Beringmås

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Beringmås
Status i världen: Sårbar[1]
Rlegkittiwake6.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteRissa
ArtBeringmås
R. brevirostris
Vetenskapligt namn
§ Rissa brevirostris
Auktor(Bruch, 1853)
Utbredning
Mapa Rissa brevirostris.png
Synonymer
Rödbent tretåmås
Hitta fler artiklar om fåglar med

Beringmås[2] (Rissa brevirostris) är en mycket lokalt förekommande och hotad måsfågel som endast kan ses i och kring Berings sund.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten är mycket nära släkt med tretåig mås (Rissa tridactyla) och liksom denna en liten, långvingad mås med korta ben och grå vingar med vingspetsarna doppade i svart. Beringmåsen är dock något mindre (35-39 centimeter i kroppslängd) och har större, rundare huvud och kortare näbb.

Det mest karakteristiska är de röda benen och fötterna – tretåig mås har svarta ben. Vidare är vingovansidan mörkare hos vuxen fågel och saknar den trefärgade effekten tretåiga måsens blekare handpennor ger. Även vingundersidan är grå, istället för vit.

Ungfågeln skiljer sig tydligare från motsvarande dräkt hos tretåig mås. Beringmåsen saknar dennas svarta band på stjärten och den svarta "W"-teckningen över vingarna, och är på så sätt mycket mer lik den adulta fågeln.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Beringmåsens röst är mycket ljusare än den tretåiga måsens. Den yttrar ofta ett upprepat falsettliknande läte.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Nästan hela världspopulationen häckar på öar i Berings sund, på Pribiloföarna, Bogosloföarna och Buldiröarna i USA samt Kommendörsöarna i Ryssland.[1] Mindre kolonier har även hittats under 1990-tal och 2000-tal i Aleuterna på öarna Unalga, Koniuji, Amak och Chagulak.[1] Den övervintrar i norra Stilla havet.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten häckar i kolonier på klipphyllor, vanligtvis högre klippor och smalare avsatser än tretåig mås.[4] Den anländer till häckningskolonierna i april och lämnar i september.[5][6]

Arten födosöker främst nattetid över öppet hav efter fiskyngel[4] från bland annat alaska pollock (Theragra chalcogramma), men även bläckfisk och andra marina ryggradslösa djur.[5]

Status[redigera | redigera wikitext]

Beringmåsen har för ett så begränsat utbredningsområde en relativt stor världspopulation. Den har dock fram tills nyligen minskat relativt kraftigt i antal, varför internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som sårbar (VU). Denna minskning verkar dock ha planat ut så att beståndet idag kan anses stabilt.[1] Världspopulationen uppskattades 2013 till knappt 280.000 vuxna individer, varav över 82% tros häcka på Pribiloföarna.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågeln har på svenska även kallats rödbent tretåmås.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Rissa brevirostris Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 337. ISBN 0-679-45120-X 
  5. ^ [a b] Byrd, G. V.; Williams, J. C. 1993. Red-legged Kittiwake Rissa brevirostris. In: Poole, A.; Gill, F.B. (ed.), The birds of North America, No. 60, pp. 1-12. Academy of Natural Sciences and American Ornithologists' Union, Philadelphia and Washington, DC.
  6. ^ Orben, R. A.; Irons, D. B.; Paredes, R.; Roby, D. D.; Phillips R. A.; Shaffer, S. A. 2015. North or south? Niche separation of endemic red-legged kittiwakes and sympatric black-legged kittiwakes during their non-breeding migrations. Journal of Biogeography 42: 401-412.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]