Carl Michael Bellman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Bellman” leder hit. För andra betydelser, se Bellman (olika betydelser).
Carl Michael Bellman
Carl Michael Bellman, porträtterad av Per Krafft 1779.
Född 4 februari 1740
Sverige Stockholm, Sverige
Död 11 februari 1795 (55 år)
Stockholm, Sverige
Yrke/uppdrag Skald, trubadur
Maka Lovisa Fredrica Bellman
(1777–1795)
Barn Gustav
Carl
Elis
Adolf Jacob Henric Martin

Carl Michael Bellman, född den 4 februari 1740 i Stockholm, död där den 11 februari 1795, var en svensk skald. Hans mest kända verk är diktcyklerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Bellman brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder och har kallats "Nordens Anakreon". Hans diktning har varit mycket viktig för senare svensk litteratur, och hans betydelse för denna har jämförts med William Shakespeares för den engelskspråkiga.[1]

Bellmans produktion var synnerligen riklig och omväxlande; den omfattade bland annat dikter, visor, ordensparodier och psalmer. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade[2] Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin.

Melodierna i hans sånger lånade han liksom andra sångförfattare ofta från melodier som var populära i hans samtid. De kom från opera och operett, dansmusik, folkvisor med mera, och arbetade om dem så de passade hans syfte. I vissa fall, såsom Träd fram du nattens gud, kan man inte hitta någon källmelodi. Huruvida Bellman då själv skrivit melodin själv eller om källmelodin fallit i glömska är en fråga som inte går att besvara, men eftersom även hans lånade melodier är kraftigt bearbetade förefaller det inte otroligt.[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Stora Daurerska huset, Bellmans födelsehus, trästick från 1861.
Porträtt av Pehr Hilleström.
Fredmans epistel no 30:, Til Fader Movitz, under dess sjukdom, Lungsoten. Elegie.
Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
- - - Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår.

Skillingtryck, 1825.
Bellman tecknad av Sergel, 1792.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Carl Michael Bellman var son till lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717-1765), som var dotter till kyrkoherden Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 – min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin.
— (Ur Carl Michael Bellmans Levernesbeskrivning; Men endast femton barn överlevde en längre tid.)

Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska husetBellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av fjorton barn (varav endast sju överlevde).

Sin utbildning fick Bellman i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen och han lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument i lutfamiljen. Under Ennes överinseende översatte Bellman några psalmer år 1755.

Debut som diktare[redigera | redigera wikitext]

År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare. Han verkade även som översättare, men på 1760-talet framträdde han även med dryckesvisor som Supa klockan öfver tolv och sedan även bibelparodier som Gubben Noak, Joakim uti Babylon (om Susanna i badet) samt Ahasverus var så mäktig. Från denna tid agerade han även enmansunderhållning vid privata tillställningar. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument, och hans skickliga konferencierteknik.[4] Han parodierade även de vid denna tid vanliga ordenssällskapen med sin Bacchi orden, som endast var öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggandes i rännstenen. Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat.[5]

Under våren 1770 började Bellman även på arbetet med vad som senare skulle bli Fredmans epistlar genom att låta den då sedan tre år avlidne urmakaren och suputen Jean Fredman stå som författare till en "epistel" i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi, vilken senare skulle stå som Epistel nummer 5. Han fortsatte att snabbt dikta ytterligare sexton visor i samma stil, såsom "Gutår båd natt och dag" (Epistel nummer 1), där omkringtexten parodierade språket i Karl XII:s bibel, samt ytterligare åtta verk utan bibelmotiv, som "Ach du min moder" (nummer 23), och avslutade i september samma år samlingen med "Blåsen nu alla!" (nummer 25), i vilken han för första gången parodierade den vid denna tid vanliga herdedikten.[6]

De följande två åren skrev han ytterligare 25 epistlar i den obibliska stilen, med ett tydligare persongalleri där Fader Movitz, Korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Epistlarna spreds redan nu, men den planerade bokutgivningen dröjde av okänd anledning.

Hovskald[redigera | redigera wikitext]

1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.[6] Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa.[7] Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare.[7][8] Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.[9]

Bellmans verk kommer ut i tryck[redigera | redigera wikitext]

Minnessten över Bellman vid Klara kyrka i Stockholm.

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten Mina löjen gick till rasande angrepp mot honom. Det Bellman visste om kärleken sades komma från en känd bordell. År 1780 kunde Bellman låta sina verk gå i tryck, först religiösa dikter, tre år senare Bacchi Tempel, som avhandlade hans ordenssällskap. 1790 kom äntligen Fredmans epistlar ut, med förord av den då omvände Kellgren, med en av visorna – nummer 80, "Liksom en herdinna" – tillägnad honom. Att Kellgren sålunda omvärderade Bellman betydde mycket för den senares anseende. 1791 kom även Fredmans sånger ut, med framförallt tidiga bibelparodier och sånger ur ordenskapitlen, men även andra visor som "Fjäriln vingad syns på Haga".[10]

Ekonomiska problem[redigera | redigera wikitext]

Bellman förföljdes hela sitt liv av ekonomiska problem; under en period sökte han sig till och med till Norge för att undslippa sina fordringsägare, men efter det att han erhållit kungens stöd fick han lite bättre ordning på ekonomin, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.[11] Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna henne på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare.[12] Trots att han var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi dock aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant.[13] På grund av sina ekonomiska bekymmer tvingades Bellman och hans familj ofta att flytta, och då hela tiden till sämre bostäder. År 1792 låg hans adress på Kungsholmsbrogatan, där han var närmsta granne med den före detta kaptenen Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.[14] I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. 1793, den 11 december, invaldes han dock som ledamot nr 138 av Kungliga Musikaliska Akademien.[15] 1794 insattes han i arrest för en obetald fordran, så kallad bysättning, i högvaktsflygeln på Stockholms slott. Där författade han en rad texter och visor och påbörjade även sin ofullbordade självbiografi Levernesbeskrivning. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under tiden i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Han avled kort därefter, 55 år gammal sånär som på några dagar. Han begravdes på S:ta Klaras kyrkogård utan gravsten. Graven grävdes upp på 1840-talet och kvarlevorna flyttades till Norra kyrkogården.[ifrågasatt uppgift] År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.[16]

Elfviks Michael[redigera | redigera wikitext]

Under åren mellan 1774 och 1790 gästade Bellman ofta sin ordensbroder Peter Widman (1735–1790) som ägde Elfviks gårdLidingö, där han skrev en rad dikter med anknytning till den gästfria familjen Widman och det rofyllda livet på Elfvik ute på landet i kontrast till storstadslivet. Den mest kända Elfviksdikten är "På Elfvik den 6 juli 1788", som inleds med raden Glada bygd så täckt belägen.... Dikten sjungs ibland på melodin Fjäriln vingad syns på Haga och kallas då Lidingösången. Totalt skrev Bellman ett 30-tal dikter med anknytning till Elfvik men även andra platser på Lidingö som Skärsätra och Mölna[17].,

Diktning[redigera | redigera wikitext]

Venus Triumf, förebild för "Blåsen nu alla!"

Den för Bellman speciella konstformen, ett slags sångspel med dramatiska scener som ständigt växlar mellan högt och lågt, har sin bakgrund i flera genrer. För det första den bacchanaliska sällskapsvisan med sina traditionella krogscener och hänvändelser till antika gudomligheter som Bacchus och Venus. För det andra 1700-talets opéra comique med dess inslag av parodi på den tragiska operakonsten. För det tredje den religiösa meditationsdikten, där vanligen en dramatisk scen ur Bibeln görs till föremål för en betraktelse om det höga och låga i människolivet. För det fjärde den samhällsskildrande satiren, en genre med anor i antiken som på 1700-talet utövades av diktare som Jonathan Swift, Alexander Pope, Ludvig Holberg och Olof von Dalin. Bellman sysslade tidigt med alla dessa genrer, men han var den förste som kombinerade dem med varandra till något helt nytt och halsbrytande originellt.[18]

