Alver (Tolkien)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Alver är ett av folken i J.R.R. Tolkiens värld.

Alverna var mest människolika men framförallt mycket vackrare. De var högväxta och ljushyllta och gråögda, fast deras hår var mörkt med undantag för Vanyar och Finarfins gyllene hus. Deras röster var mer melodiösa än någon dödlig varelses. De var i alla avseenden de mest begåvade och benådade av alla dessa varelser. De var även äldst av alla de fria folken. "De steg upp i gryningen, före solen och månens uppgång för att vandra i skogarna" (citat från boken Bilbo angående att de var de första av de fria folken som en gång i tidernas begynnelse vaknade). Lavskägge minns deras glädje i att tala med allt och alla, vilket onekligen kan ses som ett tecken på deras nyfikenhet och sympati för andra levande varelser. Vidare tyckte han att de hade lättare att smälta in och var mindre intresserade av sig själva. Just för att kunna tala med Enterna lärde de ut ”talets stora gåva”, den första handlingen i deras långa karriär som lärare till Midgårds övriga folk. En del av detta märkliga folk stannade kvar i kontinentens skogar och blev till skogsalver men tre av dessa stammar, Vanyar, Noldor och Teleri reste till Valinor och blev vackrare, visare och lärdare, de uppfann sin magi och konstskicklighet i att uppfinna vackra och underbara ting.

De var mer eller mindre odödliga och endast genom våld eller sorg kunde de dö. De åldrades långsamt och blev aldrig gamla. Detta var den främsta anledningen till att Valar lät dem leva i det odödliga riket. I ett land där ingenting blev gammalt eller dog kunde de rätt bära sin odödlighet där annars odödlighet lätt kunde förvandlas till tråkighet och stagnation eller till grymt herravälde över andra varelser som inte hade förmånen att leva lika länge och samla på sig den erfarenhet som alverna kunde. I Valinor kunde deras intellekt och konstnärlighet för evigt stimuleras.

Skämt och skratt hördes ofta från alverna och deras sång kramade om hjärtat med en blandning av glädje och melankoli. De ägde den eviga ungdomens vitalitet men samtidigt sina seklers svårmod. De besatt en uthållighet som gjorde att de aldrig blev trötta och samtidigt en kroppens lätthet som när Legolas kunde springa på snön uppe på Caradhras medan övriga sällskapet fick pulsa fram. De hade skarpare syn än någon annan intelligent varelse och hade även bättre hörsel. Legolas kunde höra själva stenen i Eregion klaga på alvernas försvinnande för så många år sedan. Alvernas sinnen var skarpare och deras kroppar var fullkomligare sammansatta än andra varelser som det ju anstår de odödliga, men de är fortfarande fysiska sinnen och kroppar, bara en grad högre än de mänskliga men aldrig bortom deras fattningsförmåga. Alverna var ingalunda okroppsliga andar. De var inte övernaturliga, utan naturliga, vida naturligare än människor.

Då de har ett evigt liv hade de ett annat perspektiv på världen. De kunde uppfattas liksom Sam upplevde det när han fick frågan av Frodo vad han tyckte om dem ”Tycka om och inte tycka om! Dom är liksom höjda över sådana känslor”. Han kände avståndet mellan väsensarterna. Legolas beskrev det i Sagan om ringen "Det är världen som rör sig, inte vi själva. Ibland rör den sig snabbt och ibland rör den sig långsamt. Snabbt flyter tiden förbi för att vi själva inte påverkas av den." Och allt annat rinner förbi dem - det är deras sorg. Långsamt går den för att de inte räknar de flyende åren. Växlingar från sommar till vinter är bara krusningar på en konstant yta. Själva odödliga ser de omkring sig alla de dödliga ting de älskar, ser ting ständigt åldras och dö. Det är en sorg för dem. Det är tidens snabba flykt. Sedan vänder de sig inåt och begrundar sin egen väsensart som knappast förändras.

