Sven Stolpe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sven Stolpe (1905-1996) vid tiden för sin debut 1929.
Sven Stolpe omkring 1960.

Sven Johan Stolpe, född 24 augusti 1905 i Stockholm, död 26 augusti 1996 i Filipstad,[1] var en svensk författare, översättare, journalist, litteraturforskare, lärare och litteraturkritiker.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Stolpe debuterade som författare 1929 med essäsamlingen Två generationer. Efter att ha smittats av tuberkulos vistades Stolpe på sanatorium i Schweiz åren 1927-1928. Detta tillsammans med en allvarlig trafikolycka i vuxen ålder gjorde att Stolpe bara hade en halvt fungerande lunga. 1930 kom den uppmärksammade romanen I dödens väntrum, där Stolpe beskrev sina erfarenheter från sanatoriet. I dödens väntrum följdes av ytterligare romaner.

Stolpe blev tidigt intresserad av katolicismen, vilket bland annat tog sig uttryck i hans essäsamling Den kristna falangen (1934-1936). Trots detta anslöt han sig under 1930-talet till den så kallade Oxfordgrupprörelsen. 1947 konverterade han till katolicismen[2]. I samband med detta skrev han en bok om Jeanne d'Arc. 1951-1960 var han medredaktör för den katolska tidskriften Credo.

En följd av Stolpes katolska orientering var också de biografier han skrev över drottning Kristina och den heliga Birgitta. Han disputerade 1959 på en avhandling om Kristina, Från stoicism till mystik. I arbetet med avhandlingen fick Stolpe tillträde till kyrkliga arkiv i Rom. Stolpes avhandling och biografi över drottningen upprörde historikern Curt Weibull som skrev en artikel med titeln Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse[3] som gick till hårt angrepp mot denne. Detta ledde till en omfattande polemik mellan Weibull och Stolpe. I stora drag handlade debatten om Weibulls ståndpunkt att Kristina var en starkt religiös person och att den katolska kyrkans källor om henne är tillförlitliga ställd mot Stolpes ståndpunkt att hennes abdikation föranleddes av ett starkt intresse för libertinismen vilken hon kunde närma sig som katolik.[4]

Åren 1964-1972 arbetade han som läroverkslektor i Mjölby. Han framträdde ofta som konservativ kulturkritiker i media; bland annat var han kritiker i Aftonbladet 1945-1961. Han var tidvis bosatt i Malexander, men också i Värmland, ett landskap han beskrev i boken Mitt Värmland.

1970 utkom han med boken Låt mig berätta, en samling humoristiska[5], och enligt egen uppgift självupplevda, minnen och anekdoter som kom att få två uppföljare: Låt mig berätta mer 1971 och Tål ni höra mer? 1976. På 1970-talet utgav Stolpe också memoarverk, och började på egen hand skriva en svensk litteraturhistoria i flera band. Där kunde han skriva om sina litterära hjältar, som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Han ägnade också en volym åt August Strindberg, en författare han var betydligt mer negativ till. År 1980 publicerade han en kontroversiell studie över Olof Lagercrantz, en författarkollega Stolpe tyckte illa om och menade hade haft ett destruktivt inflytande på det svenska kulturlivet. Stolpe utlovade även liknande granskningar av Bertil Malmberg och Eyvind Johnson, som han ansåg hade utövat ett liknande skadligt inflytande, dessa förblev dock outgivna. Eyvind Johnson och Stolpe var sedan gammalt konkurrenter och ideologiska motpoler och hade under 1930-1950-talen utväxlat en serie karikatyrer och polemiker; Stolpe uppträder t ex i Johnsons romaner Krilons resa (1942, under täcknamnet Dr Tollius) och Tidens gång (1955). (Även i Folke Fridells roman Greppet hårdnar hittar man ett kritiskt porträtt av Stolpe.)

Vid sidan av sitt eget författarskap var Stolpe också en flitig översättare; "Ett hundratal övers fr olika språk" summerade Litteraturlexikon (Natur och kultur) redan 1974.

Stolpe fick professors namn 1993.

Han är begravd på Vadstena kyrkogård.[6][7]

Släktförhållanden[redigera | redigera wikitext]

Sven Stolpe var son till överkontrollanten Johan Stolpe och Maria Schwartz. Han ingick giftermål 1931 med fil.kand. Karin von Euler-Chelpin, dotter till professor Hans von Euler-Chelpin och Astrid Cleve. Han var far till Staffan Stolpe, Lisette Schulman (och därmed morfar till mediapersonligheterna Alex Schulman och Carl Schulman), Monica Rennerfelt (1935-1996) och Benkt Stolpe, bror till Birger och Herman Stolpe, farbror till Jan Stolpe.

Citat[redigera | redigera wikitext]

  • Intervjuaren: ”Nu när du får tala fritt i Magasinet i kväll, vad ska du säga då?”
Sven Stolpe: ”Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.”
(inför TV-programmet Magasinet, 1981).
  • ”Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.”
Om sin motståndare Olof Lagercrantz i biografin om honom (citat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula).
  • Hagge Geigert: ”Vad vill du bli ihågkommen för? Vi har talat om dig i så många definitioner här.”
Sven Stolpe: ”Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.”
(i Gäst hos Hagge i SVT 1977 - se extern länk nedan).

