Ulla Winblad
Ulla Winblad, en av Carl Michael Bellmans mest kända figurer, är nymf och prästinna vid Bacchi Tempel. Ulla Winblad är löst baserad på den verkliga personen Maria Kristina Kiellström.
Hon uppträder först i Bacchi Ordenskapitel, där hon är nymfernas anförare och talar på alexandriner. I Fredmans epistlar är hon desto mer fåordig, och har endast tre repliker.[1]
Sven Stolpe har skrivit att "Det märkliga, ja kanske helt unika, med hennes gestalt är att hon både är den vulgära, naturalistiskt tecknade skökan och den bellmanska rokokons obestridda, av alla dyrkande skönhetsdrottning."[2]
Maja Stina Kiellström
Maja-Stina Kiellström var dotter till en epileptisk artillerist. Född 15 juni 1744 döptes hon till Maria Christina och kallades kort Maja-Stina. Familjen levde på Ladugårdslandet, nuvarande Östermalm. Hennes föräldrar bör ha varit mycket fattiga, ty när Maja Stinas mor dör visar sig Kiellströms hela egendom uppgå till "en gammal träkista, en utsliten filt och ett gammalt täcke från Västergötland". Tvungen av sjukdomen att lämna det militära tog fadern udda jobb som bland annat gatsopare. Liksom många andra fattiga flickor tvingades hans dotter vid 14 års ålder att lämna sitt proletära hem och tjäna som jungfru. Omkring 1763 blir hon anställd vid ett sidenväveri.
Till att börja med tycks Maja-Stina ha överlevt de faror som hotar en ung, fattig och vacker flicka i en stad där jakten på nöjen inte kände några gränser men där straffet för ett felsteg var stort. Den luteranska kyrkan må ha varit maktlös gentemot det fritänkande, lösligt levande hovet (jfr det danska hovet vid samma tid, beskrivet av P.O. Enquist i boken "Livläkarens besök", 1999). Över den vanlige mannen och kvinnan utövade kyrkan dock ett icke ringa tyranni. När vi därför finner att Maja-Stina går till den heliga nattvarden med far och styvmor i januari 1765 måste vi dra slutsatsen att hennes rykte fortfarande är obefläckat.
Hennes far hade gift om sig och av okänd anledning tar Maja-Stina styvmoderns efternamn: Winblad. År 1764 eller -65 leds hennes steg in på den förrädiska, i verkligheten hopplösa världen för fallna kvinnor. För att uttrycka det prosaiskt blev hon förförd av en överste Wilhelm Schildt, en svensk adelsman i rysk tjänst. För rätten berättar Maja-Stina senare att han lovat henne giftermål, men lämnat henne havande med ett flickebarn som dog 8 dagar efter födseln. Maja-Stina var nu en fallen kvinna. I en vitsig text från 1765 beskrivs hon som en av 16 kvinnor i Stockholm av tvivelaktig karaktär.
Nästa uppgift om Maja-Stina dateras 1767. En dag vandrar hon i staden, alltså nuvarande Gamla stan där hon nu bor, och omhändertas av en polis vid namn Ingel Edström. Maja-Stina bär enligt Edström en röd sidencape som visserligen passar hennes ymniga svarta lockar utmärkt men vilket enligt konungens nya reglemente, som förbjuder utmanande klädsel, tveklöst gör att hon skiljer sig från mängden. Sådana kläder får en vanlig fabriksflicka, vilket hon är enligt Edström, inte bära.
Maja Stina bestrider anklagelsen så gott hon kan. Dömda kvinnor ålades tjugo silverdaler och att sitta i stocken. Att försvara sig var emellertid inte lätt. Till slut lyckades Maja-Stina visa intyg att hon, förutom att vara fabriksflicka, arbetade som sömmerska bland hedervärda människor i fabrikör Norins hem. Rätten ansåg att hon var tillåten att bära nämnda klädnad. Polismannen visste tydligen mer än han kunde bevisa. Händelsen avhandlas i Fredmans Epistel nr 28: "Om ett anställt försåt". Händelsen förläggs till Yxsmedgränd, som fortfarande heter så och kan besökas av intresserade. När Bellman framför sin visa kan vi ana att det är en kommentar till en känd händelse. Utan bakgrundskunskap är visan mer svårtolkad idag.
Tre år senare, 1770, tycks Maja-Stina ha mist sina "hedervärda" sysslor och flyttat till Hötorget där husvärden Ryman, som i brev framför misstanken att hon, tillsammans med en flicka, som verkligen hette Ulla, nu för ett löst leverne.
Namnet
Namnet Ulla Winblad är en hopsättning där förnamnet kommer från Kiellströms bästa väninna, Ulrika Ek som kallades för Ulla, och efternamnet är Kiellströms styvmors.
Referenser
Noter
Källor
- Lundberg, Gunnar W. (1924). Ulla Winblad: en tidsbild från det gamla glada Stockholm. Stockholm: Geber. Libris 477190
- Matz, Edvard (2004). Carl Michael Bellman – Nymfer och friskt kalas. Lund: Historiska Media. ISBN 91-89442-97-0
- Britten Austin, Paul (1967) (på engelska). The life and songs of Carl Michael Bellman: genius of the Swedish rococo. Malmö: Allhem. sid. 84-86. Libris 277925
- Artikel i Dagens Nyheter, 070726