Även om Bellman idag inte uppfattas så, framstod han för sin samtid som en stor humorist. Tekniken bakom detta var dubbelexponering, där vad som vid en flyktig påsyn ser ut som högstämd bibelstil eller fin herdedikt i själva verket befolkas av fyllerister och horor, och berättar om krogliv och utflykter runt Stockholm som slutar i samlag. I till exempel "Blåsen nu alla!" färdas till en början Venus fram över vattnet, liksom i François Bouchers Venus Triumf, men när hon stiger iland förvandlas hon snabbt till en kåt Ulla Winblad. På liknande sätt kontrasteras den sirliga menuettmelodin i Ach du min Moder mot texten, som handlar om hur Fredman likt den bibliske Job ligger bakfull i rännstenen utanför en krog och beklagar sig.[19] Denna mångstämmighet i Bellmans texter, som ger publiken en möjlighet att själv välja synpunkt och olika tolkningsmöjligheter, anses vara en viktig förutsättning för Bellmans bevarade attraktionskraft.[20]

Att det komiska i Bellmans verk inte längre framgår kan bero på att han lyckats för väl: genom att föra in krogvärdar, fyllon och prostituerade i kulturens finrum synliggjorde han dem även, och med tiden blev dessa så accepterade där att de numer inte längre sticker ut. På samma sätt synliggjorde han Stockholm, den svenska naturen, som förutom hos Carl von Linné tidigare knappt uppmärksammats, och även människan: tidigare hade egenskaper som fysionomi och klädedräkt förekommit mycket sparsamt.[21]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Bellmans diktning som blandar konstmusikaliska och populärkulturella former på ett sätt som överskrider alla genrer och samtidigt parodierar föregångarna gjorde honom svårplacerad i samtiden. Han var för grov för att accepteras fullt ut i de fina salongerna och samtidigt för subtil för att riktigt passa som folklig underhållare på krogen.[22] Diktaren Carl Gustaf Leopold och tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell hörde till dem som hade svårt att få bilden av Bellman som en stor diktare att gå ihop med hans rykte som försupen krogpoet.[23] För romantikerna gick dock samma rykte väl ihop med föreställningen om det självförbrännande romantiska geniet, liksom att blandningen av högt och lågt och synen på diktaren som en gudomligt inspirerad naturskald var väl förenlig med romantikens estetik. Ur romantisk synvinkel var det däremot svårare att acceptera annat hos Bellman, som hans sexuella grovheter, hans masker och rollspel, det sociala kryperiet och hans medvetna anpassning i sin hovdiktning, och man bortsåg därför helst från delar av hans diktning. Endast Fredmans sånger och Fredmans epistlar utropades till odödliga mästerverk, medan det mesta av det övriga i författarskapet hamnade i skymundan. Trots att synen på Bellmans konst har förändrats flera gånger sedan dess har tendensen att bortse från det mesta i hans diktning utom epistlarna och sångerna stått sig. Efter romantiken var det Bellmans realism som beundrades och man strävade efter att finna en biografisk sanning bakom verket. Sedan den senare delen av 1900-talet har forskarnas intresse för Bellmans biografi, realism och stadsmiljöer gradvis ersatts av ett ökande intresse för hans intrikata bildspråk och berättarteknik, hans användning av klassisk mytologi, hans musikaliska paroditeknik och annat som belyser hans poetiskt-musikaliska framställningskonst.[24]

Bellmans inflytande på svensk litteratur har varit stort inom både lyrik och romanprosa. Han anses också som grundaren av den svenska visgenren, med efterföljare som Gunnar Wennerberg, Birger Sjöberg, Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk.[25]

