Avståndsspråk, utbyggnadsspråk och takspråk

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Utbyggnadsspråk)
Hoppa till: navigering, sök
Baskiska är ett avståndsspråk eftersom baskiska är obegripligt för utomstående.
Svenska är ett utbyggnadsspråk som inte är ett avståndsspråk, eftersom det är ett riksspråk, men utomstående som norsktalande kan förstå svenska.
Samiska varieteter är historiskt sett undertryckta avståndsspråk som hindrats från att bli utbyggnadsspråk och alltså saknar takspråk.
Genuin schweizisk tyska är i praktiken avståndsspråk, som till skillnad från samiska har ett standardtyskt takspråk – som är baserat på tyska varieteter i grannlandet Tyskland.

Avståndsspråk (tyska Abstandsprache), utbyggnadsspråk (tyska Ausbausprache) och takspråk (tyska Dachsprache) är tre relaterade språksociologiska begrepp. De har skapats av Heinz Kloss för att bidra till att lösa problemet om vad som skall räknas som ett språk och vad som skall räknas som en dialekt.

Ett avståndsspråk är ett talspråk (eller en dialektgrupp) som räknas som ett språk, därför att det knappast går att kommunicera på det talspråket med utomstående.

Ett utbyggnadsspråk räknas som ett språk, därför att det blivit ett standardiserat skrift‐ och talspråk, och används i alla privata och offentliga domäner, ofta i ett helt land. Ett utbyggnadsspråk behöver inte vara svårbegripligt för talare av andra språk.

Ett takspråk (ej att förväxla med talspråk) är en sorts standardspråk. Det används offentligt av folkgrupper som privat talar olika, med takspråket och med varandra besläktade dialekter. Dessa dialekter har lägre status och ingen eller begränsad användning i skrift.

Poängen med terminologin är:

  • dels att en språklig varietet kan betecknas som ett språk i meningen ”utbyggnadsspråk”, även om det inte är ett ”avståndsspråk”, och tvärtom att en särpräglad dialekt kan betecknas som ett (avstånds)språk, även om det inte är ”utbyggt”,
  • dels att besläktade språkliga varieteter, som har begränsad inbördes förståelighet, kan sägas höra ihop i ett språk om de har ett gemensamt takspråk.

Tvånget att välja mellan att benämna varje språklig varietet som ett ”språk” eller en ”dialekt” bortfaller därmed.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under vilka omständigheter ett enskilt språk föreligger, som skiljer sig från andra språk, är omstritt i språkvetenskapen.[1] Inbördes förståelighet mellan två språkliga varieteter varierar från noll till nära hundra procent, och talare har ideologiskt färgade uppfattningar om vad som räknas som ett språk. Heinz Kloss försökte närma sig problemet om språkens avgränsning sociologiskt snarare än blott lingvistiskt.[1] Han skapade begreppen avståndsspråk och utbyggnadsspråk, och myntade också orden (på tyska).[2] Heinz Kloss började tänkandet om takspråk, men den nu använda termen takspråk myntades i tryck möjligen av en annan språkvetare, kanske Hans Goelb.[2]

De tre begreppen[redigera | redigera wikitext]

Avståndsspråk[redigera | redigera wikitext]

Ett avståndsspråk är en språklig varietet (eller grupp av liknande dialekter) som måste betraktas som ett språk, skilt från andra språk, om lingvister grundar analysen på talspråks inbördes begriplighet.[3] Om det talspråkliga avståndet, tyska Abstand (inte det geografiska avståndet) till andra språk hindrar kommunikation, anses språkformen vara ett avståndsspråk.[3] Vad som räknas i denna analys är blott talspråkliga modersmålskunskaper, inte att personer kan kommunicera på grund av inlärning av, eller passiv tillvänjning till, andra språkliga varieteter än det genuina modersmålet.

Ett klassiskt exempel på avståndsspråk är isolatspråket baskiska,[4] som talats i Europa sedan stenåldern, och vars eventuella släktingar måste ha utträngts av obesläktade, senare inkomna språk redan i förhistorisk tid.[a] Baskiska är helt obegripligt för utomstående.

