Ålandsservitutet

Ålandsservitutet från 1856 garanterar Ålands demilitarisering och är grunden för dess politiska status efter Krimkriget. Avtalet undertecknades efter Rysslands förlust i kriget och fastställde att Åland inte får befästas. Det har haft stor betydelse för regionens utveckling och dess omfattande autonomi inom Finland, inklusive skyddet av det svenska språkets ställning som enda officiella språk på Åland.

Historisk bakgrund

Efter Kejsardömet Rysslands förlust i Krimkriget betraktade Sverige ett befäst Åland som ett hot. Kung Oskar I försökte få Storbritannien och Frankrike att fokusera på Sankt Petersburg i hopp om att återfå Finland i ett framtida fredsavtal. Resultatet blev dock endast en mindre brittisk-fransk insats i Östersjön utan anfall mot den ryska huvudstaden.

Vid Parisfreden 1856 fastställdes Ålands demilitarisering. Den nyligen uppförda Bomarsunds fästning sprängdes därför. Ryssland försökte utan framgång ändra servitutets bestämmelser diplomatiskt, bland annat vid Nord- och Östersjötraktaten 1908.

Åland under första världskriget

Efter Första världskrigets utbrott fick Ryssland tillstånd av Parisfredens signatärmakter Frankrike och Storbritannien att befästa Åland. Vid Freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 kom Tyskland och Finland överens om att Ålandsbefästningarna skulle demoleras. Detta genomfördes efter kriget under svensk övervakning.

Betydelse för åländsk autonomi

Ålandsservitutet utgör grunden för den nuvarande omfattande åländska autonomin. Lösningen på Ålandsfrågan 1921 byggde på Ålands särställning inom Finland sedan 1856, vilket även omfattade politiskt styre och skyddet av det svenska språkets ställning som enda officiella språk.

Andra världskriget

Under Andra världskriget befästes Åland igen, i strid med servitutet.

Se även

• Ålands befästningar
• Ålands historia