Adalbert av Hamburg-Bremen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ärkebiskop Adalbert
Bronsfigur i Bremer Dom av Heinrich G. Bücker från 1987 föreställande ärkebiskop Adalbert
Bronsfigur i Bremer Dom av Heinrich G. Bücker från 1987 föreställande ärkebiskop Adalbert
Kyrka Romersk-katolska kyrkan

Stift Hamburg-Bremen
Period 1043–1072
Företrädare Adalbrand
Efterträdare Liemar

Född 1000
Död 1072

Adalbert, född cirka 1000, död 1072, var ärkebiskop av Hamburg-Bremen från 1043. Adalbert var en tysk kyrkoman och statsman. Hans liv har utförligt skildrats av Adam av Bremen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Adalbert var av fin nordtysk härstamning och blev kanik i Halberstadt, subdiakon i Bremen, domprost i Halberstad och utnämndes 1043 (?) av kejsar Henrik III till ärkebiskop i Hamburg-Bremen. Som sådan sökte han med kraft hävda sin makt och myndighet över den nordiska kyrkan och ordinerade biskopar inte endast till Sverige, Norge och Danmark utan även till Island, Orkney- och Färöarna. Hans politik mötte emellertid starkt motstånd i Norden, vars kyrkor starkt influerats av anglosaxisk mission. I Danmark tog Sven Estridsson, i Norge Harald Hårdråde och i Sverige Emund Gamle ställning mot hans anspråk.[1]

Adalbert försonades emellertid med Sven Estridsson och de två synes ha enats om en plan, enligt vilken Danmark skulle få en egen ärkebiskop och ett patriarkat för Norden upprättas i Hamburg. I syfte att förverkliga planen omorganiserade kyrkan, och flera nya stift grundades i Danmark och ett livligt missionsarbete sattes igång bland venderna. Av någon anledning kom planen dock aldrig till utförande och mot slutet av Adalberts episkopat utbröt en hednisk reaktion i sverige och Vendland.[1]

Adalbert företrädde nationalkyrkan som ideal och konkurrerade på 1060-talet med ärkebiskop Anno II av Köln om ställningen som Tysklands ledande kyrkoman. Adalbert utarbetade en omfattande strategi för missionen i Norden. I strategin hade såväl Egino som Adalvard d.y. nyckelroller.

Adalbert fick en framträdande maktställning i tysk politik. Först var han förmyndare för den minderårige Henrik IV. Senare blev han Henriks främste rådgivare.

Adalberts sista år förmörkades av motgångar både i de ständiga strider, som han förde mot Sachsens hertig, och på missionsfältet. Adam av Bremen har i sin historia ägnat ett huvudparti åt Adalberts person och historia och ger av denne en konstnärligt fullödig skildring, full av beundran men inte utan kritik.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svensk Uppslagsbok, Band 1, 1947-1955.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]