Ålandsservitutet

Ålandsservitutet från 1856 anger att Åland ska vara demilitariserat, vilket betyder att området inte får ha militära anläggningar. Avtalet ingicks efter Krimkriget och blev en grund för Ålands ställning inom Finland. Bestämmelsen om att Åland inte får befästas har haft betydelse för både områdets utveckling och den självstyrelse som senare infördes. Servitutet har också bidragit till att det svenska språket är Ålands officiella språk.

Historisk bakgrund

Efter det ryska kejsardömets nederlag i Krimkriget ansåg Sverige att ett befäst Åland kunde utgöra en säkerhetsrisk. Kung Oskar I försökte därför få Storbritannien och Frankrike att rikta sina militära insatser mot Sankt Petersburg. Insatserna i Östersjön blev dock begränsade och ledde inte till något angrepp mot den ryska huvudstaden.

Vid Parisfreden 1856 fastställdes att Åland skulle vara demilitariserat. Den nybyggda Bomarsunds fästning revs kort därefter. Ryssland försökte senare ändra servitutets regler genom diplomatiska förhandlingar, bland annat vid Nord- och Östersjötraktaten 1908, men utan resultat.

Åland under första världskriget

När Första världskriget bröt ut fick Ryssland tillstånd av Frankrike och Storbritannien, som hade undertecknat Parisfreden, att befästa Åland på nytt. Vid Freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 enades Tyskland och Finland om att befästningarna skulle tas bort. Rivningsarbetet utfördes efter kriget under svensk övervakning.

Betydelse för åländsk autonomi

Ålandsservitutet fick betydelse för beslutet om Ålandsfrågan 1921. Nationernas förbund bekräftade då att Åland skulle tillhöra Finland men ha omfattande självstyre. Denna lösning grundades delvis på att området hade varit demilitariserat sedan 1856. Självstyrelsen omfattade även att svenska skulle vara Ålands officiella språk.

Andra världskriget

Under Andra världskriget befästes Åland åter, i strid med Ålandsservitutet. Åtgärden motiverades av krigets militära förhållanden i regionen.

Se även

• Ålands befästningar
• Ålands historia