Wäinö Palmqvist

Från Wikipedia
Wäinö Gustaf Palmqvist
FöddWäinö Gustaf Palmqvist
16 januari 1882[1]
Kalajoki, Finland
Död14 juni 1964 (82 år)
Helsingfors
Medborgare iFinland, Finland och Storfurstendömet Finland
Utbildad vidTekniska högskolan i Helsingfors
SysselsättningArkitekt[2]
Noterbara verkKalajoki kyrka, Mänttä kyrka och Myllykoski kyrka
Redigera Wikidata

Wäinö Gustaf Palmqvist, född 16 januari 1882 i Kalajoki, död 14 juni 1964 i Helsingfors, var en finländsk arkitekt.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Palmqvist avlade studentexamen 1900 och utexaminerades som arkitekt från Polytekniska institutet i Helsingfors 1905. Efter studierna arbetade han för bland andra Gustaf Nyström och Birger Brunila. Ett statsstipendium han erhöll 1907 möjliggjorde en nio månader lång studieresa runt om i Europa.

Palmqvist drev tillsammans med Einar Sjöström en gemensam arkitektverksamhet från 1910 till 1919. På 1910-talet ritade de bland annat Vasa nations hus Ostrobotnia i Helsingfors och kapellet på Kalevankangas begravningsplats i Tammerfors. Palmqvist grundade sin egen byrå 1919 och under 1920- och 1930-talen utförde han en mängd byggnader i Helsingfors, bland annat Hufvudstadsbladets hus och teatern Capitol, samt industriella byggnader på flera håll i Finland, kyrkorna i Mänttä, Kalajoki, Jämsänkoski och Myllykoski med mera. Han var från 1921 sekreterare i Finlands konstakademi.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Wäinö Palmqvist var son till häradsskrivaren Gustaf August Palmqvist och Selma Katharina Ingman.[3] Han var gift två gånger. Första hustrun var Elsa Ruuth, dotter till professor Wilhelm Ruuth; äktenskapet upplöstes i skilsmässa.[3] Andra hustrun var Vivi Candelin.[3]

Palmqvist hade fem barn[3] och sonen Kai Palmqvist (1925-2010) blev även han arkitekt.[4]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wäinö G. Palmqvist, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ läs online, www.kyppi.fi .[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c d] Kuka kukin on (aikalaiskirja). Helsingfors: Otava. 1954. sid. 617. https://runeberg.org/kuka/1954/0617.html 
  4. ^ Wäinö Palmqvist i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]