Karl Staaff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Staaff” leder hit. För andra betydelser, se Staaff (olika betydelser).
För konstnären, se Carl Staaff. För sjömannen och krigsveteranen, se Karl Staf.
Karl Staaff


Ämbetsperiod
7 november 190529 maj 1906
Monark Oscar II
Företrädare Christian Lundeberg
Efterträdare Arvid Lindman
Ämbetsperiod
7 november 191117 februari 1914
Monark Gustaf V
Företrädare Arvid Lindman
Efterträdare Hjalmar Hammarskjöld

Född 21 januari 1860
Klara, Stockholms län
Död 4 oktober 1915 (55 år)
Engelbrekts församling, Stockholms län
Politiskt parti Liberala samlingspartiet
Maka Ogift
Ministär Regeringen Staaff I, II

Karl Albert Staaff /stɑːv/, född 21 januari 1860 i Stockholm, död där i lunginflammation klockan 1.40[1] den 4 oktober 1915, var en svensk politiker (liberal), advokat, riksdagsman 1897-1915 (andra kammaren), partiledare för riksdagspartiet Liberala samlingspartiet 1907-1915 (i praktiken från 1905) och statsminister 1905-1906 och 1911-1914.

Han var bror till Pehr Gustaf Staaff (född 1856 i Stockholm) och Wilhelmina Magdalena (född 1858 i Stockholm). I hushållet ingick också släktingen Erik Schöne (född 1867 i Stockholm).[2] Karl Staaff var aldrig gift.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Karl Staaff föddes i Klara, Stockholm som son till lektorn och kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Albert Wilhelm Staaff (född 1821 i Stockholm)[3] och Fredrica Wilhelmina "Mina” Schöne (född 1837 i Stockholm)[3]. Han studerade i Uppsala (student 1879)[1] där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi, vars ordförande han var de första åren[1], som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Karl Staaff var under sin studietid också aktiv i Uppsala studentkår, vilken han var vice ordförande för 1886-1887. Han var även förste kuratorStockholms Nation.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning.

År 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Han invaldes i riksdagen vid valet 1896 och anslöt sig vid inträdet 1897 till Folkpartiet, som 1900 övergick i Liberala samlingspartiet. Fram till 1911 representerade han Stockholms stads valkrets och därefter Stockholms stads andra valkrets. 1909 till 1910 var han ordförande i Konstitutionsutskottet.

När rösträttsförbundet 1902 efterträddes av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen, framträdde Staaff som det nya partiets politiske ledare.

Karl Staaffs andra regering år 1911.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling. Staaff var själv med vid Karlstadskonferensens förhandlingar i Karlstad mellan Sverige och Norge 1905 i samband med unionsupplösningen.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig[4] Staaffs rösträttsförslag som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den så kallade 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Byst av Karl Staaff i Karl Staaffs park på Norrmalm i Stockholm
Karl Staaffs gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm (plattan längst fram).

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911, med parlamentariskt stöd av socialdemokraterna. Dess största insats på det socialpolitiska området blev införandet av den allmänna pensionen 1913. Staaf var statsminister 7 november 1905 till 29 maj 1906, och på nytt från den 7 oktober 1911.[5]

För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte högern och kungahuset strid med Staaff, med försvarsfrågan som verktyg. Trots sin tidigare inställning om försvarskostnadernas minskning eller status quo var Staaff 1913 ("Karlskronatalet")utmålad av högern som en landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det så kallade bondetåget i februari 1914 (se borggårdskrisen) öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska museet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917-1920.

Karl Staaff var en målmedveten och lidelsefull politiker, som väckte starka känslor bland såväl anhängare som motståndare. Hans politiska gärning består främst i att i Sverige ha bidragit till en modernisering av politiken till 1900-talets villkor och en demokratisering av samhället.

Staaff är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. [6]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • A. Brusewitz, Kungamakt. Herremakt. Folkmakt. (1964)
  • R. Frykberg, Bondetåget 1914 (1959)
  • G. Johansson, Maktkampen 1902–1915 (1997)
  • A. Johnson, Kämpande liberalism (2002)
  • L. Kihlberg, Karl Staaff, band 1–2 (1962–1963)
  • O. Nyman, Högern och kungamakten 1911–14 (1957)
  • Sven Ulric Palme, På Karl Staaffs tid (1964)
  • K. Staaff, Det demokratiska statsskicket (postumt utgiven 1917)
  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell 1988), del 1, s. 171-172
  • O. von Zweigbergk, Svensk politik 1905–1929 (1929)
  • I. Öman, Karl Staaffs första ministär (1923)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Lindorm, Erik (1979). Gustaf V och hans tid 1907-1918. sid. 366. ISBN 91-46-13376-3 
  2. ^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Sveriges släktforskarförbund 2003
  3. ^ [a b] Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Sveriges släktforskarförbund 2003
  4. ^ "Karl A Staaff". Svenskt Biografiskt Lexikon. Läst 8 november 2012.
  5. ^ Almanack för alla 1913, Norstedt, Stockholm, 1912, s. 56
  6. ^ Hitta graven

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Gustaf Berg
Sveriges justitieminister
1905–1906
Efterträdare:
Albert Petersson
Föregångare:
Christian Lundeberg
Sveriges statsminister
1905–1906
Efterträdare:
Arvid Lindman
Föregångare:
Sixten von Friesen
Liberala samlingspartiets partiledare
1907–1915
Efterträdare:
Daniel Persson
Föregångare:
Pehr Pehrson
Vice talman i andra kammaren
1909–1910
Efterträdare:
Theodor af Callerholm
Föregångare:
Arvid Lindman
Sveriges statsminister
1911–1914
Efterträdare:
Hjalmar Hammarskjöld