Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki

Svampmolnet orsakat av Little Boy efter atombomben över Hiroshima.

Svampmolnet efter att Fat Man exploderat över Nagasaki.

Hiroshima efter atombomben.

Flygfoton av Nagasaki före och efter fällandet av atombomben.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki detonerade den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 på order av USA:s president Harry S. Truman. Huruvida det föranledde japanerna att kapitulera den 15 augusti och därmed avsluta andra världskriget är omtvistat. 90 000−166 000 respektive 60 000−80 000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima och Nagasaki under de efterföljande två till fyra månaderna som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen i vardera stad skedde det första dygnet. Fortfarande idag, drygt 65 år senare, dör folk av bombernas effekt då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var de första och hittills enda atombomberna som använts i krig. De båda städerna har idag blivit viktiga symboler för allt arbete mot kärnvapen.

Förhistoria

I juni 1945 var japanerna slagna på alla större fronter. Japan var dock ännu inte besegrat och man beräknades ha ca 2 miljoner man i stridbart skick och ett stort antal kamikazeplan redo att försvara det japanska fastlandet. Den amerikanska statsledningen önskade undvika en kostsam invasion^{[källa behövs]} av de japanska öarna; man visste att japanerna var slagna men var mindre säker på att japanerna visste det själva^{[källa behövs]}. Medan den japanske kejsaren Hirohito och en grupp omkring honom önskade^{[källa behövs]} avsluta kriget omedelbart och hade utnyttjat kanaler till Sovjetunionen för detta, dock utan resultat, hade den japanska militärledningen ännu inte accepterat tanken på kapitulation. I Potsdamdeklarationen den 26 juli 1945 hotade de allierade Japan med "total förstörelse" om man inte gick med på villkorslös kapitulation, något som avvisades av den japanska militärledningen.

Samtidigt hade det stora forskningsprojekt som gått under kodnamnet "Manhattan" levererat den produkt man arbetat med att framställa sedan 1942: det första atombombsprovet, trinitytestet, hade genomförts framgångsrikt 16 juli 1945. Beslutet att fälla atombomberna togs av USA:s president Harry S. Truman. Truman deklarerade att han ville ha ett snabbt slut på kriget genom att tillfoga förstörelse mot Japan och ingjuta rädsla om ännu mer förstörelse, och på så sätt tvinga Japan till kapitulation.

Atombomben över Hiroshima

Första atombomben, Little Boy, fälldes 6 augusti 1945 kl 08:15 över industristaden Hiroshima. Det var en uranbaserad bomb, med en sprängkraft motsvarande 15–16 kiloton trotyl – uppgifterna varierar från källa till källa. Den hade formen av en cylinder, var 3,05 m lång, hade en diameter på 0,71 m och vägde ca 4 000 kg. De aktiva delarna var ca 60 kg uran.

Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay, som fällde bomben över Hiroshima. I anfallet deltog tre flygplan av typ Boeing B-29 Superfortress. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt.

Mellan 90 000 och 120 000 av invånarna beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna. Många av de som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna. Förutom de som drabbades vid detonationen och den närmaste tiden efteråt har också ett stort antal personer senare avlidit av strålskador.

Atombomben över Nagasaki

Andra atombomben, Fat Man, fälldes 9 augusti kl 11:02 över staden Nagasaki, hade en sprängkraft på ca 21–25 kiloton trotyl och detonerade också den på drygt 500 meters höjd. Den hade formen av ett ägg, var ca 3,25 m lång med en diameter av ca 1,53 m och hade en vikt av ca 4050 kg. Den aktiva beståndsdelen i den här bomben var plutonium.

Det primära målet var att släppa bomben över Kokura men då det var molnigt över staden fortsatte planet istället till det sekundära målet Nagasaki. Molnen över Nagasaki var ännu kraftigare men beslutet togs att fälla bomben ändå^{[källa behövs]}. Bomben fälldes över Urakami-distriktet, i stadens norra delar, som sedan 1920-talet utvecklats som ett industriellt område. I Urakami fanns bland annat minst två fabriker som tillverkade vapen, ammunition och torpeder. Därutöver fanns även ett universitetssjukhus samt ett stort antal skolor och andra officiella byggnader.

