Avståndsspråk
Ett avståndsspråk (tyska Abstandsprache) är en språklig varietet (eller grupp av liknande dialekter) som måste betraktas som ett språk om man grundar analysen på språkliga varieteters inbördes begriplighet.[1] Om det talspråkliga avståndet, tyska Abstand (inte det geografiska avståndet) till andra språk hindrar kommunikation, anses språkformen vara ett avståndsspråk.[1]
Till exempel är sydsamiska ett avståndsspråk, eftersom de som inte talar sydsamiska, även talare av andra slags samiska, knappast förstår sydsamiska. Sydsamiska har alltså Abstand. Sydsamiska har inte kommit att betraktas som ett språk därför att det varit ett skriftspråk eller en stats språk. Om man kallar sydsamiska ett språk, gör man det på grund av en lingvistisk bedömning av talspråkets olikhet gentemot andra språk – det är ett avståndsspråk.
Om ett språk anses vara ett språk, därför att det odlats och standardiserats och kanske blivit ett statsspråk, kallas det ett utbyggnadsspråk (tyska Ausbausprache). Svenska och norska är utbyggnadsspråk, men knappast avståndsspråk gentemot varandra, eftersom de flesta svensktalande och norsktalande kan samtala med varandra.
Avståndsspråk är huvudsakligen ett lingvistiskt begrepp; utbyggnadsspråk är huvudsakligen ett sociologiskt begrepp.[2] Sydsamiska är ett språk, därför att det objektivt finns stora kommunikationshinder till andra språk; svenska är ett språk, därför att det socialt och politiskt anses vara ett språk skilt från språken som används av dansktalande och norsktalande (som svenskar kan kommunicera ganska bra med).
Ett avståndsspråk kan, men behöver inte ha, ett takspråk (ett standardspråk) över sig.[3] Sydsamiska är ett avståndspråk, men sydsamiska har inget standardiserat samiskt takspråk över sig.
Älvdalska är också ett avståndsspråk, eftersom de flesta svensktalande inte förstår målet. Men älvdalska har takspråket standardsvenska över sig.
Översikt õver termerna avståndsspråk, utbyggnadsspråk och takspråk
Termerna avståndsspråk, utbyggnadsspråk och takspråk (ej att förväxla med talspråk) myntades av Heinz Kloss.
Talspråk som inte är inbördes begripliga kallas avståndsspråk. Ett verkligt avståndsspråk måste vara svår‐ eller obegripligt för utomstående; annars vore det en del av ett större avståndsspråk. Ett exempel på avståndsspråk är ungerska.
Vilken talad språklig varietet som helst kan bli ett utbyggnadsspråk, om det blir ett skriftspråk, som används i alla funktioner av ett helt samhälle. Ett talspråk som har stort lingvistiskt avstånd till andra språk, ett verkligt avståndsspråk, kan bli ett utbyggnadsspråk. Ett exempel är Albanska, som är mycket annorlunda än sina närmsta släktingar, och under större delen av sin historia har varit ett talspråk utan litteratur. Albanska har blivit ett utbyggnadsspråk och officiellt skriftspråk i en stat i modern tid. Men en viss dialekt, som inte alls är särskilt olik besläktade dialekter, kan också uppodlas och standardiseras till ett utbyggnadsspråk. Ett talspråk kan bli ett utbyggnadsspråk, och socialt och politiskt räknas som ett särskilt språk, utan att ha lingvistiskt avstånd (Abstand) till alla andra språk. Ett exempel är mellersta Sveriges talspråk, som har blivit utbyggnadsspråket standardsvenska, fastän det liknar norska talspråk. Albanska är både avståndsspråk till alla andra språk och ett utbyggnadsspråk, men svenska räknas som en språk bara för att det är bara utbyggnadsspråk, inte ett avståndsspråk till alla andra språk.
Ett utbyggnadsspråk (men inte ett språk som bara är avståndsspråk) kan vara takspråk för flera olika språkliga varieteter. De språkliga varieteterna under takspråket kan vara så olika, att de är avståndsspråk gentemot varandra. Ett exempel är arabiska. Arabisktalande har standardarabiska som takspråk, men olika talade arabiska språkliga varieteter har begränsad inbördes förståelighet.
Ett talspråk kan alltså leva under tre olika betingelser:
- Ett talspråk kan leva som ett lågprestigespråk som inte byggts ut till utbyggnadsspråk.
- Ett talspråk kan ha byggts ut till ett utbyggnadsspråk. Talarna av språket upplever då att det skrivna utbyggnadsspråket är ungefär samma som deras talspråk.
- Ett talspråk kan leva under ett takspråk, som har gemensamt ursprung med talspråket, men skiljer sig något i grammatik, ordförråd och uttal. I detta fall upplever talspråkets brukare ett slags tvåspråkighet, när de använder samhällets dominerande standardspråk, takspråket.
Heinz Kloss terminologi som lösning på frågan om definition av dialekt och språk
Kloss modell är en lösning på problemet om skillnaden mellan språk och dialekt: med Kloss model är man inte tvungen att klassificera en språklig varietet som antingen ett språk eller en dialekt av ett större språk. Till exempel har man diskuterat, huruvida svenska och norska är dialekter av samma språk. Enligt Kloss modell är svenska och norska olika utbyggnadsspråk, men inte avståndsspråk. (Undantag är att det inom svenska och norska finns vissa folkmål, som är avståndsspråk jämfört med standardspråken.)
Kloss modell löser också frågan om språk och dialekt i fall som arabiska och tyska. ”Dialekter” av arabiska och tyska kallas ofta språk, eftersom genuina dialekter kan vara inbördes svårbegripliga. Standardarabiska och standardtyska är takspråk över dialekterna, och dialekterna av tyska och arabiska kan betecknas som avståndsspråk.
Referenser och noter
- ^ [a b] Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 29.
- ^ Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 30.
- ^ Ulrich Ammon, Norbert Dittmar, Klaus J. Mattheier och Peter Trudgill (redaktörer), Sociolinguistics. Soziolinguistik. Andra upplagan. Berlin och New York 2004. Sidan 279. ISBN 3‑11‑014189‑2.