Blåand

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Blåand
Status i världen: Starkt hotad[1]
Whio (Blue Duck) at Staglands, Akatarawa, New Zealand.jpg
Blåand vid Staglands, Akatarawa Valley.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteHymenolaimus
G.R. Gray, 1843
ArtBlåand
H. malacorhynchos
Vetenskapligt namn
§ Hymenolaimus malacorhynchos
Auktor(J. F. Gmelin, 1789)
Synonymer
  • Anas malacorhynchos J. F. Gmelin, 1789
  • Hymenolaimus malacorhynchus felstavning
Hitta fler artiklar om fåglar med
Blåand kan även vara ett dialektalt namn på knipa

Blåand[2] (Hymenolaimus malacorhynchos) är en starkt hotad and som är endemisk för Nya Zeeland.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Blåanden förekommer i snabbt strömmande vattendrag i bergsområden.[3] Den behandlas vanligtvis som monotypisk[3][4]. Vissa auktoriteter behandlar dock populationen på Sydön som underarten H. m. malacorhynchos och populationen på Nordön som H. m. hymenolaimus[5] efter studier[6] som visar på stora genetiska skillnader dem emellan. Arten placeras som ensam art i släktet Hymenolaimus.

Utseende och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Fågeln är 53 centimeter lång, blågrå, med blekrosa näbb. Bröstet är rödbrunfläckat och ögonen gula. Ungfåglar är mindre fläckiga på bröstet och har grå ögon och näbb. Den är en kraftfull simmare och tar sällan till vingarna.[1]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Blåanden häckar i ihåliga stammar, bergsskrevor och andra skyddade platser. Den lägger vanligtvis sex ägg som ruvas av honan. Ungarna kan klara sig själva och simma i de starka strömmarna direkt efter kläckning. Både hona och hane vaktar över ungarna de 70-82 dagar det tar dem för att lära sig flyga.[7]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Arten äter nästan uteslutande vattenlevande invertebrater.[1] Tillfälligt kan den även äta frukter från alpint växande buskar.[8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

IUCN kategoriserar arten som starkt hotad (EN) på grund av den mycket begränsade och fragmenterade[9] utbredningen och att arten minskar, framför allt på Sydön[10] till följd av invasiva arter.[1] Världspopulationen uppskattas till 2.500 individer, även om den är svår att bedöma med tanke på den svårinventerade levnadsmiljön.[1] I de bestånd där predationen begränsats ökar artens fortplantningsförmåga avsevärt, från 91% misslyckade häckningar och 0,64 flygga ungar per par till 94% överlevnad och tre ungar per par.[10]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Hymenolaimus malacorhynchos Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-05-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi :  10.14344/IOC.ML.8.1.
  5. ^ Carboneras, C. & Kirwan, G.M. (2018). Blue Duck (Hymenolaimus malacorhynchos). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52859 4 maj 2018).
  6. ^ Robertson, B.C., Steeves, T.E., McBride, K.P., Goldstien, S.J., Williams, M. & Gemmell, N.J. (2007) Phylogeography of the New Zealand Blue Duck (Hymenolaimus malacorhynchos): implications for translocation and species recovery. Conserv. Genet. 8(6): 1431–1440.
  7. ^ Adams, J.; Cunningham, D.; Molloy, J.; Phillipson, S. 1997. Blue Duck (Whio) Hymenolaimus malacorhynchos recovery plan. Department of Conservation, Wellington.
  8. ^ Harding, M. A. 1990. Observations of fruit eating by blue duck. Notornis 37: 150-2.
  9. ^ Whitehead, A. L.; Edge, K.-A.; Smart, A. F.; Hill, G. S.; Willans, M. J. 2008. Large scale predator control improves the productivity of a rare New Zealand riverine duck. Biological Conservation 141(11): 2784-2794.
  10. ^ [a b] Glaser, A.; van Klink, P.; Elliott, G.; Edge, K-A. 2010. Whio/blue duck (Hymenolaimus malacorhynchos) recovery plan: 2009–2019. Threatened Species Recovery Plan 62.. Department of Conservation, Wellington.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]