Carl Michael Bellman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Bellman” leder hit. För andra betydelser, se Bellman (olika betydelser).
Carl Michael Bellman
Carl Michael Bellman, porträtterad av Per Krafft 1779.
Född 4 februari 1740
Sverige Stockholm, Sverige
Död 11 februari 1795 (55 år)
Sverige Stockholm, Sverige
Yrke/uppdrag Skald, trubadur
Maka Lovisa Fredrica Bellman
(1777–1795)
Barn Gustav
Carl
Elis
Adolf Jacob Henric Martin

Carl Michael Bellman, född den 4 februari 1740 i Stockholm, död där den 11 februari 1795, var en svensk skald. Hans mest kända verk är diktcyklerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Bellman brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder och har kallats "Nordens Anakreon". Hans diktning har varit mycket viktig för senare svensk litteratur, och hans betydelse för denna har jämförts med William Shakespeares för den engelskspråkiga.[1]

Bellmans produktion var synnerligen riklig och omväxlande; den omfattade bland annat dikter, visor, ordensparodier och psalmer. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade[2] Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin. Melodierna i hans sånger lånade han liksom andra sångförfattare ofta från samtida musikstycken. Bland de melodier Bellman lär ha skrivit själv märks Fjäriln vingad syns på Haga.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Stora Daurerska huset, Bellmans födelsehus, trästick från 1861.
Statyn över Bellman utanför Hasselbacken i Stockholm.
Bellman tecknad av Sergel, 1792.

Carl Michael Bellman var son till lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717-1765), som var dotter till kyrkoherden Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreterarern i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 – min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin.
— (Ur Carl Michael Bellmans Levernesbeskrivning; Men endast femton barn överlevde en längre tid.)

Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska husetBellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av 14 barn (varav endast sju överlevde).

Sin utbildning fick Bellman i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen och han lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument som påminner om lutan. Under Ennes överinseende översatte Bellman några psalmer år 1755. Som kuriosa kan nämnas att den cister som uppges ha varit Bellmans finns att beskåda på Stockholms Stadsmuseum.

År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare. Han verkade även som översättare, men på 1760-talet framträdde han även med dryckesvisor som Supa klockan öfver tolv och sedan även bibelparodier som Gubben Noak, Joakim uti Babylon (om Susanna i badet) samt Ahasverus var så mäktig. Från denna tid agerar han även enmansunderhållning vid privata tillställningar. Han parodierar även de vid denna tid vanliga ordenssällskapen med sin Bacchi orden, som endast var öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggandes i rännstenen. Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat.[3]

Under våren 1770 började Bellman även på arbetet med vad som senare skulle bli Fredmans epistlar genom att låta den då sedan tre år avlidne urmakaren och suputen Jean Fredman stå som författare till en "epistel" i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi, vilken senare skulle stå som Epistel nummer 5. Han fortsatte att snabbt dikta ytterligare 16 visor i samma stil, såsom "Gutår båd natt och dag" (Epistel nummer 1), där omkringtexten parodierade språket i Karl XII:s bibel, samt ytterligare åtta verk utan bibelmotiv, som "Ach du min moder" (nummer 23), och avslutade i september samma år samlingen med "Blåsen nu alla!" (nummer 25), i vilken han för första gången parodierade den vid denna tid vanliga herdedikten.[4]

De närmsta två åren skrev han ytterligare 25 epistlar i den obibliska stilen, med ett tydligare persongalleri där Fader Movitz, Korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Epistlarna spreds redan nu, men den planerade bokutgivningen dröjde av okänd anledning. 1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.[4] Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa.[5] Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare.[5][6]

Bellman förföljdes hela sitt liv av ekonomiska problem; under en period sökte han sig till och med till Norge för att undslippa sina fordringsägare, men efter det att han erhållit kungens stöd fick han lite bättre ordning på ekonomin, och kunde nu bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.[7] Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna henne på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare.[8]

Elfviks Michael[redigera | redigera wikitext]

Under åren mellan 1774 och 1790 gästade Bellman ofta sin ordensbroder Peter Widman (1735–1790) som ägde Elfviks gårdLidingö, där han skrev en rad dikter med anknytning till den gästfria familjen Widman och det rofyllda livet på Elfvik ute på landet i kontrast till storstadslivet. Den mest kända Elfviksdikten är "På Elfvik den 6 juli 1788", som inleds med raden Glada bygd så täckt belägen.... Dikten sjungs ibland på melodin Fjäriln vingad syns på Haga och kallas då Lidingösången. Totalt skrev Bellman ett 30-tal dikter med anknytning till Elfvik men även andra platser på Lidingö som Skärsätra och Mölna[9].,

Bellmans verk kommer ut i tryck[redigera | redigera wikitext]

Minnessten över Bellman vid Klara kyrka i Stockholm.