Bellman finns översatt till mer än 20 olika språk och Bellmanssällskap finns förutom i Sverige även i Danmark, Finland och Ryssland. Exakt hur Bellman ursprungligen spreds österut vet man inte men moderna ryska översättningar har gått ut i stora upplagor.[26] I Danmark blev Bellmans visor liksom i Sverige spridda som skillingtryck under 1870-talet, och visorna blev så allmänt kända att melodierna ofta användes med andra texter i vaudeville.[26][27] De första översättningarna till danska av Jens Kragh Høst kom redan under Bellmans levnad[26] och det finns även en god tradition av dansk forskning på Bellman.[27]. Det största nutida intresset för Bellman utanför Sverige finns i Tyskland, där Felix Niedner under tidigt 1900-tal gav ut både en biografi över Bellman och en översättning av samtliga epistlar. På tyska har hittills ett femtontal olika personer var för sig översatt hela eller stora delar av Bellmans epistlar och sånger. I Norge sjungs Bellman huvudsakligen på svenska och i Finland och i baltstaterna är Bellmansvisor inte ovanlig som körstycken. På engelska finns ingen levande bellmanskultur, men Paul Britten Austin skrev både en bellmansbiografi och en serie noggranna och känsliga översättningar som spelats in på skiva både av svenskar och av engelsmannen Martin Best.[26]

Bellmans musikinstrument[redigera | redigera wikitext]

Lite slarvigt brukar man ange att Bellman spelade luta; förra sekelskiftets Bellmanvåg ledd av Sven Scholander kretsade kring lutsång, framförd på en luta specialombyggd för vissång som kom att bli modellen för den moderna svenska lutan.[28] Bellman själv ägde tre instrument: en mandolin samt en cister och en citrinchen[29] varav de sista två instrumenten är besläktade med lutan. Bellmans cister, identifierad genom instrumentmakarens numrering och listor över försålda instrument, förvaras och visas i Bellmanhuset på Södermalm i Stockholm[30] medan hans citrinchen finns i Historiska museets samlingar.[31]

Verk av Bellman i urval[redigera | redigera wikitext]

Bellmans dödsmask.

Utgivna verk[redigera | redigera wikitext]

efter utgivningsår.

Enskilda sånger[redigera | redigera wikitext]

efter år då de författades.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hägg (1996), sidan 149.
  2. ^ Hassler (1989), sidan 268.
  3. ^ "Verken", bellman.net
  4. ^ Lönnroth, Lars (2005). Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Stockholm: Bonniers. sid. 15. ISBN 91-0-057245-4 
  5. ^ Hägg (1996), s. 150-152
  6. ^ [a b] Hägg (1996), s. 152
  7. ^ [a b] Andersson et al. (1979), s.136
  8. ^ Beth Hennings, Gustav III: En biografi (1957), Norstedts 1990, sid. 216
  9. ^ Lönnroth, sid. 217-218
  10. ^ Hägg (1996), s. 153-154
  11. ^ Andersson et al. (1979), s.139
  12. ^ Matz (2004)
  13. ^ Hägg (1996), s. 154
  14. ^ Henrikson (1986), sidan 218
  15. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771-1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84. Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  16. ^ Dagens Nyheter 25 okt 2005, Martin Stugarts frågespalt om Stockholmiana. Länk till artikeln på DN.se
  17. ^ Jan Malmstedt, Elfviks Michael-om Bellman på Lidingö, 1990. ISBN 91-87742-02-0.
  18. ^ Lönnroth, sid.19-20
  19. ^ Hägg (1996), s. 156-157
  20. ^ Lönnroth, sid. 27
  21. ^ Hägg (1996), s. 159-160
  22. ^ Lönnroth, sid. 24-25
  23. ^ Lönnroth, sid. 363-364
  24. ^ Lönnroth, sid. 364-366
  25. ^ Hägg (1996), s. 162
  26. ^ [a b c d] "Bellman utomlands" av Hans Nilsson, bellman.net
  27. ^ [a b] "Det var Bellman och dansken", Lars Lönnroth receserar samlingsvolymen Bellman og Danmark i SvD
  28. ^ "Den svenska lutans konstruktion", Sällskapet svenska lutan
  29. ^ Om Bellmans instrument på bellman.net
  30. ^ Visning på Bellmanhuset, uppgifter från guiden som berättade om det utställda instrumentet.
  31. ^ "Carl Michael Bellmans lilla cittra", Stockholmskällan

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]