Strålskydd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blyskärm

Strålskydd handlar om att skydda människor och miljö mot skadliga effekter av joniserande strålning. Vilken typ av strålskydd som ska används måste anpassas till typen av strålning, alfastrålning, betastrålning och gammastrålning.

Det finns huvudsakligen tre faktorer som påverkar stråldosen:

  • Tid - genom att reducera tiden man befinner sig i strålfältet minskar stråldosen i motsvarande grad
  • Avstånd - genom att öka avståndet från strålkällan avtar strålningen proportionellt mot kvadraten på avståndet
  • Skärmning - genom att använda ett material framför strålkällan minskar strålningen och därmed stråldosen.

Joniserande strålning är sannolikt den påverkan på levande materia som bäst och tidigast har undersökts på ett vetenskapligt sätt. Ett mycket omfattande material, främst från olyckor med strålkällor och från de två kärnsprängningarna 1945, har studerats för att kartlägga de långsiktiga riskerna som funktion av stråldosen. Ansatsen har varit att hellre överskatta än underskatta riskerna.

Vid studiet av risk som funktion av stråldos fann en internationell kommitté att för höga doser var risken direkt proportionell mot dosen. Detta gällde ned till doser där ingen risk kunde mätas. Som ansats till strålskyddsarbetet beslutade man därför att även för låga doser, där risken är så liten att man inte kan hitta den genom mätningar, skall man betrakta den som proportionell mot dosen. För dessa låga stråldoser, under c:a 200 mSv, gäller att om det finns några hälsoeffekter så är de i varje fall så låga att man inte kan hitta dem. Denna s.k. LNT-modell (Linear No Treshold) överskattar därför riskerna.

Påståendet ”det finns inga säkra gränsvärden”, som förekommer i debatten är alltså en felaktig tolkning av mätresultaten. Gränsvärdena för joniserande strålning är i verkligheten mycket säkrare än de flesta kemiska gränsvärden.


Se även[redigera | redigera wikitext]