I Skandinavien är sydsamiska ett avståndsspråk, eftersom de som inte talar sydsamiska, även talare av andra slags samiska, knappast förstår sydsamiska.[källa behövs] Sydsamiska har alltså Abstand. Sydsamiska har inte blivit ett starkt skriftspråk eller en stats språk, och har inte kommit att betraktas som ett språk av den orsaken. Om man kallar sydsamiska ett språk, gör man det på grund av en lingvistisk bedömning av talspråkets olikhet gentemot andra språk – det är ett avståndsspråk.

Om man alternativt väljer att beskriva flera samiska talspråk som ett dialektkontinuum,[källa behövs] därför att viss inbördes begriplighet finns, blir ändå den större gruppen samiska talspråk ett avståndsspråk gentemot närmast besläktade språk som finska. Heinz Kloss teoribildning gör inte anspråk på att lösa det lingvistiska problemet om avgränsningen av ett talat avståndsspråk från ett annat, utan lägger blott till ett sociologiskt synsätt genom att införa begreppet utbyggnadsspråk.[5]

Utbyggnadsspråk[redigera | redigera wikitext]

Om ett språk anses vara ett språk, därför att det odlats och standardiserats och kanske blivit ett statsspråk, kallas det ett utbyggnadsspråk (tyska Ausbausprache).[3] Utbyggnadsspråk har standardiserad grammatik och ortografi, ofta ett standardiserat uttal, och ett större ordförråd än icke‑utbyggda talspråk.

Svenska och norska är utbyggnadsspråk. Men utbyggnadsspråken svenska och norska är däremot inte avståndsspråk, eftersom de flesta svensktalande och norsktalande kan samtala med varandra.[6] Om en språklig varietet kallas ett ”språk” av politiska eller sociala orsaker, är den omständigheten inte tillräcklig för att klassificera varieteten är ett avståndsspråk. (”Svenska” och ”norska” inbegriper här standardspråken och de vanligaste talspråksvarieteterna i de två länderna, som det för svenskar lättbegripliga talspråket standardöstnorska, inte särpräglade lokala dialekter.)

Alla talspråk, även pidgin- och kreolspråk, kan avancera till utbyggnadsspråk om de börjar användas i skrift och i skolundervisningen. Språket tok pisin (namnet kommer från engelska ”talk pidgin”) är officiellt språk i Papua Nya Guinea, där vissa har språket som modersmål.

Det förekommer dock olika grader av utbyggnad. Den högsta graden av utbyggnad uppvisar endast de språk som används i undervisningen på alla nivåer. Det förekommer också att språk stagnerar i sin utbyggnad på grund av att ett språksociologiskt överordnat språk har tagit över en del av deras funktioner. Detta har till exempel hänt med rajasthani för vars talare numera hindi fungerar som takspråk (se nedan om takspråk).

Även bland teckenspråken kan man skilja mellan mer eller mindre utbyggda.

En alternativ översättning av Ausbausprache är konstruktionsspråk.[7]

Jämförelse mellan a. och u.[redigera | redigera wikitext]

Avståndsspråk och utbyggnadsspråk är motsatta begrepp.[8] Avståndsspråk är huvudsakligen ett lingvistiskt begrepp; utbyggnadsspråk är huvudsakligen ett sociologiskt begrepp.[5] Baskiska är ett avståndsspråk, därför att det objektivt finns oöverstigliga kommunikationshinder till andra språk; vanlig svenska är ett utbyggnadsspråk, därför att det socialt och politiskt anses vara ett språk skilt från språken som används av dansktalande och norsktalande (som svensktalande kan kommunicera ganska bra med).