Alverna hade lärt sig att tränga in i de dunkla regioner där livet gränsar mot döden. Valar hade visat hur det går till. Det är därför alvfurstar som Glorfindel kunde stå emot Nazgûlerna. De levde i både i det välsignade riket och den synliga världen. Legolas var den enda av ringens sällskap som förmådde att vandra i mörkret bland de döda edsbrytarnas vålnader, orädd och hemmastadd som i ett känt land.

Indelning[redigera | redigera wikitext]

Nedan beskrivs olika grupper av alver, eller Quendi, som de själva kallar sig.

Eldar[redigera | redigera wikitext]

Eldar är det namn valan Oromë gav till de alver som följde med på den långa marschen från Cuiviénen till Beleriand, varav de flesta sedan fortsatte till Valinor.

Teleri[redigera | redigera wikitext]

Teleri var tillsammans med Vanyar och Noldor de som reste till Valinor. Vissa teleri stannade kvar i Midgård, dessa var Nandor, som senare blev både Laiquendi, Sindar och Silvan(nandor)

Daeron var en Telerialv som bodde i Doriath. han sägs ha varit den största av alla sångare från den första tidsåldern

Sindar[redigera | redigera wikitext]

Sindar (singular Sinda) är de Telerialver som stannade i Beleriand när övriga alver fortsatte till Valinor. De går även under namnet ”gråalver”. Deras språk är Sindarin. Kungarna i Doriath, Elu Thingol hans dotterson Dior Eluchíl , var kungar över Sindar.

Avari[redigera | redigera wikitext]

De av alverna som inte lämnade CuiviénenOromës uppmaning. Mycket lite är känt om dem och de nämns knappt alls i Tolkiens berättelser.

Calaquendi[redigera | redigera wikitext]

Det berättas i Quenta Silmarillion, skriven av J.R.R. Tolkien att en del av de alver som uppstod i Midgård kom till Odödliga landen på valar-trädens tid. Dessa alver kallades calaquendi eller "Ljusets alver". Under många tidsåldrar bodde de i de Två trädens eviga ljus, och de förädlades genom ljuset, fick starka kroppar och sinnet fyllt av kunskap genom undervisningen från valars och maiars sida. Att jämföra calaquendi med de ringare alverna i Midgård vore att jämföra diamanter med stenkol. Calaquendis andar var lysande som deras svärdsklingor, och deras själar var starka och brinnande som de nakna flammor vilka tycktes skina i deras ögon. För dem hyste alla vördnad och fruktan, utom de mäktigaste av Morgoths tjänare.

Mörkeralver[redigera | redigera wikitext]

För begreppet mörkeralv i andra fiktioner än Tolkiens, se alver (fantasy).

Mörkeralver (Moriquendisindarin) är ett samlingsnamn för de alver som stannade kvar i Midgård under den stora utvandringen till Valinor och som därför aldrig fick se de två trädens ljus. På högalvernas tungomål, quenya, kallades under valarträdens tid alla alver som inte kom till Odödliga landen för moriquendi. De var alver av ringare makt än de vilka skådade Odödlighetens kuster när härligheten där var som störst. Till moriquendi hörde Avari, de silvanska alverna i Lothlórien och Mörkmården, samt vidare Nandor, Laiquendi, Falathrim och Sindar.

I Bilbo - en hobbits äventyr är därmed samtliga alver som påträffas mörkeralver. Av de alvsläkten som inte slutförde resan brukar dock termen "mörkeralv" ofta appliceras enbart på släktet Avari eftersom de inte accepterade inbjudningen till Valinor utan valde att stanna i Midgård. De två släktena Sindar och Nandor är rent tekniskt också mörkeralver, men kallas Úmanya (ung. "Ej av Aman") eftersom de accepterade inbjudningen och påbörjade resan, men däremot inte slutförde den. Termen har bland alver också en viss nedsättande betydelse och appliceras kanske främst på Eöl.

