Bondböna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bondböna
Tuinboon bontbloeiend.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ärtordningen
Fabales
Familj Ärtväxter
Fabaceae
Släkte Vickersläktet
Vicia
Art Bondböna
V. faba
Vetenskapligt namn
§ Vicia faba
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Bondböna (Vicia faba) är en art i familjen ärtväxter. Arten förekommer inte vild utan har uppstått i kultur i norra Afrika och sydvästra Asien. Den odlas nu på många håll. Bondbönan är den ursprungliga "bönan". Namnet överfördes senare på arter i det amerikanska bönsläktet, däribland den vanliga bönan.[1]

Bondbönan odlades redan på 1200-talet i Sverige. Den var fram till 1940-talet en mycket vanlig grönsak i Sverige. I Bohuslän odlade man ofta för att gråärtorna skulle ha något att klättra på. I Östergötland sådde man bondbönor mellan potatisraderna.[2]

Utseende och ekologi[redigera | redigera wikitext]

Bondböna är en upprätt ettårig ört med parbladiga blad. Blommorna sitter i klasar från bladvecken och är vita med svarta fläckar. Hos bondbönor är baljan bred och platt, och bönorna ligger fodrade med mjuk, vit vaddliknande vävnad. Själva fröna är också breda och platta, ljusgröna. Liksom andra ärtväxter kan bondböneplantor genom symbios med cyanobakterier fixera det kväve de behöver.

Ätlighet och giftighet[redigera | redigera wikitext]

Som råa är bondbönor, liksom många vilda bönor, giftiga. Giftet försvinner när de kokas ordentligt men inte vid torkning[3] Som kokta är bondbönor en god källa till näring.

Sortgrupper[redigera | redigera wikitext]

Förutom de sorter som står nära ursprunget och kallas bondbönor, finns två sortgrupper:

  • Hästböna (V. faba Equina-Gruppen) - odlas som foderväxter.
  • Åkerböna (V. faba Minuta-Gruppen) - odlas som grönsak, gröngödsel och foderväxt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Böna" i SAOB
  2. ^ Handbok för köksträdgården, Lena Israelsson. s. 211.
  3. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 98

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]