Adoption i Sverige
- Se även Adoption (olika betydelser)
Adoption i Sverige har varit en juridisk fråga för heterosexuella par sedan 1917, även om adoptioner förekom under skilda förhållanden redan tidigare. Man kan även adoptera som homosexuellt par (som ingått partnerskap) sedan 2003. Som ensamstående förälder finns det också möjlighet att adoptera, något som dock inte stöds av alla länder. Krav för att godkännas som adoptivförälder är att man bland annat har en stabil socioekonomisk situation, att man inte har en belastande historia vad gäller tung kriminalitet eller missbruk samt att man är fysiskt och psykiskt frisk.
Adoptionsinstitutet infördes i svensk lag 1917.
Sedan 1959 är alla adoptioner starka. Det innebär att de juridiska banden mellan adoptivbarnet och den biologiska släkten bryts och att adoptionen kan inte återkallas.[1] År 1970 upphörde möjligheten att häva en adoption i annat fall än att den upphört på grund av en ny adoption.[1] Däremot finns inget förbud mot fortsatta sociala kontakter. Två personer som vill adoptera måste vara gifta.[2] Sedan 2003 gäller att även enkönade par som ingått partnerskap kan adoptera. Samboende får, oavsett sexuell läggning, inte adoptera tillsammans. Ensamstående får adoptera, men en person som är gift/ingått partnerskap får inte ensam ansöka om adoption. Om en ensamstående har ett samboförhållande med en person som kommer att ingå i barnets närmaste krets är det viktigt att den personen ingår i utredningen. Även om det är juridiskt möjligt att den ena i ett samboförhållande adopterar som ensamstående så är det i praktiken omöjligt eftersom en person i ett samboförhållande per definition inte är ensamstående. Den som har fyllt tolv år får inte annat än i undantagsfall adopteras utan eget samtycke.[3]
Kan ansökan om adoption i sak inte prövas ska ansökan avvisas enligt Göta hovrätts dom 1994-02-14 i mål nr Ö989-93.[4]
Alla inhemska adoptioner av underåriga genomförs med stöd av socialtjänsten, som har att bedöma om adoptionen är förenlig med barnets bästa. Det formella beslutet fattas i tingsrätten. Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.[5] Principen om barnets bästa återfinns i FN:s barnkonvention.
Ekonomisk ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden.[6]
En adoption kan endast genomföras med vårdnadshavares samtycke. De barn som adopteras är de där modern (och/eller fadern) själva, i samband med förlossningen (eller tidigare) uttrycker en önskan att ge sitt barn en ny familj. Barn som vistas i familjehem kan bli adopterade av sina familjehemsföräldrar, om de biologiska föräldrarna lämnar sitt samtycke eller om socialtjänsten låtit familjehemsföräldrarna överta vårdnaden, (övervägande om detta skall enligt lag ske efter 3 års placering i familjehemmet). Om familjehemsföräldrarna är vårdnadshavare kan barnet/barnen adopteras utan de biologiska föräldrarnas medgivande.
Närståendeadoption
Närståendeadoption är vanligast bland de nationella adoptionerna.[7] Det innebär att en ny make/maka adopterar den andres barn från ett tidigare förhållande. Närståendeadoption avser dessutom enkönade pars barn efter insemination där den partner som inte föder barnet får adoptera barnet efter barnets födsel, detta under förutsättning att de är gifta.[8]
Internationell adoption
Internationella adoptioner startade på 1930-talet och gjorde en kraftig ökning på 1960-talet.[9] Idag utgör de internationella adoptionerna en förmedlingsprocess där de blivande adoptanterna får ansöka om adoption i ett visst land genom en av staten auktoriserad adoptionsorganisation.
En del av de internationella adoptionerna är enskilda (ofta släktingbarn) dvs genomförs inte med hjälp av svensk auktoriserad adoptionsorganisation. Adoptionscentrum är den största svenska adoptionsförmedlaren, och förmedlar över hälften av de barn som adopteras till Sverige.
Referenser
- ^ [a b] ”Föräldrabalk (1949:381)”. 10 juni 1949. https://lagen.nu/1949:381#K4P7. Läst 25 juli 2017.
- ^ ”Föräldrabalk (1949:381)”. 10 juni 1949. https://lagen.nu/1949:381#K4P4. Läst 25 juli 2017.
- ^ ”Föräldrabalk (1949:381)”. 10 juni 1949. https://lagen.nu/1949:381#K4P5. Läst 25 juli 2017.
- ^ ”RH 1994:39”. Lagen.nu. https://lagen.nu/dom/rh/1994:39. Läst 25 juli 2017.
- ^ ”Föräldrabalk (1949:381)”. 10 juni 1949. https://lagen.nu/1949:381#K4P6. Läst 25 juli 2017.
- ^ ”Föräldrabalk (1949:381)”. 10 juni 1949. https://lagen.nu/1949:381#K4P6S2. Läst 25 juli 2017.
- ^ Adoption. Vårdguiden, läst 2010-08-15
- ^ Adoption. Vårguiden, läst 2010-08-15
- ^ ”Internationella adoptioner minskar”. Statistiska Centralbyrån. 15 september 2014. https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Internationella-adoptioner-minskar/. Läst 25 juli 2017.