75 000 människor beräknas ha avlidit av detonationen eller andra skador de närmaste dagarna. Den andra räden leddes av major Charles Sweeney i B-29:an Bockscar.

Efterspel

Vissa^{[källa behövs]}, främst förespråkarna av att bomberna användes, hävdar att bomberna gav den japanske kejsaren en möjlighet att agera mot militärledningen. De allierades insisterande på villkorslös kapitulation hade vållat japanerna problem av hänsyn till kejsarens roll och person. Med kejsarens eget initiativ sopades nu detta motstånd åt sidan. Trots detta förekom militära upprorsansatser och kuppförsök. Kejsarens radiotal 14 augusti om att Japan nu måste "acceptera det oacceptabla och uthärda det outhärdliga" blev dock krigets slutord. Den 15 augusti kapitulerade Japan och kapitulationshandlingarna undertecknades 2 september ombord på det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Tokyobukten.

Det tog lång tid innan atombombernas effekter blev helt kända då både amerikanska och japanska ögonvittnen och journalister censurerades. Än idag finns inga klara siffror på hur många som dog.

Sedan 1968 har Hiroshimas borgmästare skickat ett brev varje gång ett kärnvapen testats. Brevet skickas till respektive regering och i brevet vädjar han att testen ska upphöra och refererar till de tragiska händelserna den 6 augusti 1945.

Debatten kring fällningen av atombomberna

Försvar

Den officiella linjen från den amerikanska statsledningen var att atombombningarna var nödvändiga då en planerad invasion av det japanska fastlandet hade blivit alltför kostsamt i människoliv. Hittills hade omkring 200 000 amerikanska soldater stupat^{[källa behövs]} enbart i kriget mot Japan. I slaget om Okinawa under maj–juni 1945 beräknas över 110 000 japanska och 12 000 amerikanska soldater ha dödats. De japanska trupperna försvarade varje millimeter mark med alla till buds stående medel, och civila dog i hundratusentals. Vissa historiker^{[källa behövs]} menar också att USA var angelägna om att få ett snabbt slut på kriget och på så sätt undvika en sovjetisk positionsframflyttning i Östasien.

President Truman fick bedömningar^{[källa behövs]}, mot bakgrund av hur envist japanerna stridit på Okinawa, om att en planerad invasion skulle kunna komma att kräva en halv miljon amerikanska soldaters liv och ännu fler japanska civila. Även om fler dog av bombningarna än förväntat (strålningen var känd men effekten underskattad), beräknades antalet offer till betydligt färre än vad ett utdraget konventionellt krig inneburit^{[källa behövs]}. Som ett resultat av kriget beräknades^{[källa behövs]} ca 200 000 civila förlora livet varje månad i de olika krigsskådeplatserna i Asien.

Enligt somliga^{[källa behövs]} japanska historiker såg de civila ledare i Japan vilka förordade en kapitulation atombomberna som sin ett stöd för sin sak. Det nya, oväntade vapnet gav dem ökad tyngd mot de militärer som vägrade ge upp. Koichi Kido, en av kejsare Hirohitos närmaste rådgivare slog fast: "We of the peace party were assisted by the atomic bomb in our endeavor to end the war." Hisatsune Sakomizu kallade atombomberna "en gyllene möjlighet given av himmelen till Japan för att avsluta kriget". Akio Morita, Sonys grundare och officer i japanska flottan under kriget, drog också slutsatsen att det var atombomberna och inte den konventionella bombningen från B 29:orna som övertygade den japanska militären att gå med på kapitulationen. Och då bör det sägas att den konventionella bombningen från B-29:orna redan hade förstört större delen av stadsbebyggelsen i Japan. Det bör även sägas att bombningen från dessa flygplan krävde fler liv än vad själva atombomberna gjorde. Exempel på detta är bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945.