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Två generationer (1929)
  • I dödens väntrum (1930)
  • Livsdyrkare: studier i modern primitivism (1931)
  • Järnbröderna: en skälmroman (Bonnier, 1933)
  • Sigfrid Siwertz (1933)
  • Hjalmar Söderberg (1934)
  • Kristna falangen (1934)
  • Diktens frihet (1935)
  • Det svenska geniet och andra studier (1935)
  • Kristna falangen: franska essäer. Ny samling (1936)
  • Oxfordprofiler (1938)
  • I smältdegeln: Inlägg och skisser (1941)
  • Fem norrmän: Christopher Bruun, Eivind Berggrav, Arne Fjellbu, Ronald Fangen, Fredrik Ramm (1942)
  • August Strindberg och hans hustru (1944)
  • Francois Mauriac och andra essayer (1947)
  • Lätt, snabb och öm (1947)
  • Änglar och demoner: karikatyrer och skisser (1948)
  • Den glömda vägen (1949)
  • En Svensk Dreyfus-skandal (1951)
  • Ivar Kreuger mördad? (1955)
  • Stefan George och andra studier (1956)
  • Ungdom (1957)
  • Student -23 (1958)
  • Från stoicism till mystik: studier i drottning Kristinas maximer (1959)
  • Drottning Kristina (1960-1961)
  • Klara: komedi i fem akter (1962)
  • I dödens skugga (1962)
  • Tre franska författare: essäer om André Gide, François Mauriac, Georges Bernanos (1963)
  • Dag Hammarskjölds andliga väg (1964)
  • Låt mig berätta (1970)
  • Låt mig berätta mer, minnen och anekdoter (1971)
  • Svenska folkets litteraturhistoria (1972)
  • Memoarer (1974-1976)
  • Geijer: en essay (1976)
  • Birgitta i Sverige och i Rom
  • Tål ni höra mer?: minnen och anekdoter (1976)
  • Olof Lagercrantz (1980)
  • 40 svenska författare (1980)
  • Livets löjen: glada minnen och bagateller (1983)
  • Nikolaj Berdjajev (1983)
  • Äventyr i Paris - och annorstädes: essayer av Sven Stolpe 1934-1974 (1984)
  • Mitt Värmland (1985)
  • Jeanne d'Arc: en biografi (1988)
  • Franciskus: lärjunge och diktare (1988)
  • Tal till vänner (1990)
Filmmanus
Översättningar (urval)
  • Julien Green: Adrienne (Adrienne Mesurat) (Natur och kultur, 1929)
  • Ronald Fangen: Några unga människor (Bonnier, 1930)
  • Richard Eriksen: Erotik och livsåskådning (Natur och kultur, 1931)
  • Ernst Robert Curtius: Den franska kulturen: en orientering (Die französische Kultur: eine Einführung) (Natur och kultur, 1932)
  • Thomas Mann: Richard Wagner: ett tal (Leiden und Grösse Richard Wagners) (Bonnier, 1933)
  • Gunnar Larsen: I somras (I sommer) (Bonnier, 1933)
  • Johannes V. Jensen: Doktor Renaults frestelser (Dr. Renaults fristelser) (Bonnier, 1935)
  • Sam Shoemaker: Kyrkan kan rädda världen (The church can save the world) (översatt tillsammans med Karin Stolpe) (Wahlström & Widstrand, 1939)
  • Georges Duhamel: Salavins historia (Confession de minuit, Journal de Salavin, Le club des Lyonnais, Tel qu'en lui-même) (översatt tillsammans med Ingeborg Essén) (Bonnier, 1939)
  • Kate O'Brien: Örtagården (The land of spices) (Ljus, 1942)
  • Kaj Munk: Våren kommer så saktelig (Foraaret saa sagte kommer) (översatt tillsammans med Birger Stolpe) (Bonnier, 1945)
  • Georges Bernanos: Prästmans dagbok (Journal d'un curé de campagne) (Norlin, 1947)
  • Jules Verne: Den hemlighetsfulla ön (L'île mystérieuse) (Bonnier, 1948)
  • Blaise Pascal: Tankar (Forum, 1957)
  • Ralph Oppenhejm: Marianne Petits upplevelser (Det skulle så være) (översatt tillsammans med Monica Stolpe) (Lindblad, 1957)
  • Ivo Andrić: De fördömdas stad (Universitas, 1959)
  • Thomas Pröpper: Om lidandets mening i dagens värld (Katolska bokförlaget, 1981)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Litteraturlexikon: svensk litteratur under 100 år (Natur och kultur, 1974), s. 210
  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ Varför jag blev katolik: en samling inlägg, Stockholm, 1955
  3. ^ Weibull, Curt (1962). ”Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning "28" (2): sid. 14-326. ISSN 0036-5483. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/733/519. Läst 2011-12-23. 
  4. ^ Thurén, Torsten (2007). ”Drottning Kristinas tronavsägelse”. Källkritik. Stockholm: Liber AB. sid. 175-197. ISBN 978-91-47-05293-6 
  5. ^ Bonniers
  6. ^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 120. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3 
  7. ^ Katrineholms kuriren 1996-okt-10 sida 9: Stolpe vilar i Vadstena

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]