Blåeld

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blåeld
Echium vulgare blåeld.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växtriket
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning f.n. ej indelad
Familj Förgätmigejväxter
Boraginaceae
Släkte Snokörtssläktet
Echium
Art Blåeld
E. vulgare
Vetenskapligt namn
§ Echium vulgare
Auktor Linné, 1753
Hitta fler artiklar om växter med

Blåeld (Echium vulgare) är växtart i familjen strävbladiga växter (Boraginaceae). Den är den enda i Sverige vilt förekommande arten ur släktet snokörter även om blå snokört (Echium plataginuem) sällsynt kan uppträda tillfälligt kring trädgårdar där den odlas som prydnadsväxt.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Blaeld.JPG

Blåeld är en högväxt (upp till 120 cm hög) ört med mycket styv och seg, i regel ogrenad stjälk. Stjälken är upprätt och täckt av nedåtriktade, styva hår samt i basen rödaktiga borsthår som kan upplevas stickande, särskilt om stjälken strykes mothårs. Blåeldens blad är lansettformade och spridda med en tydlig mittnerv. Även bladen är täckta av styva, liggande hår varpå deras färg kan upplevas som grågrön. Blommorna är stora och svagt klockformade med ett snedskuret bräm. Blommorna är röda under tidiga utvecklingsstadier men blir himmelsblåa strax efter blomningens start och samlade i en axlik blomställning. Ståndarna är utskjutande ur blomman och ser blåröda ut då pollenet är blått medan ståndaren i övrigt är röd[1]. En av ståndarna, den bakersta (i mittlinjen eller symmetriplanet), är mindre än de övriga. Eftersom ståndarna är långt utskjutande, är pollenet inte väl skyddat. Blåeld blommar i juni-juli.

Blåeld är i regel en bienn växt men kan under goda år föröka sig under groningsåret varpå den vissnar.

Den särskiljs från blå snokört genom att blåeldens blommor är jämt håriga medan blå snokört enbart har blommor med hår på nerver och i blommans kant. Vidare har blå snokört enbart två utskjutande ståndare. I övrigt är blåelden svår att missta för någon annan i Sverige förekommande art.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Blåeld trivs på torra, grusiga ruderatmarker såsom torra grusbackar, vägkanter, järnvägsbankar och marker med kraftig markstörning och god dränering t.ex. byggarbetsplatser och parkeringsplatser. Blåelden utgör en lokalt viktig nektarkälla för bin[1].

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Blåeld förekommer tillfälligt i stora delar av landet men är enbart allmänt förekommande upp till Götaland. Detta gäller även för Norge och Finland. Den förekommer allmänt genom stora delar av Europa samt västra Asien och har spridits av människan till Nordamerika. I Washington har den klassificerats som en invasiv art[2]

Kulturhistoria[redigera | redigera wikitext]

I delar av landet har blåeld odlats som prydnadsväxt men Ingvar Svanberg att den i Skåne alltid betraktats som ett ogräs som upptecknade namn från 1700-talet visar på: järnört och klåkunter. Klåkunta syftar enligt Svanberg på dess sträva, rivande hår samt att blomman liknar ett kvinnligt könsorgan[3]. Vidare berättas att man på Gotland kokade bladen och blommorna för att ge till boskapen[3]. Harriet Hjort anger att den i 1700-talets England beskrevs som "en vandrande pest"[4]. Nyman anger att den kan komma att bli nyttig för att binda sand[5]

Namnvariationer och lokala namn[redigera | redigera wikitext]

  • Blåtistel [6]
  • Snokört [7]
  • Majstänger (Gotland)[3]
  • Sugtopsar (Gotland)[3]
  • Blåtoppar (Gotland)[3]
  • Sugblommor (Gotland)[3]
  • Snokört[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Hodges, Dorothy (1952). The pollen loads of the honeybee 
  2. ^ ”Taxonomy - GRIN-Global Web v 1.9.4.2”. npgsweb.ars-grin.gov. https://npgsweb.ars-grin.gov/gringlobal/taxonomydetail.aspx?14879. Läst 2016-01-08. 
  3. ^ [a b c d e f] Svanberg, Ingvar (2011). Folklig botanik 
  4. ^ Hjort, Harriet (1969). Blomstervandringar 
  5. ^ [a b] Nyman, CF (1867). Utkast till svenska växters naturhistoria 
  6. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon. Gleerups, Malmö 1867
  7. ^ Den Virtuella Floran

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]