Till försvar för atombomberna pekar man^{[källa behövs]} också på en order utfärdad av det japanska krigsministeriet den 1 augusti 1944, där de över 100 000 allierade krigsfångarna hotades med avrättning om USA invaderar det japanska fastlandet. En annan faktor var de över en halv miljon civila^{[källa behövs]} som befriades ur japanska koncentrationsläger genom kapitulationen.

Kritik

Kritiker mot beslutet att använda atombomberna menar^{[källa behövs]} att Japan redan innan bomberna fälldes förberedde sig på och försökte förhandla om en kapitulation, och att USA kände till, men ignorerade detta. Istället menar man att användningen av atombomberna främst var menade som en avskräckande effekt mot den framtida fienden, Sovjetunionen. Det har också spekulerats^{[källa behövs]} om att USA inte ville att de enorma summor som investerats i Manhattanprojektet skulle gå till spillo.

Vissa kritiker menar^{[källa behövs]} också att det ur krigsstrategisk synvinkel inte fanns något fog för att använda de två atombomberna. De omfattande bombräderna hade redan decimerat landets industrier och livsmedelsförsörjningen hade blivit kritisk. Till detta kommer Sovjetunionens krigsförklaring mot Japan den 8 augusti. Frågan handlade inte längre om japanerna ville fortsätta slåss, de skulle inte kunna göra det mycket längre.

En amerikansk kommitté, underställd flygvapnet, kom efter hundratals intervjuer med japaner, fram till att Japan hade kapitulerat utan atombomben senast den 31 december 1945 och troligtvis redan innan den 1 november 1945, utan rysk hjälp och utan någon invasion av det japanska fastlandet. Studien förutsatte dock ett fortsatt konventionellt bombande av Japan.

Andra, främst japanska källor^{[källa behövs]}, hävdar att atombomben inte ens hade någonting att göra med kapitulationen. Istället skulle beslutet ha fattats till följd av Sovjetunionens snabba och ödesdigra segrar på fastlandet.

En av kritikerna var Albert Einstein. Han hade tidigare, under fruktan att Nazityskland skulle utveckla atombomber, tillsammans med andra framstående fysiker skrivit ett brev där de uppmanar president Roosevelt till att utveckla kärnvapen. När han sedan såg förödelsen efter atombomberna ångrade han sig. Leo Szilard, ledande vetenskapsman under utvecklingen av atombomben skrev:

"Om det istället för oss hade varit tyskarna som atombombade städer, skulle vi ha definierat atombombning av städer som ett krigsbrott, och vi skulle ha dömt de tyskar som bar ansvaret för detta brott till döden genom hängning i Nürnberg."

Även de amerikanska befälhavarna, Douglas MacArthur och Dwight D. Eisenhower, ställde sig kritiska till användningen av bomberna.

Många^{[källa behövs]}, även de som stod bakom beslutet att bomba Hiroshima, ställde sig mycket kritiska till att även en andra atombomb släpptes över Nagasaki.

Se även

• Atombombspartiet – När hiroshimabomben detonerade pågick ett viktigt parti go i staden.
• Kärnvapen - Den typ av bomb som användes.

Litteratur

• Det sista vapnet: Hur atombomben kom till - Richard Rhodes, Hammarström & Åberg, 1990, ISBN 91-7638-080-7
• Racing the Enemy: Stalin, Truman, and the Surrender of Japan - Tsuyoshi Haswgawa, Harvard University Press
• Svart Regn - Masuji Ibuse, Bokförlaget Forum, 1984, ISBN 91-37-07952-2

Källor

• Sherwin, Martin J. (2003) (på eng). A world destroyed: Hiroshima and its legacies. Stanford, Calif.: Stanford Univ. Press. Libris 5695565. ISBN 0-8047-3957-9 

Externa länkar

• Hiroshima Peace Memorial Museum
• Nagasaki Atomic Bomb Museum
• Hiroshima National Peace Memorial Hall for the Atomic Bomb Victims
• Vita Husets pressmeddelande, 6 augusti 1945

Andra världskriget-portalen