Ett språk kan vara både avståndsspråk och utbyggnadsspråk.[5] Vanlig engelska har stort lingvistiskt avstånd (Abstand) till sina närmsta släktingar, och är ett mycket ”utbyggt” språk.[5]

Takspråk[redigera | redigera wikitext]

Ett takspråk är ett utbyggnadsspråk som fungerar som gemensamt standardspråk för en mängd dialekter, som är besläktade med varandra och med takspråket.[9] Ett takspråk måste definitionsmässigt vara ett utbyggnadsspråk. Ett exempel på ett takspråk är standardtyska.[2] Inom det tyska språkområdet finns dialekter, som i praktiken är avståndsspråk – andra tysktalande kan inte förstå dem. Tysktalande i Schweiz är tvåspråkiga på tyska, eftersom de måste lära sig det standardtyska takspråket som ett besläktat men främmande språk. Ett annat exempel är dalmål, särskilt älvdalska. Dalmål är avståndsspråk, eftersom de flesta svensktalande inte förstår målen, och liksom schweizertyska har älvdalska ett takspråk – standardsvenska – över sig, som alla dalmålstalande idag behärskar.

Ett avståndsspråk behöver inte ha ett takspråk (ett standardspråk) över sig.[10] Samiska, hur man än delar upp språkområdet, är ett avståndsspråk, men har inget standardiserat samiskt takspråk över sig, som har bred användning i all utbildning och förvaltning.

Ett takspråk kan ofta vara en dialekttalandes enda skriftspråk. Att skriva på en dialekt (som kan vara ett avståndsspråk som älvdalska) kan upplevas som en undantagsföreteelse som görs av kulturella skäl i privatsfären, och brist på ortografier anpassade till talspråkets fonologi kan göra det svårt att skriva.

Ett takspråk kan vara ålderdomligare än de underliggande dialekterna. Arabisktalande har vitt skilda modersmålsdialekter, men den gemensamma standardarabiskan står grammatiskt nära klassisk arabiska, från koranens och den tidiga islams tid. Standardtyska har bevarat kasuset genitiv, som är så gott som utdött i tyska dialekter.

Användning av takspråk kan också beskrivas med termen diglossi. Diglossi innebär att talare offentligt använder en hög varietet och privat använder en låg varietet av samma[b] språk.[11]

Ofta är det en viss dialekt inom ett språk som blivit utbyggd till takspråk. Eftersom bibelöversättare och andra skriftspråksskapare kom från östra Mellansverige, har i stort sett det områdets dialekt(er) byggts ut till ett svenskt takspråk[12].

Å andra sidan kan ett takspråk sträva mot en kompromiss. Standardfinska har utvecklats genom en medveten blandning av västfinska och östfinska drag.[13]

Jämförande översikt över de tre begreppen[redigera | redigera wikitext]

Följande översikt preciserar och utvecklar ovanstående förklaringar.

Talspråk som inte är inbördes begripliga kallas avståndsspråk. Ett verkligt avståndsspråk måste vara svår‐ eller obegripligt för utomstående; annars vore det en del av ett större avståndsspråk. Flera talspråk/dialekter som bildar ett dialektkontinuum har en yttre gräns, där kommunikationsmöjligheterna upphör, och det är då avståndsspråkets gräns.

Vilken talad språklig varietet som helst kan bli ett utbyggnadsspråk, ett skrivet och talat standardspråk, som används i alla funktioner av ett helt samhälle. Ett avståndsspråk utan politisk betydelse kan på kort tid bli ett utbyggnadsspråk, om talarna får makt och nationella rättigheter. Ett exempel är albanska, som är mycket annorlunda än sina närmsta släktingar, och under större delen av sin historia har varit ett talspråk utan litteratur. Albanska har blivit ett utbyggnadsspråk och officiellt skriftspråk i en stat i modern tid.

Inom albanska finns dialektskillnader, och olika standardspråk har utarbetats, men det albanska utbyggnadsspråket är ändå ett exempel på ett standardspråk för ett helt språkområde. Den andra typen av utbyggnadsspråk bildas för en del av ett större språkområde. Ett ovan nämnt exempel är mellersta Sveriges talspråk, som har blivit utbyggnadsspråket standardsvenska. Av historiska, sociologiska och politiska skäl bildades svenska som ett särskilt språk för en del av det skandinaviska språkområdet, utan att lingvistiskt avstånd (Abstand) till andra delar av det skandinaviska språkområdet ursprungligen gjorde det nödvändigt att ha standardsvenska som takspråk för en viss begränsad del av skandinavien.

