Neuroleptikum

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zyprexa, ett atypiskt neuroleptikum
Risperdal, ett annat atypiskt neuroleptikum

Neuroleptikum (lat. plur.: neuroleptika, kallas även antipsykotika), ett i en grupp av psykofarmaka, en sorts läkemedel som används mot allvarliga psykoser, till exempel vid schizofreni.

Neuroleptikapreparat är inte vanebildande men den som drabbats av någon sjukdom med psykos anses behöva dem för att kunna hantera sina symtom och leva ett bra liv med sin sjukdom. Obehagliga biverkningar förekommer.

Själva ordet "neuroleptika" har betydelsen att "greppa tag om psyket". Denna benämning används ibland också gällande neuroleptikabesläktade så kallade fentiazinderivat (Theralen, Lergigan) även om dessa preparats neuroleptiska verkan är så svag att ingen psykoslindring uppkommer. Fentiazinderivat är därför ej att betrakta som ”ren” neuroleptika.

Tvångsmedicinering med typiska eller atypiska neuroleptika är inte ovanlig.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det första neuroleptikat, Hibernal, kom kring 1950 och revolutionerade dåtidens psykiatriska vård. Preparatet ersatte bl.a. lobotomi och flera andra av dåtidens behandlingsmetoder. Dock hade preparatet en mycket ofördelaktig biverkningsprofil, varför mycket resurser lades ned på att få fram skonsammare läkemedel. Andra läkemedel kom att lanseras, bland dessa Haldol.

Den äldre formen av neuroleptika är den sk. typiska. De modernare, atypiska läkemedlen är trots likvärdig effekt betydligt skonsammare men kan även de ha många svåra biverkningar. De atypiska har till större delen ersatt de äldre medlen, som dock ännu är i bruk i viss utsträckning.

Biverkningar[redigera | redigera wikitext]

Inrapporterade biverkningar är i olika grad kramper (dystonier och akatesier), impotens, förlorad/ökad sexuell lust, förlorad sexuell förmåga eller för tidig utlösning som följd av en sämre psykologisk kontroll över känslolivet, parkinsonism (parkinsonliknande), försämrad/förlorad tankeförmåga och andra symtom på grund av blockeringar i serotonin/dopamin-balansen, samt diabetes.

Neuroleptika kan i höga doser, på lång sikt, ha ytterst allvarliga biverkningar. Särskilt allvarliga är de s.k. tardiva dyskinesierna, vilket innebär ofrivilliga rytmiska rörelser. Dessa kan i sig vara allvarligt handikappande. De nyare, så kallade atypiska antipsykotika är mindre benägna att ge tardiv dyskinesi som biverkning. Män kan drabbas av feminisation (galaktorré).

Vissa neuroleptika har kraftig viktökning som biverkning. Agranulocytos är en allvarlig biverkning.

Behandlingen kan påverka värdena av zink, magnesium och möjligen koppar genom påverkan på zinknivåerna. Zinkvärdena kan öka, kopparnivåerna sjunka marginellt och magnesiumvärdena öka något, redan efter tre veckors behandling.[1]

Dosering[redigera | redigera wikitext]

Preparaten ger ofta biverkningar vid höga doser. Behandlingen måste därför starta med låga doser som sedan ökas för att man ska hitta en individuell nivå på lämplig dosering där den positiva effekten (psykoslindringen) inte förtas av dessa biverkningar. Det innebär att man vid akut insjuknande kan behöva ge en mycket hög dos, vilken man sedan försöker sänka till en biverkningsfri nivå där de goda effekterna av läkemedlet fortfarande finns. Detta är ofta mycket svårt och tar ofta lång tid. Personer som behöver dessa läkemedel förväxlar ofta biverkningarna med sjukdomens symtom. Men vanligt är också att den psykotiske under sin sjukdom har starkt negativa föreställningar till läkemedlen ifråga även om han inte drabbas av någon av de ovan nämnda biverkningarna. Efterhand som den som drabbats av psykos lärt känna sina symtom, sin behandling och sina läkemedel brukar han själv kunna hantera sitt behov av läkemedlen i relation till sjukdomsnivån. Doseringen bör dock inte ändras i någon riktning utan samråd med behandlande läkare.

Lista över neuroleptika[redigera | redigera wikitext]

Handelsnamn inom parentes.

Neuroleptikabesläktade fentiazinderivat[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mihai Nechifor et al, The Influence of Some Antipsychotics on Erythrocyte Magnesium and Plasma Magnesium, Calcium, Copper and Zinc in Patients with Paranoid Schizophrenia, J Am Coll Nutr October 2004 vol. 23 no. 5 549S-551S

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]