Bomullskrut

Bomullskrut, även kallat pyroxylin, nitrocellulosakrut, nitrerad cellulosa och cellulosanitrat, är ett kraftigt brisant sprängämne. Som drivmedel, krut för eldvapen, blir det användbart först efter gelatinering med till exempel eteralkohol eller nitroglycerin. Bomullskrut ingår som aktiv beståndsdel i de flesta kemiska krut.

Bomullskrutets explosiva egenskaper upptäcktes 1838 av den franske kemisten Théophile-Jules Pelouze och de första försöken att använda nitrocellulosa som sprängämne gjordes 1846 samtidigt av den tysk-schweiziske kemisten Christian Friedrich Schönbein och den tyske kemisten och fysikern Rudolf Christian Böttger. Därefter följde försök att använda det som ersättningsmedel för svartkrutet både som sprängmedel och som krut för eldvapen.

Bomullskrut framställs genom att bomull (eller liknande cellulosa, såsom lutad träull) doppas i en blandning av salpetersyra och svavelsyra. När bomullen behandlats under föreskriven tid, tvättas den noga med vatten till dess inga syrarester finns kvar. Till utseendet liknar bomullskrutet nästan fullständigt den cellulosa, av vilken det blivit framställt, men känns något strävare. Eftersom framställningsprocessen är något oexakt ser den kemiska reaktionen olika ut och resultatet varierar därefter – också beroende på cellulosans sammansättning. Ett exempel på explosivt bomullskrut är C₆H₈(NO₂)₂O₅. Antänds det, brinner det häftigt. Antändningstemperaturen ligger vid omkring 180 °C. I torrt tillstånd exploderar det lätt, i fuktigt svårare vid slag och stötar. Bomullskrutets explosiva kraft är ungefär tre gånger så stor som svartkrutets.

Brandfarlig film

Äldre tiders fotografisk film, där celluloid användes som filmbas, var mycket brandfarlig, då den tillverkades av nitrocellulosa mjukgjord med kamfer.