Albanska är både avståndsspråk till alla andra språk och ett utbyggnadsspråk. Svenska däremot räknas som en språk bara att det är ett utbyggnadsspråk, inte ett avståndsspråk, till alla andra språk. (Syd)samiska räknas som ett språk bara för att det är ett avståndsspråk; ett utbyggnadsspråk har det inte tillåtits bli. Dessa tre exempel fångar kärnan i teorin.

Ett utbyggnadsspråk (men inte ett språk som bara är avståndsspråk) kan vara takspråk för flera olika språkliga varieteter. De språkliga varieteterna under takspråket kan vara så olika, att de är avståndsspråk gentemot varandra.

Ett talspråk kan alltså leva under tre olika betingelser:

  • Ett talspråk kan, som samiska gör, leva som ett lågprestigespråk som inte byggts ut till utbyggnadsspråk.
  • Ett talspråk kan, som Mellansveriges dialekt(er), ha byggts ut till ett utbyggnadsspråk. Talarna av talspråket upplever då att det skrivna utbyggnadsspråket är ungefär samma som deras talspråk.
  • Ett talspråk kan, som schweizertyska, leva under ett takspråk, som har gemensamt ursprung med talspråket, men skiljer sig i grammatik, ordförråd och uttal. I detta fall upplever talspråkets brukare ett slags tvåspråkighet, eftersom de medvetet byter uttrycksätt när de talar samhällets gemensamma standardspråk, takspråket, och de kan se att deras talspråk inte ligger till grund för den skrivna formen av takspråket.

En svensktalande som säger ”Ida ha ja vart i tjyrkan” upplever inte att det skriftspråkliga ”Idag har jag varit i kyrkan” representerar en från talspråket skild språkform. En schweizare som säger ”Hüt bi i in de Chilche gsi” (Idag har jag varit i kyrkan) är medveten om att standardtyska ”Heute bin ich in der Kirche gewesen” representerar en från modersmålet skild språklig varietet.

Kloss terminologi som lösning av dialekt/språk-problematiken[redigera | redigera wikitext]

Kloss modell är en dellösning på problemet om skillnaden mellan språk och dialekt. Med Kloss model är man inte tvungen att klassificera en språklig varietet som antingen ett språk eller en dialekt av ett större språk. Enligt Kloss modell är svenska och norska olika utbyggnadsspråk, men inte avståndsspråk. Inbördes förståeliga skandinaviska språk är tillsammans avståndsspråk gentemot främmande språk som nederländska.

Kloss modell löser också frågan om språk och dialekt i fall som arabiska och tyska. ”Dialekter” av arabiska och tyska kallas ofta språk, eftersom genuina dialekter kan vara inbördes svårbegripliga. Om man definierar standardarabiska och standardtyska som takspråk över dialekterna, och betecknar ”dialekterna” av tyska och arabiska som avståndsspråk, bevaras arabiskans och tyskans enhet som språk, medan fullt erkännande ges åt att ”dialekterna” lingvistiskt sett är enskilda språk. Till exempel kan man säga att marockansk arabiska är ett avståndsspråk under takspråket standardarabiska.

Tillämpning av takspråksteorin[redigera | redigera wikitext]

En av världens viktigaste och mest omfattande kartläggningar av språk är Ethnologue, som grundas på språkkodningsstandarden ISO 639‑3. Båda administreras av översättningsorganisationen SIL International. Den senaste versionen av Ethnologue har macrolanguages (makrospråk), som i stort sett motsvarar begreppet takspråk.

