Täljsten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Täljsten

Täljsten (äv. grytsten) är en metamorf bergart och består av en blandning av minst 50 % talk samt magnesiumsilikat/klorit. Täljsten är en relativt mjuk sten som är tämligen lättbearbetad. Den mjukare stealiten kan man skrapa med en nagel. Den är inert (tålig) mot kemikalier och vid kontakt ändrar materialet varken färg eller struktur. Känns vid beröring något oljig. Exponerad utomhus blir den hårdare genom oxidation och fuktförlust. Täljsten har använts i århundraden för att skära i och som ett exempel är skulpturerna i Hoysala templet i Belur, Indien gjorda av täljsten.

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

De båda mineral som täljstenen består av är hoptovade med varandra utan struktur, till en massa som inte är skiffrig, utan seg och fast sammanhängande. Mängden talk bestämmer hur lättbearbetad den är och vad som i övrigt är inblandat bestämmer färg och utseende.

Uppkomst och förekomst[redigera | redigera wikitext]

Täljstenen i Jämtland bildades för ca 400 miljoner år sedan när Kaledoniderna bildades. Ute till havs trängde magma upp och under trycket och den enorma hettan ombildades bergarten olivin till talk, genom att blanda sig med vattnet (hydratiserat magnesiumsilikat). Under veckningen och omvandlingsprocessen, som pågick i cirka 3 miljoner år, sköts den talkrika bergarten, täljsten, upp i klov längs hela bergskedjan.

Brytning[redigera | redigera wikitext]

I Sverige bröts täljsten mycket tidigt i området kring Handöl. År 1900 startade Handöls Täljstens och Vattenkrafts AB brytning i området. I Handöl är mängden talk cirka 90 procent, och järn och klorit färgar täljstenen där grågrön.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Täljsten går lätt att rispa med nageln, och kan till och med skäras med kniv, huggas eller sågas. Talk är ett flakmineral, vilket gör att ytan upplevs som fet och man kan steka på den utan fett. Den stora mängden talk och den höga specifika vikten gör att stenen snabbt tar åt sig av den omgivande värmen och bara långsamt lämnar den ifrån sig. Den har en bättre värmelagrande förmåga än de flesta andra material. Den är så gott som osmältbar, den är eldfast. Den kan alltså tas direkt från stark värme till kyla utan att ta skada. Den påverkas nästan inte alls av sura eller basiska ämnen.

Fysikaliska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Densitet: 2860 kg/m3

Tryckhållfasthet vinkelrätt klovet (klyvytan): 23,5 Mpa

Hårdhet (Mohs hårdhetsskala): 1—2 (d v s repas med nageln)

Smältpunkt: 1375 °C, 1600 °C (två mätningar finns)

Specifik värmekapacitet: 0,80kJ/kg  °C

Värmeledningsförmåga ():

 (22,7 0,80kJ/kg  °C): 1,87W/m·K

 (437,0 0,80kJ/kg  °C): 1,52W/m·K

 (648,0 0,80kJ/kg  °C): 1,12W/m·K

 (798,0 0,80kJ/kg  °C): 1,09W/m·K

Längdutvidgningskoefficient () mellan 20 °C och 500  °C: 7,9x10-6 Täljsten kan variera i mineralogiskt innehåll och ovanstående värden kan därför variera något.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Historiskt sett har täljsten använts till kokkärl (därav namnet grytsten) och gjutformar. Numera (2007) används täljsten på grund av sina värmelagrande egenskaper främst i kaminer. Täljsten förekommer också i handeln som små kuber som efter nedkylning ska ersätta isbitar i drinkar, som stekstenar vilka efter uppvärmning i ugn används för att steka maten (i synnerhet mindre köttstycken) direkt vid matbordet, samt i diverse prydnadsföremål.

Täljsten har även använts som material i högtalarlådor.