Triangelhandeln

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Triangelhandeln under 1500-, 1600- och 1700-talen var en sjöfartsrutt i tre steg, främst mellan Västeuropa, Västafrika, Amerika och Karibien.

Triangelhandelns rutt Västeuropa, Västafrika och Amerika[redigera | redigera wikitext]

En illustration över triangelhandelns rutt Västeuropa, Västafrika och Amerika

Från Västeuropas hamnar skeppades tyg, pärlor och spritdrycker (framför allt rom) och manufakturvaror av metall, glas etc. till Västafrika. Varorna byttes mot slavar med den lokala befolkningen. Slavarna hade ofta fångats in av afrikaner, de hade efter stamstrider tagit människor från den förlorande sidan i striderna och sålde dem. Man sålde aldrig människor från sin egen stam. Därefter gick båtarna från Västafrika till Amerika med slavarna. I Amerika var behovet av billig arbetskraft stort och slavarna arbetade på socker-, bomulls- och tobaksfälten. Triangeln fullbordades då skeppen åkte tillbaka till Västeuropa med jordbruksprodukter som största handelsvara.

Från Amerika gick timmer, spannmål, kött och fisk till Västeuropa. Västindien försåg Storbritannien med guld, socker och sirap och Storbritannien försåg Amerika med stål, textilier och andra fabriksvaror.

Triangelhandeln hade stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i både Europa, Afrika och Amerika.

Triangelhandelns rutt Västafrika, Karibien och New England[redigera | redigera wikitext]

En illustration över triangelhandelns rutt Västafrika,Karibien och New England

Slavarna hade ofta fångats in av afrikaner, de hade efter stamstrider tagit människor från den förlorande sidan i striderna och sålde dem. Man sålde aldrig människor från sin egen stam. Därefter gick båtarna från Västafrika till Karibien med slavarna. I Karibien var behovet av billig arbetskraft stort och slavarna arbetade på sockerfälten. Triangeln fullbordades då skeppen åkte tillbaka till Västafrika med spritdrycker (framför allt rom) som största handelsvara.

Svensk slavhandel bedrevs främst under Sveriges äldre historia. Slaveri och slavhandel förbjöds i Sverige år 1335. Slavhandel återkom dock utanför det egentliga Sverige under 1600-talet till följd av oceangående sjöfart och handel. I praktiken legaliserades sådan slavhandel som bedrevs utanför Sveriges gränser när Sverige skaffade sig handelsstationer i Afrika (Cabo Corso) år 1650 samt i Karibien (Svenska S:t Barthélemy) år 1784. Den svenskbedrivna transatlantiska slavhandeln började förbjudas från år 1813.

Därefter följde successiva lagskärpningar mot slavhandel och slaveri tills de sista återstående slavarna friköptes den 9 oktober 1847. Den svenskbedrivna andelen av slavhandeln från 16- till 1800-talet var dock mycket liten. Av totalt minst 34 941 slavskeppstransporter inom den transatlantiska slavhandeln förekom cirka 50 svenska transporter.[1] Sverige var därmed en mycket liten aktör på området jämfört med huvudaktörerna Portugal / Brasilien, Storbritannien, Frankrike, Spanien / Uruguay, Nederländerna, USA och Danmark.

Sammanlagt genomfördes ca 0,1 % av de transatlantiska slavtransporterna av Sverige.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Regeringskansliet. Högtidsmöte till minne av avskaffandet av slaveriet i Sverige. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. 2007-10-12.
  2. ^ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör