Vandrarpredikant
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln har källor, men verifierbarheten är svår att bekräfta eftersom fotnoter i princip saknas. (2012-10) Hjälp gärna till med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera frågan på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort. |
Vandrarpredikanten är ett vanligt fenomen som existerade under hela historien fram tills bilarna tog över landsvägarna. Vi känner dem väl främst under namnet kolportörer, dvs. vandrande religiösa bokförsäljare. Annars var vandrarpredikanterna ofta munkar och profeter av alla de slag. De levde ungefär som luffarna, tog in på gårdar och sov i hölador och vilade i dikesrenen. Ingen blev förskräckt av att hitta en människa vila i dikesrenen i gamla dagar. Sånt hörde till.
Franciskus av Assisi är väl den mest kända vandrarpredikanten i västerlandet. Han gjorde långa och många resor till fots, barfota.
Det var vandrarpredikanter som spred Martin Luthers nittiofem teser över Tyskland på 1500-talet.
Varje land har haft en stor vandrarpredikant. Sverige har "vandrarprästen" David Petander, Norge har Hans Nielsen Hauge, Finland har Paavo Ruotsalainen, England har George Fox, Amerika har Francis Schlatter osv.
Men när bilarna tog över, hände något märkligt. De forna vandrarpredikanterna började alla köra bil. De dog ut som samhällsfenomen. Den siste kände kristne vandrarpredikanten, John Börjesson, dog på 1930-talet, och omskrevs i en biografi av Kristian Nielsén. En mindre känd kristen luffare i nutiden är "munken" Lars Larsen.
Peace Pilgrim var den siste kände icke-kristne vandrarpredikanten i väst, och verkade från 1953 till 1981, då hon dog. Hon har uppmärksammats i New Age-kretsar.
Men i tredje världen har den vandrande helige dårens tradition fortsatt att blomstra.
