Betydande hinder

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Betydande hinder kallas i den svenska tryckfrihetsförordningen från 1949 (TF), 2 kap. 12 §, sådana omständigheter som berättigar en myndighet att inte lämna ut allmänna handlingar för avgiftsfri läsning eller avskrivning "på stället" där de förvaras, trots att handlingarna är offentliga, dvs. inte omfattas av sekretess.[1] Begreppet har funnits sedan 1810 års tryckfrihetsförordning. "Betydande hinder" kan enligt rättspraxis och tryckfrihetsförordningens förarbeten vara att handlingen är för fysiskt ömtålig för att kunna tillhandahållas, eller att den vid tidpunkten för begäran används av en tjänsteman (t.ex. under en domstolsförhandling). Det kan även röra sig om att myndighetens lokaler är utrymda, t.ex. på grund av bombhot, eller om att den som begär ut handlingarna har varit hotfull och därför inte bör få vistas i myndighetslokalerna, eller om att myndighetens verksamhet lamslås genom begäran. Huruvida något ska räknas som betydande hinder eller inte kan bedömas av domstol. Vid betydande hinder kan den sökande begära att mot avgift få kopior av handlingarna, enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.[2] När det gäller beställningar av avskrifter och kopior av allmänna handlingar mot avgift finns ingen motsvarighet till "betydande hinder" i TF, och även mycket stora beställningar av avskrifter och kopior måste därför skickas av en myndighet.[3]

Lagtexten i 2 kap. 12 § TF och hänvisning till annan myndighet i vissa fall[redigera | redigera wikitext]

Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder möter. I fråga om upptagning som avses i 3 § första stycket föreligger ej heller sådan skyldighet, om sökanden utan beaktansvärd olägenhet kan taga del av upptagningen hos närbelägen myndighet.[4]

Rätten för en myndighet att hänvisa till en annan, närbelägen, myndighet, när någon har begärt att få ta del av en teknisk upptagning, gäller även om betydande hinder inte möter, så länge den närbelägna myndigheten förvarar handlingen i läsbar form. Sekretessjuristen Veronica C. Andersson (2018) menar att hänvisning inte bör ske om begäran gäller vissa ljudupptagningar, som "musik och inspelningar av djurläten", eftersom sådana knappast kan "återges i textform utan informationsbortfall". Hon menar att ordet "närbelägen" normalt avser "att de båda myndigheternas verksamhetsställen finns inom ett och samma stadssamhälle". Rörande begreppet "beaktansvärd olägenhet" skriver hon att om "den sökande är synskadad eller frihetsberövad bör inte heller hänvisning ske".[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Hänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "I 12 § andra stycket anges de fall i vilka myndighet kan vägra att tillhandahålla en handling, trots att den är offentlig" anges i proposition 1975/76:160, s 189.
  2. ^ Benjamin Boman, När betydande hinder möter, Förvaltningsrättslig Tidskrift 2017 2, s 237-257
  3. ^ Se Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 1976 ref. 122
  4. ^ Tryckfrihetsförordningen på Lagen.nu
  5. ^ Veronica C. Andersson, Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen, Tidskrift för Folkets Rättigheter, 2018-06-30