Hjalmar Branting

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hjalmar Branting


Ämbetsperiod
10 mars 1920–27 oktober 1920
Monark Gustaf V
Företrädare Nils Edén
Efterträdare Louis De Geer
Ämbetsperiod
13 oktober 1921–19 april 1923
Monark Gustaf V
Företrädare Oscar von Sydow
Efterträdare Ernst Trygger
Ämbetsperiod
18 oktober 1924–24 januari 1925
Monark Gustaf V
Företrädare Ernst Trygger
Efterträdare Rickard Sandler

Ämbetsperiod
13 oktober 1921–19 april 1923
Företrädare Herman Wrangel
Efterträdare Carl Hederstierna

Ämbetsperiod
19 oktober 1917–5 januari 1918
Statsminister Nils Edén
Företrädare Conrad Carleson
Efterträdare Fredrik Vilhelm Thorsson

Född 23 november 1860
Klara, Stockholms län
Död 24 februari 1925 (64 år)
Stockholm, Stockholms län
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Anna Branting
Ministär Regeringen Branting I, II, III
Namnteckning Hjalmar Brantings namnteckning

Karl Hjalmar Branting (uttal) , född 23 november 1860 i Klara församling[1] i Stockholm, död 24 februari 1925 i Adolf Fredriks församling[1] i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var partiledare för Socialdemokraterna från 1907 samt blev 1920 Sveriges första socialdemokratiska statsminister.

Brantings viktigare uppdrag inkluderar riksdagsman (andra kammaren) 1897–1925, partiledare för socialdemokraterna 1907–1925, finansminister 1917–1918 samt statsminister 1920, 1921–1923 (då han även var utrikesminister) och 1924–1925. Hjalmar Branting tilldelades Nobels fredspris 1921 tillsammans med Christian Lange för sina stora insatser inom Nationernas Förbund.

Branting gifte sig 1884 med journalisten Anna Mathilda Charlotta Jäderin. Tillsammans fick de två barn: Georg (1887–1965),[2] advokat, riksdagsledamot och publicist, samt Sonja (1890–1981),[2] advokat, feminist, riksdagsledamot och gift med advokaten Olof Westerståhl (1884–1948) och mor till statsvetaren Jörgen Westerståhl. Hjalmar Branting var även styvfar till Vera von Kræmer (1878–1940) och Henry von Kræmer (1880–1957), barn till Anna Branting i hennes äktenskap med löjtnanten Gustav von Kræmer.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Familj och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860 i Klara, Stockholm, som ende son till professorn, överläraren och föreståndaren för Gymnastiska centralinstitutet, Lars Gabriel Branting, och Emma af Georgii. Föräldrarna gifte sig 1839,[1] skilde sig 1869[3] men gifte om sig 1873. Morfadern var rikshärolden, statssekreterare Carl af Georgii (1787–1837), som adlades 1818.

Branting hade en högborgerlig bakgrund. Efter skolgång vid Beskowska skolan, där han var klasskamrat med blivande kung Gustaf V, bedrev han naturvetenskapliga studier i astronomi vid Uppsala universitet 1878–82, dock utan att avlägga examen. Genom resor och litteraturstudier blev han tidigt bekant med marxismen. Redan 1878–79 kallade han sig socialdemokrat, sannolikt den förste i Sverige. Efter föräldrarnas död 1880–81 inriktade sig Branting på en publicistisk och politisk karriär. En ansenlig förmögenhet efter föräldrarna skingrades på några år i glada vänners lag genom festande och generösa lån och borgensåtaganden. Han hade svårt att hålla i pengarna och kom ofta att ha ekonomiska bekymmer. Hjalmar Branting hamnade ofta i kollision med lagen och dömdes vid flera tillfällen till både fängelse och böter, dels för hädelse dels för tryckfrihetsbrott.

Namnet Branting kan spåras till Jöran Branting (†1694), regementsskrivare vid Smålands kavalleri och bosatt i Nöbbele socken.[4]

Inledande karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter anställning i den radikala tidskriften Tiden knöts Branting till den av August Palm startade tidningen Social-Demokraten, vars huvudredaktör han blev 1887 och som var hans plattform ända till 1917.