Följaktligen kallas takspråket standardarabiska i Ethnologue‐katalogen the macrolanguage Arabic (makrospråket arabiska) med ISO 639‑3‑koden [ara] . Under denna nivå finns:

  • Algerian Saharan Spoken Arabic [aao] (Algeria)
  • Algerian Spoken Arabic [arq] (Algeria)
  • Babalia Creole Arabic [bbz] (Chad)
  • Baharna Spoken Arabic [abv] (Bahrain)

och ytterligare 25 arabiska dialekter (kallade ”languages” i Ethnologue),[14] som ofta är avståndsspråk. Detta motsvarar takspråksmodellen, även om beteckningen macrolanguage används.

Jämförelse med begreppet språkliga varieteter[redigera | redigera wikitext]

En annan lösning på språk—dialekt‑problemet är att införa termen språklig varietet. Man kallar då varje språkform en varietet, och tar inte ställning till huruvida den är en dialekt eller ett språk. Denna lösning tillåter att man undviker orden ”språk” och ”dialekt”. Men den ”plattar ut” och döljer språksystemens sociologiska struktur, och bidrar inte med teoretiskt nytänkande på samma nivå som Heinz Kloss tänkande, om vilket sagts att ”ur den moderna lingvistikens historia kan utbyggnadskomparatistiken, som har så mycket att tacka Heinz Kloss (1904–1987) livsverk för, inte tänkas bort”[2].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I exemplet baskiska bortser man från de icke obetydliga skillnaderna inom baskiskan.
  2. ^ Senare forskare använder diglossimodellen även om högspråket och lågspråket tillhör olika språkfamiljer.

Referenser och noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dagmar Richter, Sprachenordnung und Minderheitenschutz im schweizerischen Bundesstaat: Relativität des Sprachenrechts und Sicherung des Sprachfriedens. Berlin, Heidelberg och New York 2010.
  2. ^ [a b c d] Žarko Muljačić, ”Über den Begriff Dachsprache”, sidorna 258–277 i Ulrich Ammon (redaktör) Status and Function of Languages and Language Varieties. Berlin och Nya Jorvik 1989.
  3. ^ [a b c] Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 29.
  4. ^ Dagmar Richter, Sprachenordnung und Minderheitenschutz im schweizerischen Bundesstaat: Relativität des Sprachenrechts und Sicherung des Sprachfriedens. Berlin, Heidelberg och New York 2010.
  5. ^ [a b c d] Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 30.
  6. ^ Oskar Bandle (huvudredaktör). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, volym I. Berlin och New York 2002. Sidan 709.
  7. ^ Lars‑Gunnar Andersson (23 juli 2016). ”Svenska språket är en konstruktion” (på svenska). Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/nyheter/debatt/svenska-spr%C3%A5ket-%C3%A4r-en-konstruktion-1.3500585. Läst 23 februari 2018. 
  8. ^ Joshua A. Fishman, Reversing Language Shift: Theoretical and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Clevedon 1991. Sidan 353.
  9. ^ Gaetano Berruto, ”Identifying dimensions of linguistic variation in a language space” i Peter Auer och Jürgen Erich Schmidt (redaktörer), Language and Space: An International Handbook of Linguistic Variation. Theories and Methods. Berlin och New York 2010. Sidan 231.
  10. ^ Ulrich Ammon, Norbert Dittmar, Klaus J. Mattheier och Peter Trudgill (redaktörer), Sociolinguistics. Soziolinguistik. Andra upplagan. Berlin och New York 2004. Sidan 279. ISBN 3‑11‑014189‑2.
  11. ^ Charles A. Ferguson (1959). ”Diglossia” (på engelska). Word 15: sid. 325–340. http://www.mapageweb.umontreal.ca/tuitekj/cours/2611pdf/Ferguson-Diglossia.pdf. Läst 6 februari 2019. 
  12. ^ Elias Wessén, Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966. Sidorna 37–39.
  13. ^ Osmo Hormia. Lärobok i finska. Lund 1967. Sidan 3.
  14. ^ ”Documentation for ISO 639 identifier: ara”. http://www-01.sil.org/iso639-3/documentation.asp?id=ara. Läst 7 januari 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]