Vanyar[redigera | redigera wikitext]

Vanyar var i Tolkiens historiesamling de första alverna som gjorde den stora vandringen västerut från Cuiviénen till Valinor och ingen av dessa kom att stanna i Midgård. De ansågs vara de främsta bland alver. De hade blont hår och var minst till antalet av alla alvstammar. De räknades bland Calaquendi, de som såg de två trädens ljus. Stammen skapades av Imin (betyder först), den alv som vaknade först under Cuiviénen, hans fru Iminyë och deras tolv kamrater. Men det blev senare Ingwë, den första Vanya som reste med Oromë till Valinor som blev deras kung. Han räknades som alvernas högste drott och bodde vid Taniquetil nedanför Manwës hallar. De var de mest begåvade när det gällde poesi. Den enda gången de åter satt sin fot på Midgård var för att strida i vredens krig. Därför var de inte omnämnda särskilt ofta i Midgårds annaler.

En känd vanyaalv är Indis vilket var den andra frun till Finwë och farmor till Galadriel, därav hennes ljusa hår.

Ordet vanyar betyder blond på quenya. Vanyar kallar ofta sig själva Minyar - de första, vilket är deras ursprungliga namn.

Noldor[redigera | redigera wikitext]

Noldor var det andra av de tre alviska folken som vaknade vid Cuiviénen. Dess konung Finwë var en av de tre ambassadörerna till Valinor.

Noldor utmärks bland alvfolken för sitt stora intresse för vetenskap och hantverk. Många betydelsefulla alver i Tolkiens böcker härrör från noldor: Fëanor, Rúmil, Turgon, Galadriel med flera.

Namnet noldor är quenya och betyder "de visa". I äldre quenya stavas namnet ñoldor, där ñ står för ett eng-ljud [ŋ]. På sindarin kallas folkslaget golodhrim. Noldor kallas även djupalver.

Nandor[redigera | redigera wikitext]

Nandor var alver som härstammade från teleri men lämnade den stora resan från Cuiviénen till Valinor när de nådde Dimmiga bergen. Under deras ledare Lenwë (Dan på deras egna språk) kom de att vända söderut längs med Anduin och försvann sedan från historien. Nandor blev deras egna namn på dem själva och betyder Dans folk. Dock står det i Silmarillions index att nandor betyder ”dem som vände tillbaka”.

Många år senare kom en grupp av nandor under Denethor, son till Lenwë att krossa Ered Luin och kom till Ossiriand, som senare kom att få namnet Lindon eller Sångarnas land efter dessa alver. De blev kända som laiquendi eller grönalver.

Silvanalverna från Mörkmården och Lothlórien härstammade från nandor (dock gjorde inte deras herrar det) liksom de alver som bodde vid Edhellond nära Dol Amroth under Gondors tidiga dagar. De beblandade sig även med avarialverna och en del sindar och noldor (den senare kom att beblanda sig med silvanalverna av Lothlórien sedan deras hemland Hollin förstörts).

Nandorin, nandors språk försvann sakta men säkert från Midgård efter Första Ålderns slut när sindaralver blandade sig med silvanalverna och tog dem som sina underståtar. Endast namn på platser fanns kvar efter deras språk som tex. Laurelindórinan/Lindórinand (gamla namn på Lothlórien) och Amroth.

Laiquendi[redigera | redigera wikitext]

Laiquendi var alver som härstammade från nandoralverna och de kom till Beleriand från Blå bergen och bosatte sig i Ossiriand. Laiquendi är quenya och betyder grönalver, dess form på sindarin var Laegrim.

Grönalverna kan bli spårade till telerialverna under Olwë som var på väg till Valinor, men när de passerade Anduin kom en grupp under Lenwë att lämna dem och resa söderut. De kom att vandra till länderna i Eriador. Under Morgoths tid kom han att krossa de flesta splittrade alverna i Eriador och från dvärgarna i Blå bergen hörde de om Thingols rike och en grupp under Denethor, Lenwës son, kom då att resa västerut mot Beleriand. Denethor blev accepterad av Thingol (eftersom Thingol i själva verket var Elwë, broder till Olwë) och de fick riket Ossiriand. Grönalverna kom att vara ett fredfullt folk och stred endast under det Första Slaget om Beleriand i Beleriandkrigen.

Se även[redigera | redigera wikitext]