Branting blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin, särskilt efter Axel Danielssons och Fredrik Sterkys bortgång vid sekelskiftet 1900. Han deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 och var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från dess bildande 1894 och ordförande i partistyrelsens verkställande utskott från 1907. Branting blev partiets förste kongressvalde partiordförande från 1908 fram till sin död. Han pläderade redan i ett välkänt tal i Gävle 1886 för en fredlig revolution av samhället på den allmänna rösträttens väg, i strid med de starka krafter som ville ta makten med våld.

I riksdag och regering[redigera | redigera wikitext]

Kung Gustaf V fick med tiden förtroende för Branting som politiker. De två hade varit skolkamrater i Beskowska skolan.

Han valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista. Bland hans förtroendeuppdrag han hade var bland annat uppdraget som vice ordförande i Konstitutionsutskottet 1912 till 1914A. När tsaren abdikerat i ryska februarirevolutionen 1917 kulminerade samtidigt hungerkravaller i Sverige. Hjalmar Branting och LO-ledningen agerade för att skapa lugn och avvärja upptrappning av oroligheterna. I samtal med statsminister Carl Swartz tog Branting på sig ansvaret för lag och ordning under första maj 1917, vilket innebar att Swartz kunde förbjuda borgerliga initiativ till privatmiliser. Därmed undveks risken för gatustrider som kunde ha kastat landet in i en mycket allvarlig kris.

När parlamentarismen fick sitt definitiva genombrott efter valet 1917, då kungen inte längre kunde förhindra att sittande högerregering avgick efter valförlust och en regering bildades på basen av valresultatet, var det en stor seger för Branting. Ändå tvekade han länge om han själv skulle ingå i den nya koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater. Tillträdande statsminister, liberalen Nils Edén, krävde dock att socialdemokraternas ledare skulle ha en av de tyngsta ministerposterna. Branting blev finansminister. Men bara under några korta månader, innan han avgick av personliga skäl. Hans personlighet passade illa med officiella plikter och administrativa sysslor. Författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och beslutet om åttatimmarsdagen 1919 var höjdpunkterna i hans inrikespolitiska karriär.

Branting var nyckelpersonen bakom att den svenska socialdemokratiska hållningen i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 blev tydligt negativ till bolsjevikernas maktövertagande, som beskrevs som en dolkstöt i ryggen på den ryska demokratin. Istället stöddes tydligt mensjevikerna, och Branting hade önskat en internationell intervention för att stödja den demokratiska sidan i Ryssland. Vid detta tillfälle fanns inom socialdemokratin även betydande element som stödde bolsjevikerna och Lenin, och föredrog revolution framför kamp med demokratiska medel såsom allmän rösträtt. Ställningstagandena runt denna tid anses ha inneburit socialdemokraternas definitiva inslag på en odelat demokratisk väg. Därtill sympatiserade Branting med den vita sidan i Finska inbördeskriget. Dessa ställningstaganden gjorde att Branting var mycket avskydd bland såväl svenska som sovjetiska bolsjeviker.[5]

Statsmannen Branting[redigera | redigera wikitext]

Hjalmar Branting porträtterad av Richard Bergh.
Hjalmar och Anna Brantings grav på Adolf Fredriks kyrkogård, Stockholm.
Branting på Brantingmonumentet (detalj).

När den yngre generationens ledarskikt inom socialdemokraterna (främst riksdagsmännen Per Albin Hansson och Gustav Möller samt finansdepartementets statssekreterare Rickard Sandler) fick Edéns koalitionsregering på fall 1920 gick budet om att bilda regering till Branting. Gustaf V såg nu den äldre generationens socialdemokratiska ledare, främst Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist, som representanter för trygghet och lugn. Inom socialdemokratiska riksdagsgruppen framförde dock Branting idén att finansminister Thorsson skulle bli statsminister och han själv utrikesminister. Men den första vänsterrörelse i Europa som erövrat regeringsmakten utan föregående revolution kom att ledas av sin ordförande. Branting valde dock att i statsrådsdiktamen meddela att han ledde en ren nödregering inför annalkande riksdagsval och "icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av partiets program för samhällets omdaning". En förklaring till den låga profilen var att regeringen var i minoritet i riksdagen. Tillsammans med andra ledande politiker, bland andra Arvid Lindman, undertecknade han en motion om att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas.[6][7]

