Adalbert av Hamburg-Bremen
| Adalbert | |
 Bronsfigur i Bremer Dom av Heinrich G. Bücker från 1987 föreställande ärkebiskop Adalbert | |
| Titel | Ärkebiskop |
|---|---|
| Kyrka | Romersk-katolska kyrkan |
| Stift | Hamburg-Bremen |
| Period | 1043–1072 |
| Företrädare | Adalbrand |
| Efterträdare | Liemar |
Persondetaljer | |
| Född | Sachsen-Anhalt, Tyskland |
| Död | 1072 Goslar[1][2], Tyskland |
| Föräldrar | Frederik I. af Goseck Agnes von Weimar |
Adalbert, född cirka 1000, död 1072, var ärkebiskop av Hamburg-Bremen från 1043. Adalbert var en tysk kyrkoman och statsman. Hans liv har utförligt skildrats av Adam av Bremen.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Adalbert var av fin nordtysk härstamning och blev kanik i Halberstadt, subdiakon i Bremen, domprost i Halberstad och utnämndes 1043 (?) av kejsar Henrik III till ärkebiskop i Hamburg-Bremen. Som sådan sökte han med kraft hävda sin makt och myndighet över den nordiska kyrkan och ordinerade biskopar inte endast till Sverige, Norge och Danmark utan även till Island, Orkney- och Färöarna. Hans politik mötte emellertid starkt motstånd i Norden, vars kyrkor starkt influerats av anglosaxisk mission. I Danmark tog Sven Estridsson, i Norge Harald Hårdråde och i Sverige Emund Gamle ställning mot hans anspråk.[3]
Adalbert försonades emellertid med Sven Estridsson och de två synes ha enats om en plan, enligt vilken Danmark skulle få en egen ärkebiskop och ett patriarkat för Norden upprättas i Hamburg. I syfte att förverkliga planen omorganiserade kyrkan, och flera nya stift grundades i Danmark och ett livligt missionsarbete sattes igång bland venderna. Av någon anledning kom planen dock aldrig till utförande och mot slutet av Adalberts episkopat utbröt en hednisk reaktion i Sverige och Vendland.[3]
Adalbert företrädde nationalkyrkan som ideal och konkurrerade på 1060-talet med ärkebiskop Anno II av Köln om ställningen som Tysklands ledande kyrkoman. Adalbert utarbetade en omfattande strategi för missionen i Norden. I strategin hade såväl Egino som Adalvard d.y. nyckelroller.
Adalbert fick en framträdande maktställning i tysk politik. Först var han förmyndare för den minderårige Henrik IV. Senare blev han Henriks främste rådgivare.
Adalberts sista år förmörkades av motgångar både i de ständiga strider, som han förde mot Sachsens hertig, och på missionsfältet. Adam av Bremen har i sin historia ägnat ett huvudparti åt Adalberts person och historia och ger av denne en konstnärligt fullödig skildring, full av beundran men inte utan kritik.[3]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Адальбертъ, Entsiklopeditjeskij leksikon.[källa från Wikidata]
- ↑ Адальберт, архиепископ гамбургский и бременский, Brockhaus och Efrons encyklopediska lexikon, band I 1890.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 Svensk Uppslagsbok, Band 1, 1947-1955.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Adalbert av Hamburg-Bremen.
|