Harald Hårdråde

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Harald Hårdråde
Harald Hårdråde ur ett medeltida manuskript.
Kung av Norge
Regeringstid 1047–25 september 1066
(medregent till Magnus den gode från 1045)
Företrädare Magnus den gode
Efterträdare Magnus Haraldsson
Gemål Elisabet av Kiev
Barn Maria
Ingegerd
Magnus
Olav Kyrre
Ätt Hårfagreätten
Far Sigurd Syr
Mor Åsta
Född 1015
Död 25 september 1066
Stupad i slaget vid Stamford Bridge
Mynt slaget för kung Harald Hårdråde
Minnessten för Harald Hårdråde i Oslo

Harald Hårdråde, född 1015, son till Sigurd Syr och Åsta (ej att förväxla med Astrid "Asta" Olofsdotter, Haralds halvbror Olof den heliges hustru), död 25 september 1066 i slaget vid Stamford Bridge i England. Han var kung av Norge 1045-1066.

Harald Hårdråde var gift med Ellisif, Elisabet av Kiev, dotter till Jaroslav I och Ingegärd Olofsdotter av Sverige. Han uppges i den senare sagalitteraturen vara Oslos grundläggare. Utgrävningar tyder dock på att Oslos bebyggelse är äldre, men Kungsgården och Mariakyrkan anses vara från Harald Hårdrådes tid.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Som femtonåring deltog Harald i slaget vid StiklastadOlof den heliges sida och efteråt flydde han till Gårdarike. Harald reste vidare till Bysantinska riket där han tog värvning 1034. Han deltog i strider på Sicilien och i Bulgarien, slutligen anslöt han sig till väringagardet hos kejsar Mikael IV i Miklagård, Nordmäns benämning på staden Konstantinopel. Han tjänstgjorde med de kejserliga styrkorna på Sicilien och steg i graderna till manglavites, en hederstitel. Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates.

Efter att Mikael IV dött blev Harald involverad i tronstridigheterna, och tog ställning mot Mikael V Kalafates, som också förlorade mot änkekejsarinnan Zoë. Harald önskade efter detta resa norrut, men Zoës nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos, förvägrade Harald detta. Han flydde därför med en stor förmögenhet och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif (Elisaveta/Elisabet) i Kiev. 1045 återkom han till Norge där hans anspråk på tronen erkändes. Han blev medregent till Magnus den gode. Vid Magnus död två år senare var Harald ensam kung.[1]

Harald angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Sven Estridsson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald, ett slag som ägde rum vid Nissans mynning utanför Hallands kust. Sven förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv.

Men 1066 seglade Harald Hårdråde till England med sin hird, och stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson, vilken nitton dagar senare förlorade sitt land och sitt liv mot Vilhelm Erövraren i slaget vid Hastings.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Med Ellisif:

  1. Maria Haraldsdotter
  2. Ingegerd Haraldsdotter

Med Tora Torbergsdotter:

  1. Magnus
  2. Olav Kyrre

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harrison, Dick, "Harald Hårdråde i Grekland", Kungabloggen, Svenska Dagbladet 2010-04-19

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]