Valet samma höst blev ett svårt bakslag. Enligt parlamentarismens principer borde Branting avgå, men han tvekade, även efter det att Nils Edén sagt blankt nej till en ny koalitionsregering. Branting ville inte släppa fram högern till makten igen. Om socialismen enligt socialdemokratin kunde röstas fram i val, kunde den då också röstas bort av väljarna, var den intrikata frågan. Finansminister Thorsson var för avgång, men då av mer pragmatiska skäl: "de ekonomiska svårigheterna sammandraga sig ... det blir svårt för vilken regering som helst att regera". När riksdagsgruppen gick på Thorssons linje förhalade Branting avgången så att han fick möjlighet att hindra en högerregering och bereda vägen för en svag interimsregering inför nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt.

Genom sin ställning som en av Socialistinternationalens mest kända och respekterade ledare och sin tro på fred genom en tryggad internationell rättsordning blev Branting en av de främsta tillskyndarna av Nationernas Förbund. Han verkade aktivt för Sveriges inträde 1920 i den nya världsorganisationen, i kamp mot både högern och vänstersocialisterna. Mot bolsjevikerna hävdade han med kraft demokratins ideal.[5] Han blev kallad "den store europén" och tilldelades 1921 Nobels fredspris tillsammans med norrmannen Christian Lange.

Trots partiets framryckning med över sex procentenheter till 36 procent av rösterna i riksdagsvalet 1921 ville Branting helst slippa regeringsansvaret. Den ekonomiska utvecklingen för nationen var dyster med växande massarbetslöshet, stigande räntor och deflation. Branting hade själv knappt varit aktiv i valrörelsen eftersom hans engagemang i storpolitiken kring Nationernas Förbund i Genève tog allt mer av hans tid och engagemang. Men det var otänkbart att låta von Sydows ämbetsmannaministär sitta kvar; den regeringen var tecken på parlamentarismens misslyckande. Branting försökte än en gång få Edéns liberaler att ställa upp i en ny koalitionsregering, utan framgång. Kungen gav då Branting i uppdrag att bilda en enpartiregering. I den tog han själv, så som statsminister, också på sig uppdraget som utrikesminister. Han kom att kallas "dubbelexcellensen" och många uppfattade att han mer var i Genève än i Stockholm.

1922 avgjorde Nationernas Förbund Ålandsfrågan till Sveriges nackdel. Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel.

När löneförhandlingarna för järnverksanställda mellan LO och SAF strandade i januari 1923 trappades den politiska konflikten om statligt arbetslöshetsunderstöd upp. Alla partier ansåg att staten måste garantera de arbetslösa någon form av stöd. Men om tillämpningen blev striden hård. När socialministern, förre LO-ordföranden Herman Lindqvist, i Brantings frånvaro lade fram ett förslag som de borgerliga ansåg bröt mot principen om statens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, vägrade Gustaf V under konseljen den 9 februari att godkänna propositionen och krävde bordläggning till statsministerns hemkomst. Branting störtade hem från Paris och försökte kompromissa med liberalerna, men hans strävan efter samförstånd bröts ned av de yngre under ledning av Per Albin Hansson. Hos liberalerna manövrerade CG Ekman för att stärka sin position som vågmästare mellan höger och vänster. När Brantings kompromiss föll i första kammaren avgick regeringen.

Socialdemokratin gick 1924 ännu en gång in i en valrörelse i opposition och riktade hård kritik mot högerregeringen Trygger. Man vann några mandat. Branting blev för tredje gången statsminister, även om han bara gjort fem valframträdanden som mer liknade en eriksgata för en äldre statsman än en valkampanj. Han var nu trött och insjuknade snart i influensa som utvecklades till hjärtmuskelinflammation och gallstensanfall. 19 januari begärde han avsked som statsminister, men bad att få kvarstå som statsråd utan portfölj; den 24 januari ersattes han således som statsminister av Rickard Sandler. En månad senare, kl.12.37, dog han i sitt hem på Norrtullsgatan 3. Branting ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård.