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten Mina löjen gick till rasande angrepp mot honom. Det Bellman visste om kärleken sades komma från en känd bordell. År 1780 kunde Bellman låta sina verk gå i tryck, först religiösa dikter, tre år senare Bacchi Tempel, som avhandlade hans ordenssällskap. 1790 kom äntligen Fredmans epistlar ut, med förord av den då omvände Kellgren, med en av visorna – nummer 80, "Liksom en herdinna" – tillägnad honom. Att Kellgren sålunda omvärderade Bellman betydde mycket för den senares anseende. 1791 kom även Fredmans sånger ut, med framförallt tidiga bibelparodier och sånger ur ordenskapitlen, men även andra visor som "Fjäriln vingad syns på Haga".[10]

Ekonomiska problem[redigera | redigera wikitext]

Trots att han var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi dock aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant.[11] På grund av sina ekonomiska bekymmer tvingades Bellman och hans familj ofta att flytta, och då hela tiden till sämre bostäder. År 1792 låg hans adress på Kungsholmsbrogatan, där han var närmsta granne med den före detta kaptenen Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.[12] I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. 1793, den 11 december, invaldes han dock som ledamot nr 138 av Kungliga Musikaliska Akademien.[13] 1794 insattes han i arrest för en obetald fordran, så kallad bysättning, i högvaktsflygeln på Stockholms slott. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under tiden i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Han avled kort därefter, 55 år gammal sånär som på några dagar. Han begravdes i en fattiggravS:ta Claras kyrkogård. Graven grävdes upp på 1840-talet och kvarlevorna flyttades till Norra kyrkogården. År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.[14]

Diktning och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Venus Triumf, förebild för "Blåsen nu alla!"

Även om Bellman idag inte uppfattas så, framstod han för sin samtid som en stor humorist. Tekniken bakom detta var dubbelexponering, där vad som vid en flyktig påsyn ser ut som högstämd bibelstil eller fin herdedikt i själva verket befolkas av fyllerister och horor, och berättar om krogliv och utflykter runt Stockholm som slutar i samlag. I till exempel "Blåsen nu alla!" färdas till en början Venus fram över vattnet, liksom i François Bouchers Venus Triumf, men när hon stiger iland förvandlas hon snabbt till en kåt Ulla Winblad. På liknande sätt kontrasteras den sirliga menuettmelodin i Ach du min Moder mot texten, som handlar om hur Fredman ligger bakfull i rännstenen utanför en krog och beklagar sig.[15]

Att det komiska i Bellmans verk inte längre framgår kan bero på att han lyckats för väl: genom att föra in krogvärdar, fyllon och prostituerade i kulturens finrum synliggjorde han dem även, och med tiden blev dessa så accepterade där att de numer inte längre sticker ut. På samma sätt synliggjorde han Stockholm, den svenska naturen, som förutom hos Carl von Linné tidigare knappt uppmärksammats, och även människan: tidigare hade egenskaper som fysionomi och saker klädedräkt förekommit mycket sparsamt.[16]

Bellmans senare inflytande på svensk litteratur har varit stort: lyrik och romanprosan har påverkats, men framför allt är han grundaren av den svenska visgenren, med efterföljare som Gunnar Wennerberg, Birger Sjöberg, Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk.[17] Bland sångare som framfört Bellman på engelska finns Martin Best.

Verk av Bellman i urval[redigera | redigera wikitext]

Bellmans dödsmask.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hägg (1996), sidan 149.
  2. ^ Hassler (1989), sidan 268.
  3. ^ Hägg (1996), s. 150-152
  4. ^ [a b] Hägg (1996), s. 152
  5. ^ [a b] Andersson et al. (1979), s.136
  6. ^ Beth Hennings, Gustav III: En biografi (1957), Norstedts 1990, sid. 216
  7. ^ Andersson et al. (1979), s.139
  8. ^ Matz (2004)
  9. ^ Jan Malmstedt, Elfviks Michael-om Bellman på Lidingö, 1990. ISBN 91-87742-02-0.
  10. ^ Hägg (1996), s. 153-154
  11. ^ Hägg (1996), s. 154
  12. ^ Henrikson (1986), sidan 218
  13. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771-1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84. Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  14. ^ Dagens Nyheter 25 okt 2005, Martin Stugarts frågespalt om Stockholmiana. Länk till artikeln på DN.se
  15. ^ Hägg (1996), s. 156-157
  16. ^ Hägg (1996), s. 159-160
  17. ^ Hägg (1996), s. 162

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]