Atlanten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Atlanten

Atlanten, Atlantiska havet eller Atlantiska oceanen är det näst största världshavet av jordens fem världshav. Atlanten är cirka 106,4 miljoner km² stor, cirka en femtedel (20%) av jordens totala yta. Endast Stilla havet är större. Det heter att det finns fem hav, medan man i äldre tid räknade med sju hav. Atlanten är det hav som ligger mellan Amerika, Europa och Afrika. I nord-sydlig riktning sträcker sig Atlanten från Arktis till Antarktis. Atlanten brukar i sin tur indelas i Nordatlanten och Sydatlanten.

Sydatlanten har av stora vikar bara Guineabukten att uppvisa och av öar endast några obetydliga vulkanöar samt Falklandsöarna och Sydgeorgien. Atlantens bredd är minst från Grönlands södra udde (Kap Farvel) till Norge vid 60° nordlig bredd med omkring 2 800 kilometer och mellan Sydamerika och närmaste del av Afrika (Cabo de Sao RoqueCap Roxo) med omkring 2 970 kilometer.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Nordiska havet är ett gemensamt namn för Norska havet, Grönlandshavet och Islandshavet.

Djupet och salthalt[redigera | redigera wikitext]

I mitten av havet ligger en S-formig bottenförhöjning, den så kallade mittatlantiska ryggen. Djupet på denna minst 1 000 kilometer långa tröskel är i allmänhet 2 000 till 3 000 meter. På bägge sidor om dessa centrala platåer ligger bassänger med 4 000 till 6 000 meters djup. Den östra bassängen har på norra halvklotet på tre ställen djup av mer än 6 000 meter, nämligen väster om Kanarieöarna (6 298 meter), väster om Kap Verde-öarna (6 015 meter) samt mellan dessa båda platser med 6 068 meter. Västra sidan av norra Atlanten har mellan Bermuda Islands och St. Thomas över 7 000 meters djup. Det största hittills funna djupet är 9 219 meter. Havets medeldjup är 3 926 meter.

Vattnets salthalt tilltar från polerna mot lägre breddgrader och kulminerar i norra delen mellan 35° och 30° nordlig bredd, där den är 3,63 procent (mot 3,48 procent vid 55° - 50°), samt i södra delen mellan 15° och 20° sydlig bredd, där salthalten är 3,69 procent. (mot 3,37 vid 50° - 55° sydlig bredd). Dessa kulminationsområden ligger i de zoner, där passadvinden är mest utvecklad och avdunstningen därför störst. Närmare ekvatorn minskas salthalten, vilket säkerligen beror på det myckna regn, som där faller. Dock rubbas dessa förhållanden något av havsströmmarna. Den allra största salthalten påträffas emellertid i de bihav, som är utsatta för stark avdunstning. I vissa delar av Medelhavet går den över 3,90 procent. I avseende på temperatur är att märka att under det av solvärmen direkt påverkade ytlagret är vattnet i norra delen av Atlanten på samma djup och bredd varmare än i den södra delen.

Vindar[redigera | redigera wikitext]

Några grader norr om ekvatorn (på sommaren ända till 12° - 14° nordlig bredd) ligger mellan Afrikas och Amerikas kuster ett område med föränderliga vindar eller vindstilla, vilket kallas ekvatorial-kalmerna (eng. "doldrums"). Norr om denna region till 30° nordlig bredd härskar nordöstpassaden, vars polära gräns på vintern ligger i allmänhet mellan 30° och 25° och på sommaren 2,5 grader nordligare. Kraftigast är den mellan 20° och 5° nordlig bredd under vintern och mellan 25° och 15° under sommaren. Endast under vintern tränger den på den amerikanska sidan fram nästan ända till ekvatorn, men på den afrikanska sidan går den aldrig över 5° nordlig bredd.

Söder om ekvatorial-kalmerna blåser på södra halvklotet sydostpassaden mycket kraftigare och konstantare. Dess södra gräns sträcker sig under södra halvklotets sommar ända till trakten av Rio de Janeiro. I norr går den i havets östra del alltid över ekvatorn, men vrids då till sydvästlig eller sydlig riktning. På sidorna om passadbältena finns två områden med växlande vindar eller vindstilla, vilka man kallar vändkrets-kalmerna ("hästgraderna"). Därefter kommer på båda halvkloten ett område med förhärskande västliga vindar. På sommaren förhärskar sydvästvindar i hela norra Atlanten och på Sydamerikas östra kust blåser nordliga och nordöstliga vindar.

Havsströmmar[redigera | redigera wikitext]

Nordatlantiska strömmar, Nordisk familjebok.pngAtlantiska havet, Strömmar, Nordisk familjebok.png
Karta över havsströmmar i Nordatlanten t.v. och i hela Atlanten t.h.

I zonen mellan 20° nordlig bredd och 10° sydlig bredd flyter de båda ekvatorialströmmarna åt väster, den norra med något olika gränser, den södra alltid utbredande sig något norr om ekvatorn. Deras hastighet är störst, då solen står vid vändkretsarna, och avtar alltid från ekvatorn mot högre bredder. I medeltal går den norra 24 kilometer, den södra 30 kilometer per dag. Mellan båda går Guineaströmmen med en hastighet av 28 kilometer per dag i motsatt riktning, och den börjar mellan 25° och 50° västlig längd. Vid Sydamerikas östliga spets delar sig den södra ekvatorialströmmen. Den norra armen förenar sig med norra ekvatorialströmmen och båda flyter dels under namnet Antillerströmmen, dels genom flera sund in i Karibiska havet in i Mexikanska golfen och lämnar den under namnet Floridaströmmen. Den är i Floridasundet 55 kilometer bred och 800 meter djup och har en hastighet av 134 till 220 kilometer per dag samt för med sig 89 872 miljoner ton vatten i timmen.

När den kommit ut i oceanen, går denna ström, genom sin större salthalt, sin djupblåa färg och sin högre temperatur skarpt skild från det kringliggande vattnet, parallellt med nordamerikanska kusten till trakten av Cape Hatteras. Omedelbart intill Floridaströmmen och upptagande en del av dess vatten, ansluter sig Golfströmmen, under vilket namn man förr även innefattade Floridaströmmen. Den går åt nordost och har sin största utbredning under sommaren. Sannolikt tränger en gren av den in i Baffin Bay, en annan går till Spetsbergen och en tredje når fram till Novaja Zemlja. På vintern slutar den sydligare, men omger även då Island och Norge med varmare vatten. Härigenom får denna ström den största betydelse för norra Europas klimat. På tre ställen möter den kalla polarströmmar, nämligen Labradorströmmen, som från Baffin Bay följer Nordamerikas kust och också tränger under den varma strömmen, den östgrönländska strömmen, som böjer sig runt Kap Farvel och en tredje arktisk ström, som träffar Golfströmmen vid Bjørnøya.

Den södra armen av södra ekvatorialströmmen flyter under namnet brasilianska strömmen åt sydväst till 48° sydlig bredd och vrider sig därpå åt öst, varvid den flyter ihop med den från väster kommande stora antarktiska strömmen. En arm av denna böjer sig uppför Afrikas västra kust under namnet Benguelaströmmen samt mynnar slutligen åter in i södra ekvatorialströmmen. Mellan brasilianska strömmen och kusten går Falklandströmmen, en utlöpare från antarktiska strömmen och ett motstycke till Labradorströmmen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Atlantiska havet, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]