Trots att hans tre perioder som statsminister var korta och föga framgångsrika hade han etablerat socialdemokratin som ett regeringsfäigt parti och lagt grunden för partiets kommande, och unikt långa, regeringsinnehav i ett demokratiskt land.

Hjalmar Branting om armeniska folkmordet[redigera | redigera wikitext]

I tidningen Socialdemokraten den 28 mars 1917 återges ett tal som Branting höll dagen innan på Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm i ett opinionsmöte mot det armeniska folkmordet. I tidningen gick det att läsa:

”Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden.

Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.

Gator och konstverk[redigera | redigera wikitext]

Hjalmar Branting har gett namn till ett flertal platser, bland annat Hjalmar Brantingsgatan och Brantingstorg i Uppsala, Hjalmar Brantingsgatan och Hjalmar Brantingsplatsen i Göteborg. Även till Hjalmar Brantings Plads som är ett torg i centrala Köpenhamn, mellan Stockholmsgade och Olof Palmes gade (55°41′32″N 12°34′53″Ö / 55.69222°N 12.58139°Ö / 55.69222; 12.58139), inte långt från Østerport Station.

Brantingmonumentet är en skulpturNorra Bantorget i Stockholm. Monumentet över den svenska socialdemokratins förgrundgestalt Hjalmar Branting beställdes redan 1935 hos skulptören Carl Eldh men först 1947 göts den på Herman Bergmans Konstgjuteri och den 2 juni 1952 avtäcktes konstverket under högtidliga former av Tage Erlander. Brantingmonumentet blev Carl Eldhs största och sista fullbordade verk.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

I Tal och skrifter, band 11, sid. 237-283, finns en omfattande bibliografi.

  • Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk: föredrag : hållet första gången på inbjudan af Gefle arbetareklubb 24 okt 1886. Stockholm. 1887. Libris 1921075. http://www.murbrukforlag.se/ebok/Branting_Hvarfor_arbetarerorelsen_maste_bli_socialistisk.pdf 
  • Militärriksdag - folkriksdag: inledningsföredrag vid ett den 9 oktober 1892 av Uppsala rösträttsförening anordnat protestmöte mot urtima riksdagen. Svenska spörsmål, 99-1307386-3 ; 2. Stockholm. 1892. Libris 1514215 
  • Socialismen: en historisk framställning. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 45. Stockholm: Bonnier. 1892. Libris 1314534. http://runeberg.org/bhsoc/ 
  • Bericht über die Arbeiterbewegung in Schweden dem Internationalen Sozialistischen Arbeiter-Kongress 1893 in Zürich im Auftrage der Socialdemokratischen Arbeiterpartei Schwedens erstattet. Stockholm. 1893. Libris 2577047 
  • En vidräkning med det moderna samhället. Mera ljus. Jämtelandspostens folkbibliotek. 14.. Östersund. 1897. Libris 2577050 
  • Mot bolagsväldet.: De tre reduktionerna, [af] Hj. B-g.. Hudiksvall. 1900. Libris 2577049 
  • Yttrandefrihet.: Ett meningsutbyte i Socialdemokraten och Svenska Dagbladet emellan Hj.Branting och G. Stridsberg samt professor K. Wicksells inlaga till Rådhusrätten. Stridsskrifter, Svenska, utg. af A.B. Ljus 14.. Stockholm. 1909. Libris 2985317 
  • Socialdemokratiens århundrade. Stockholm: Ljus. 1904-1906. Libris 899689. http://runeberg.org/hbsda/  - Ny utgåva 1911 och faksmiliutgåva av densamma med inledning av Per Nyström 1968.
  • Arbetarefrågan. Svensk politik, 99-1311083-1 ; 1:12. Uppsala. 1905. Libris 2321156 
  • La grève générale et socialisme: enguete international : opinions et documents. Paris: Edouard Cornély. 1905. Libris 8244638 
  • Flygskrift för att belysa den revolutionära generalsträjken. Stockholm: Arb:s. 1906. Libris 1612334 
  • Socialismen i arbetarerörelsen. Svensk politik, 99-1311083-1 ; 1:12. Uppsala. 1907. Libris 1207930 
  • Vårt partiprogram: "Social-Demokratens" nya programutdrag. [Stockholm]. 1907. Libris 9945936 
  • Danielsson, Axel (1909). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 27. Stockholm: Verdandi. Libris 1778053  - 2. upplagan, tillökad samt fullföljd fram till 1909 av Hjalmar Branting.
  • Fästskrift utg. med anledning av Hjalmar Bratings 50-årsdag 1860 23/11 1910.. Stockholm. 1910. Libris 2577052 
  • Varför det var rätt att antaga folkpensioneringslagen: Tal i folkförsäkringsfrågan i Andra kammaren d. 21 maj 1913. Stockholm: Tiden. 1913. Libris 1631914 
  • Uttalanden om Amaltheaattentatet. Stockholm: Axel Holmström. 1913. Libris 8412865 
  • Mot den personliga kungamakten: Hjalmar Brantings och prof. Edéns tal vid apanagefrågans behandling i Andra kammaren den 7 febr. 1914. Stockholm: Tiden. 1914. Libris 1631915 
  • Den politiska krisen, dess innebörd, uppkomst och första förlopp: skildrat dag för dag. Stockholm: Tiden. 1914. Libris 1631913 
  • Arbetarklassen och världsläget: föredrag i Hornsbergs hage utanför Stockholm den 15 aug. 1915. Stockholm: Tiden. 1915. Libris 60072 
  • Till fackföreningarna och dess medlemmar!. Stockholm. 1917. Libris 12308559  - Medförfattare: Gustav Möller.
  • "Vågen stiger." En ögonblicksbild av världsläget: Stenografiskt referat av föredrag vid demonstrationen på ladugårdsgärdet den 1 maj 1917.. Stockholm. 1917. Libris 2577051 
  • Demokratins genombrott: Tal i riksdagen den 17 dec. 1918 .... Stockholm: Tiden. 1919. Libris 1650137  - Medförfattare: Harald Hallén.
  • Hjalmar Branting tillägnas denna skrift från vänner och medarbetare den 23/11 1920. Stockholm: Tiden. 1920. Libris 1650136  - Redaktör: Gustav Möller.
  • Nobel-föredrag hållet i Kristiania den 19 juni 1922. Stockholm. 1923. Libris 2577048 

Urval[redigera | redigera wikitext]

  • Tal och skrifter [i urval.: Redaktion: Z.Höglund, Georg Branting, Gustav Möller, Arthur Engberg, Rickard Sandler.]. Stockholm. 1926-1930. Libris 2577045  - 11 volymer. Innehåll: 1. Socialistisk samhällssyn. 1. - 2. Socialistisk samhällssyn. 2. - 3. Kampen för demokratin. 1. - 4. Kampen för demokratin. 2. - 5. Svensk försvars- och fredspolitik. - 6. Världskriget. revolutionerna och freden. - 7. Ekonomisk och social arbetarpolitik. - 8. Stridsfrågor inom arbetarrörelsen. - 9. Internationalen. - 10. Stridskamrater och vänner. - 11. Litteraturkritik och varia.
  • Demokratisk linje: tal och artiklar av Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Stockholm: Tiden. 1948. Libris 1207160  - Urval av Rolf Edberg.
  • Hjalmar Branting. En minnesutställning 1925-1955: Anordnad av Kungl. biblioteket och Arbetarrörelsens arkiv. Kungl. biblioteket 1-16 mars 1955. Stockholm: Kungl. bibl. 1955. Libris 1435398 
  • Socialism och demokrati. Prisma, 99-0330598-2. Stockholm: Prisma. 1970. Libris 8080244  - Urval av Alvar Alsterdal och Ove Sandell.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svenska antavlor, III:10, Nr 202, [Hjalmar Brantings antavla av Elisabeth Thorsell], red. Torsten Berglund, Sveriges Släktforskarförbund, Stockholm 1994 ISSN 0349-1714, s. 433
  2. ^ [a b] Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009. Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231. ISBN 978-91-87676-59-8 
  3. ^ Hustrun gifte 1872 om sig med konsertmästaren Johan Fredrik Henrik Meijer. Äktenskapet upplöstes 1873. Källa: Svenska antavlor, III:10, Nr 202, [Hjalmar Brantings antavla av Elisabeth Thorsell], red. Torsten Berglund, Sveriges Släktforskarförbund, Stockholm 1994 ISSN 0349-1714, s. 433
  4. ^ Svenska antavlor, III:10, Nr 202, [Hjalmar Brantings antavla av Elisabeth Thorsell], red. Torsten Berglund, Sveriges Släktforskarförbund, Stockholm 1994 ISSN 0349-1714, s. 434
  5. ^ [a b] Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914-1920, Svenska Dagbladet 30 augusti 2005; recension av bok av Aleksander Kan
  6. ^ ”Thomas Hansson: Rasbiologi”. Vitabussar.se. Arkiverad från originalet den 4 april 2009. https://web.archive.org/web/20090404025658/http://www.vitabussar.se/rasbiologi1.htm. 
  7. ^ ”Stockholms universitet: Nytt ljus över rasbiologin”. People.su.se. http://people.su.se/~benny/rasbiologin.htm. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Händelser man minns - en bokfilm 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Andræ, Carl Göran (1998). Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918. Stockholm: Carlsson. Libris 7622251. ISBN 91-7203-277-4 
  • Backlund, Sven (1920). Hjalmar Branting. Svenskar, 99-0309733-6 ; 13. Stockholm: Bonnier. Libris 37420 
  • Beyer, Nils (1985). Den unge Hjalmar Branting. Stockholm: Norstedt. Libris 7154205. ISBN 91-1-853042-7 
  • Bilden av Branting: en antologi. Stockholm: Tiden. 1975. Libris 7420330. ISBN 91-550-1837-8 
  • Branting, Anna (1945). Min långa resa: boken om Hjalmar och mig. Stockholm: Medén. Libris 859951 
  • Branting, Hjalmar (1955). Hjalmar Branting. En minnesutställning 1925-1955: Anordnad av Kungl. biblioteket och Arbetarrörelsens arkiv. Kungl. biblioteket 1-16 mars 1955. Stockholm: Kungl. bibl. Libris 1435398 
  • Chessin, Serge de (1923). M. Hjalmar Branting: un grand européen. Paris. Libris 2594616 
  • Engberg, Arthur (1925). Hjalmar Branting: ett minnestal. Stockholm: Tiden. Libris 1472028 
  • Franzén, Nils-Olof (1985). Hjalmar Branting och hans tid: en biografi. Stockholm: Bonnier. Libris 7147080. ISBN 91-0-046617-4 
  • Fästskrift utg. med anledning av Hjalmar Bratings 50-årsdag 1860 23/11 1910.. Stockholm. 1910. Libris 2577052 
  • Grass, Martin (1986). ”Hjalmar Brantings arkiv.”. Arbetarhistoria (Stockholm : Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 1984-) 1986:39-40 (Årg. 10),: sid. 67-74 : ill.. ISSN 0281-7446. ISSN 0281-7446 ISSN 0281-7446.  Libris 3007990
