Anna och Arthur Lindhagen.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Lindhagen studerade juridik vid Uppsala universitet, där han blev jur kand år 1883. Han blev sedan vice häradshövding 1886, och assessor i Svea hovrätt 1891. Carl Lindhagen var juridisk rådgivare åt exekutorerna av Alfred Nobels testamente, Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist 1897–1899, och sekreterare i Nobelkommittén 1899.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Carl Lindhagen invaldes 1897 i riksdagens andra kammare för Stockholms stads valkrets och han anslöt sig då till den liberala partigruppen folkpartiet. Han engagerade sig tidigt för att skydda småbrukare i Norrland mot skogsbolag som köpte upp deras skog. Hans arbete ledde till bildandet av Norrlandskommittén, där han blev ledamot, och senare till den Norrländska förbudslagen år 1906. Han arbetade också för kronotorparnas (se särskilt Juktåkolonin) och samernas rättigheter.

Folkpartiet uppgick år 1900 i liberala samlingspartiet, där Lindhagen snart blev en ledande företrädare för vänsterfalangen. De gick emot partiledningen och statsminister Karl Staaff i flera viktiga frågor under Staaffs första regeringsperiod.

Carl Lindhagen lämnade 1907 liberalerna och betecknade sig som vänstervilde, innan han efter lång tvekan 1909 gick med i Socialdemokraterna. Även i sitt nya parti blev han obekväm för partiledningen och kom att tillhöra detta partis vänsterfalang. Han medverkade 1912 till att bilda Socialdemokratiska vänsterföreningen inom partiet.

Han deltog 1917 i bildandet av Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV, i riksdagen företrätt av socialdemokratiska vänstergruppen), där hans idéer i början hade en del anhängare, men snart trängdes undan av en marxist-leninistisk linje. Lindhagen tillhörde vid partikongressen 1921 den minoritet som inte ville godkänna antagandet av de 21 så kallade Moskvateserna och namnbytet till Sverges kommunistiska parti. Under riksdagen 1922 betecknade han sig som vänstersocialistisk vilde men återgick 1923 till socialdemokratiska vänstergruppen, innan han senare samma år tog steget tillbaka till Socialdemokraterna.

I början av 1918 deltog han i en resa till Petrograd, den unga ryska republikens huvudstad, tillsammans Zeth Höglund, Karl Kilbom och bankdirektör Olof Aschberg. Denna resa har han skildrat i boken I revolutionsland (1918).

År 1919 blev Carl Lindhagen ledamot av första kammaren för Västernorrlands län och förblev ledamot fram till 1940. Under åren 1903–1909 och 1910–1942 var han dessutom ledamot av Stockholms kommunfullmäktige. Han kallades för "riksdagens främste arbetsgivare" med hela 1 011 egna motioner.[2] Enligt talman Hugo Hamilton var Lindhagens tal i riksdagen oändliga, långa, tråkiga och otroligt idiotiska.[3]

Politisk inriktning[redigera | redigera wikitext]

Lindhagen 1940 med Första maj-plakat

Carl Lindhagen var särskilt engagerad i frågor som rörde jordbruk, kvinnors rättigheter, fred och internationella relationer.

Som socialdemokrat bidrog han till att förändra partiets jordbrukspolitik från en marxistisk inriktning till en mer småbrukarvänlig. Han var i dessa frågor influerad av Henry Georges idéer om jordvärdebeskattning (georgismen).

Liksom systern Anna Lindhagen var Carl Lindhagen starkt engagerad i frågan om kvinnans politiska rösträtt. Han arbetade också mot diskriminering av kvinnor i arbetslivet. I en del kvinnorättsliga frågor var han före sin tid och till och med radikalare än den samtida kvinnorörelsen, inklusive Fredrika Bremer-förbundet där han var medlem. Han inledde sin politiska karriär i Föreningen för gift kvinnas äganderätt, där han var styrelseledamot åren 1891–1896. 1902 motionerade han för kvinnors rösträtt, vilket renderade kritik både från höger och vänster.

I freds- och försvarsfrågor intog Lindhagen en antimilitaristisk ståndpunkt. Han engagerade sig också för utökat internationellt samarbete och förespråkade bland annat införande av internationell rättskipning och ett internationellt hjälpspråk.

Han var också en mycket engagerad republikan och motionerade flera gånger om att avskaffa monarkin. Vid arbetartåget, som 1914 demonstrerade till stöd för den dåvarande regeringen Staaff som ett svar på bondetåget och kung Gustaf V:s agerande under borggårdskrisen, var Lindhagen en av dem som utropade "Leve republiken!" Han blev då observerad av en poliskonstapel och dömdes till 100 kronor i böter för förargelseväckande beteende. Böterna betalades genom en landsomfattande ettöresinsamling. Han motionerade också om införandet av republik både 1912 och 1914.

Lindhagen var en självständig och egensinnig politiker som beskrev sin ideologi som "humanism". Han var influerad av österländsk filosofi, särskilt konfucianismen. Han ansåg att socialismen var alltför ensidigt materialistisk och behövde tillföras "andliga värden". Genom sitt engagemang för landsbygden och kritik mot industrialismen var han en föregångare till senare tiders miljörörelser.

Carl Lindhagen stödde idén om baltoskandiskt samarbete och var Litauenvän. Även Polen ville han ha med för att ge samarbetet större tyngd, men han ansåg att Polen borde lämna Vilniusområdet till Litauen.

Arkiv[redigera | redigera wikitext]

Carl Lindhagens omfattande personarkiv förvaras i Stockholms stadsarkiv.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lindhagen, Carl Albert i Vem är det, sid 506, 1943
  • Zeth Höglund (1884-1956): Aldrig glömde vi er: Fredrk Ström - Carl Lindhagen - August Strindberg, utgiven av Z. Höglund, Stockholm, 1949.
  • Johannes Lehmann (1896-1980): Carl Lindhagen, Köpenhamn, 1960.
  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970, band 1, Almqvist & Wiksell International, 1988.
  • Torbjörn Lundqvist (1958- ): Industrialismens kritiker: Utopism, ämbetsmannaideal och samvetspolitik i Carl Lindhagens ideologi, Uppsala, 1995.
  • Ulla Manns (1959- ): Upp systrar, väpnen er! Kön och politik i svensk 1800-talsfeminism, Stockholm, 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 274 
  2. ^ Göran Åstrand, Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar. Ordalaget Bokförlag: Stockholm 1998, s. 126
  3. ^ Gustaf von Platen, Bakom den gyllne fasaden. Gustaf V och Victoria. Ett äktenskap och en epok. Bonniers: Stockholm 2002, s. 258

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]