Batavernas trohetsed

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Batavernas trohetsed
Bataafseeed.jpg
Konstnär Rembrandt
Tillkomstår 1661–1662
Typ Målning
Material Olja
Motiv Historiemålning
Mått 196 centimeter × 309 centimeter
ursprungligen 550 centimeter x 550 centimeter
Plats Deponerad hos Nationalmuseum, Stockholm
Rembrandts skiss till den ursprungliga målningen.
Gustav III inspekterar tavlan på Konstakademien.

Batavernas trohetsed är en oljemålning utförd av Rembrandt 1661–1662. Tavlan framställer ögonblicket då bataverna svär en trohetsed om uppror mot Rom till sin rebelledare Gaius Julius Civilis. Målningen var 5,5 x 5,5 meter innan Rembrandt själv skar ut det centrala partiet, vilket är den enda kända bevarade delen av målningen.

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Målningen urfördes på beställning för att placeras i det nybyggda stadshuset i Amsterdam, vilket blev färdigt 1655 och nu är det kungliga slottet. Motivet skulle vara batavernas revolt, vilket alluderade på holländarnas frihetskamp mot det spanska väldet. År 1659 fick Rembrandts tidigare elev Govert Flinck uppdraget att måla tavlor för alla stora ytor enligt ett program som gjorts av poeten Joost van den Vondel. Flink dog emellertid redan 1660 innan han slutfört någon målning, varefter uppdraget delades upp av borgmästarna Joan Huydecoper och Andries de Graeff mellan ett antal målare, bland andra Jacob Jordaens, Jan Lievens och Rembrandt. Konstnärena försågs med tavelduk. Rembrandt fick i uppdrag att göra en scen med Tacitus, en av åtta som berörde batavernas uppror enligt det ursprungliga programmet.

Edsvärandet var en av Rembrandt påhittad scen, där betraktaren ser ett svärd utan någon som håller i det. Tidigare avbildningar av trohetseden visar handskakningar, till exempel Antonio Tempestas gravyr från 1612, en av 36 illustrationer för Otto van Veens bok Batavorum cum Romanis bellum om upproret. Det finns en bevarad skiss till hela målningen, på baksidan av en begravningsinbjudan från oktober 1661. Den visar att han överfört trohetsedsscenen från Tacitus heliga dunge till en stor sal med valv och öppna arkader.

Efter det att målningen var färdig, vilket var i juli 1662, hängdes tavlan på plats under en kort tid innan den lämnades i retur till Rembrandt av inte helt klarlagda orsaker. Det har antagits att skälen varit att tavlan brustit i respekt för motivet, brist på slutförande av detaljer och en avsaknad av heroisk ansats i målningen.[1]

Proviniens[redigera | redigera wikitext]

Målningen såldes 1734 på en auktion i Amsterdam till köpmannen Nikolaas Kohl. Den kom till Sverige som arvegods genom Kohls änka Sophia Grill vilket anses ha skett omkring 1767, då Louis Masreliez gjorde en altartavla för kyrkan i Romfartuna, som ger intryck av att ha influerats av Rembrandts målning. Genom äktenskap förvärvades den senare av familjen Henrik Wilhelm Peill. Fru Anna Johanna Peill var enda dotter till den förmögne Claes Grill. Peills deponerade målningen hos Konstakademien, där den kan ses hängande i bakgrunden på en målning av Elias Martin över ett besök på Konstakademien 1782 av kung Gustav III. Kungen begärde att få låna tavlan för att hänga den i sitt konstgalleri i Kungliga slottet. Peills gick med på detta. Anna Johanna Peill skänkte 1798 målningen till Konstakademien till minne av sin make Henrik Wilhelm Peill.

Målningen renoverades vid denna tid av konservatorn Erik Hallblad. Denne hade lärt eller utvecklat en metod för att överföra en oljemålning från en duk till en annan, och överförde på så sätt Rembrandts målning till en ny duk. Vissa skador tycks ha skett och det har diskuterats om det extra svärdet har tillkommit av Hallblad för att dölja dessa.

Målningen ägs idag av Konstakademien, men har deponerats hos Nationalmuseum i Stockholm. sedan 1864.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fuchs, R.H.; Dutch painting; 1978, pp. 74–8, Thames and Hudson, London, ISBN 0-500-20167-6 and Slive, p. 90

Litteratur[redigera | redigera wikitext]