  • Hansen, Hans (1930). Hjalmar Branting.. København. Libris 2997150 
  • Hjalmar Branting: ett minnesalbum. Stockholm: Bonnier. 1925. Libris 1487433. http://runeberg.org/gmhjbrmi/ 
  • Hjalmar Branting: statsmannen och människan : minnen och värderingar av vänner och medarbetare. En MT-bok. Stockholm: Tiden. 1950. Libris 8219489 
  • Höglund, Zeth (1910). Hjalmar Branting: utkast till en studie. Stockholm: Fram. Libris 693904 
  • Höglund, Zeth (1949). Hjalmar Branting. Banérförare, 99-0893132-6 ; 1. Stockholm: Folket i Bild. Libris 898834 
  • Höglund, Zeth (1928-1929). Hjalmar Branting och hans livsgärning. Stockholm: Tiden. Libris 8079794 
  • Höglund, Zeth (194n). Strindberg och Branting i brev och skrifter. S.l.: s.n. Libris 10406461 
  • Ilshammar, Lars; Bergstrand Mats, Ohlsson Per T. (2010). Hjalmar Branting. Sveriges statsministrar under 100 år ; 6. Stockholm: Bonnier. Libris 11858074. ISBN 978-91-0-011974-4 
  • Jensen, Albert (1907). Generalsträjk: ett diskussionsinlägg och en antikritik av Brantings kritik : fragment ur ett föredrag. Helsingborg: Nilsson & Ström. Libris 9756645 
  • Johannesson, Kurt (1994). "Hövdingen är fallen": om Hjalmar Branting som politisk symbol. Arbetarrörelsen och språket, 99-1326861-3 ; 1994:1. Uppsala: Univ., Litteraturvetenskapliga inst., Avd. för retorik. Libris 1803565. ISBN 91-88300-30-7 
  • Kraemer, Vera von (1939). Brantings på Norrtullsgatan. Stockholm: Bonnier. Libris 1377006 
  • Lehmann, Johannes (1960) (på dan). Hjalmar Branting.. København: Frost-Hansen. Libris 1188316 
  • Magnusson, Gerhard (1939). Hjalmar Branting i närbild. Stockholm: Axel Holmström. Libris 8198451 
  • Nerman, Ture (1958). Hjalmar Branting: kulturpublicisten. Stockholm: Tiden. Libris 467817 
  • Nerman, Ture (1960). Hjalmar Branting - fritänkaren. Socialistisk bokklubb, 99-0593241-0. Stockholm: Tiden. Libris 68655 
  • Noord, Fredrik. Den diplomatiska stormakten: Hjalmar Branting, Nationernas förbund och den fascistiska anstormningen under 1920-talets början, speglad i svensk press. Karlstad: Univ. Libris 8392912 
  • Skog, Albin (2011). Hövdingen och hans äreminne: en idéhistorisk studie av Brantingmonumentet på Norra Bantorget. Huddinge: Södertörns högskola. Libris 12532276 
  • Ström, Fredrik (1918). Branting och hans garde: politiska silhuetter. Stockholm: Fram. Libris 1659170 
  • Sundvik, Ivar (1981). Branting eller Palm?: [ledarstriden 1885-87]. Stockholm: Tiden. Libris 7420910. ISBN 91-550-2559-5 
  • Thyselius, Erik (1920). Hjalmar Branting: politikern, människan och publicisten. Föregångsmän, 99-2055346-8. Stockholm: Nutiden. Libris 1659812 
  • Thyselius, Erik (1914). Hjalmar Branting och Hjalmar Hammarskjöld. Männen för dagen, 99-0578428-4 ; 2. Stockholm: Svenska bokförl. Libris 560550 
  • Till minne av Hjalmar Branting 1860-1960. Stockholm: SAP. 1960. Libris 1188640 
  • Zamore, Karl Otto (1945). En hövding träder fram: en berättelse för ungdom om Hjalmar Branting. Bragd och hjältedåd, 99-1596748-9 ; 57. Stockholm: Harrier. Libris 1393852 
  • Ögonvittnen om Hjalmar Branting. Ögonvittnen, 99-1749976-8. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1961. Libris 1179443 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Claes Tholin
Socialdemokraternas partiledare
1907–1925
Efterträdare:
Per Albin Hansson
Företrädare:
Conrad Carleson
Sveriges finansminister
1917–1918
Efterträdare:
Fredrik Thorsson
Företrädare:
Nils Edén
Sveriges statsminister
1920
Efterträdare:
Louis De Geer d.y.
Företrädare:
Herman Wrangel
Sveriges utrikesminister
1921–1923
Efterträdare:
Carl Hederstierna
Företrädare:
Oscar von Sydow
Sveriges statsminister
1921–1923
Efterträdare:
Ernst Trygger
Företrädare:
Ernst Trygger
Sveriges statsminister
1924–1925
Efterträdare:
Rickard Sandler