Blå divisionen

	250. Infanterie-Division ; División Española de Voluntarios
Information
Datum	21 juni 1941 - 20 oktober 1943
Land	Spanien
Lojalitet	Nazityskland
Försvarsgren	Heer
Typ	Infanteri
Roll	Spansk frivilligkår
Storlek	Division
Smeknamn	Blå divisionen ; Blaue Division; División Azul; Spanische Division
Kända slag och krig	Leningrad
Befälhavare
Framstående befälhavare	Agustín Muñoz Grandes; Emilio Esteban Infantes
Tjänstetecken
Bataljonsfana
Bataljonsfana

Den blå divisionen (spanska: División Azul, officiellt: División Española de Voluntarios; tyska: Blaue Division, officiellt: 250. Infanterie-Division) var en armédivision bestående av frivilliga från Francos neutrala Spanien som stred för Nazityskland på östfronten under andra världskriget. Nazityskland hade bistått Franco mot de Sovjetstödda socialisterna i spanska inbördeskriget 1936-39, se Condorlegionen.

Den blå divisionen sattes in i strid från och med hösten 1941 (bland annat vid belägringen av Leningrad) fram till oktober 1943 då den drogs tillbaka av Franco efter påtryckningar från de allierade. Totalt deltog 47000 från Spanien, varav 3500-4500 stupade och 8000 sårades. 321 återvände från krigsfångenskap efter kriget.

Hitler instiftade 1944 en speciell medalj som utmärkelse för deltagare i Blå divisionen, Erinnerungsmedaille für die spanischen Freiwilligen im Kampf gegen den Bolschewismus, se även Järnkorset.

Ursprung

Trots att den spanska diktatorn Francisco Franco inte fick Spanien inblandat i andra väldskriget på Nazi-Tysklands sida, så tillät han spanska volontärer att gå med den tyska armén (Wehrmacht) på villkoret att de skulle bekämpa bolsjevism på östfronten, och inte mot de allierade eller något ockuperat Västeuropeiskt lands befolkning. Detta lät Franco hålla Spanien i fred med de allierade, samtidigt som han kunde hjälpa Tyskland, som själva hade skickat volontärer till Spanien under det spanska inbördeskriget.^[1] Detta lät också de många spanska nationalisterna ta ut sina starka anti-kommunistiska attityder på Sovjetryssland. Den spanska utrikesministern Ramón Serrano Súñer föreslog att man skulle värva en frivilligkår, och när Operation Barbarossa påbörjades, erbjöd Franco Tyskland hjälp.^[2]

Hitler tillät användandet av volontärer den 24 juni 1941. Volontärer började omedelbart ta sig till rekryteringskontor i alla spanska storstadsområden. Ett stort antal kadetter från officershögskolan i Zaragoza deltog. Från början var den spanska regeringen villig att erbjuda 4000 män, men snart insåg man att det fanns fler än tillräckligt många volontärer för att anställa personal till en hel division: 18,104 män totalt, med 2,612 officerare och 15,492 soldater.

Femtio procent av officerarna var professionella soldater, detta inkluderade även veteraner från det spanska inbördeskriget. Många andra var också medlemmar i Falangistpartiet, den spanska fasciströrelsen. Andra, som till exempel Luis García Berlanga, ville hjälpa sina familjer i Francos fängelser. Divisionen innehöll även ett antal portugisiska volontärer.

General Agustín Muñoz Grandes var divisionens ledare. Eftersom soldaterna inte fick använda de officiella uniformerna som utdelades av den spanska armén, så använde de sig av en symbolistisk uniform som hade Carlisternas röda baskermössor, den spanska legionens khaki-byxor, och de spanska fascisternas blå skjortor—varifrån namnet "Blå divisionen" kommer. Denna uniform användes dock bara när soldaterna var på permission i Spanien; i fältet användes den tyska arméns fältgrå uniform med en sköld på höger ärm med ordet "España" och den spanska flaggans färger.^[3]

Slagordning

Slagordning (juli 1941)

Infanterie-Regiment 262

Infanterie-Regiment 263

Infanterie-Regiment 264

Artillerie-Regiment 250

I. Batallion

II. Batallion

III. Batallion

IV. Batallion

Panzerjäger-Abteilung 250

Aufklärungs-Abteilung 250

Feldersatz-Batallion 250

Pionier-Batallion 250

Nachrichten-Abteilung 250

Versorgungseinheiten 250

Slagordning (september 1943)

Grenadier-Regiment 262

Grenadier-Regiment 263

Grenadier-Regiment 264