Typiska antipsykotika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Typiska antipsykotika (ibland benämnda som konventionella antipsykotika, klassiska neuroleptika eller första generationens antipsykotika) är en klass av antipsykotiska läkemedel som först utvecklades under 1950-talet och för att behandla psykos (i synnerhet schizofreni) och har idag huvudsakligen blivit ersatt av atypiska antipsykotika. Typiska antipsykotika kan också vara använda för behandling av akut mani, agitation och andra tillstånd. Det första typiska antipsykotika att användas kliniskt var fentiazinerna.

Traditionella antipsykotika uppdelas i lågdos och högdos-preparat. Flufenazin och haloperidol är exempel på lågdos typiska antipsykotika. Lågdos antipsykotika tenderar att vara associerad med mer extrapyramidala bieffekter (EPS) och mindre histaminerga (till exempel sedation), alfa adrenerga (till exempel ortostas) och antikolinerga (till exempel muntorrhet) biverkningar, medan högdos typiska antipsykotika tenderar att vara associerad med mindre EPS men mer H1, alfa1 och muskarinerga effekter.

Depåinjektioner[redigera | redigera wikitext]

Några lågdos antipsykotika har formulerats som dekanoat-estrar (till exempel flufenazindekanoat} för att tillåta långsam frisättning av det aktiva läkemedlet, när det ges som djup, intramuskulär injektion. Detta har fördelen av att ge tillförlitlig dosering för en person som har problem med följsamheten. Utomlands har också depåinjektioner använts för tvångsvård i öppenvård för att förvissa sig om följsamheten mot anvisad behandling när patienten vägrar att ta daglig tablettmedicinering. Depåinjektioner är begränsade till lågdos antipsykotika, så urvalet är begränsat. Det är därför fördelaktigare att använda tablettbehandling om samarbetet och följsamheten med patienten kan säkras.

De äldsta depåpreparaten tillgängliga är haloperidol och flufenazin med flupentixol, perfenazin och zuklopentixol som senare tillskott. Alla har liknande, framförallt extrapyramidala bieffekter fastän det är vissa variationer mellan patienterna. Nyligen har ett långverkande preparat av det atypiska antipsykotikan risperidon blivit tillgänglig och erbjuder ett nytt alternativ. Risperidon har fortfarande en högre incidens av extrapyramidala biverkningar än de andra atypiska antipsykotika som finns.

Vanliga biverkningar[redigera | redigera wikitext]

Biverkningarna varierar mellan olika preparat inom denna klass av mediciner, men vanliga biverkningar inkluderar: muntorrhet, muskelstelhet, muskelkramp, darrningar, extrapyramidala bieffekter och viktökning. Extrapyramidala biverkningar är ett kluster av symptom som består av parkinsonism, dystoni och akatisi. Antikolinergika som biperiden och trihexyfenidyl förskrivs vanligen för att behandla symptom på extrapyramidala biverkningar.

Risk för allvarliga biverkningar[redigera | redigera wikitext]

Det finns en signifikant risk för att utveckla det allvarliga tillståndet tardiv dyskinesi som biverkan av typiska antipsykotika. Risken att utveckla tardiv dyskinesi efter kronisk antipsykotisk användning varierar beroende på flera faktorer, som ålder och kön. Den vanliga rapporterade incidensen av TD bland yngre patienter är omkring 5 % per år. Bland äldre patienter har incidensen så hög som 20 % per år rapporterats. Den genomsnittliga prevalensen är ungefärligen 30 %.[1] Det finns ingen behandling som har säkert visats vara effektiv i behandllingen av tardiv dyskinesi, emellertid har grenade aminosyror, melatonin och vitamin E föreslagits som ett alternativ till antipsykotika för patienter med tardiv dyskinesi. Det atypiska antipsykotikat klozapin har också föreslagits som en alternativt antipsykotikum för patienter som upplever tardiv dyskinesi. Tardiv dyskinesi kan försvinna när medicineringen upphör med medlet som förorsakat det eller det kan vara irreversibelt.

Det maligna neuroleptikasyndromet eller NMS är en ovanlig, men potentiellt dödlig biverkan av antipsykotikabehandling. NMS karaktäriseras av feber, muskelstelhet och autonomdysfunktion och förändrat mentalt tillstånd. Behandling inkluderar att antipsykotikamedicineringen upphör och att stödjande behandling ges.

Rollen av typiska antipsykotika har ifrågasatts nyligen, då studier har föreslagit att typiska antipsykotika kan öka risken för död hos äldre patienter. En retrospektiv kohort studie i New England Journal of Medicine, 1 december 2005 visade på en ökad risk för död vid användning av typiska antipsykotika, som var i nivå med ökningen som visats för atypiska antipsykotika. [2] Detta har gjort att somliga ifrågasätter den vanliga användningen av antipsykotika för behandlingen av agitation hos äldre, särskilt eftersom alternativ finnes som stämningsstabiliserande och antiepileptiska läkemedel.

Typiska preparat[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Atypiska antipsykotika

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Llorca PM, Chereau I, Bayle FJ, Lancon C (2002). ”Tardive dyskinesias and antipsychotics: a review”. Eur. Psychiatry 17 (3): ss. 129-38. PMID 12052573. 
  2. ^ Wang PS, Schneeweiss S, Avorn J, et al (2005). ”Risk of death in elderly users of conventional vs. atypical antipsychotic medications”. N. Engl. J. Med. 353 (22): ss. 2335-41. doi:10.1056/NEJMoa052827. PMID 16319382. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia