Bonnafröjda

Bonnafröjda, officiellt Färjan 2^[1], var den första ångfärjan i Göteborg och sattes i trafik 1874 på leden Klippan-Färjenäs. Hennes viktigaste funktion var att frakta Hisingebönderna fram och åter till torgdagar och torgdagsfröjder. Biljettpriset för passagerarna var sex styver, för häst och kärra sex skilling. På 1880-talet forslades folkskolebarn över till Fågelro för att plantera skog och få naturkunnighetsundervisning. Namnet kom av bonde, Bonna- och fröjd, glädje, -fröjda då hisingsbönderna skulle in till stan på fastlandet och roa sig. Kusttorget i Majorna var deras främsta handelsplats, som också låg närmast.^[2] Namnet hängde sedan med fram till att färjelinjen drogs in 1967.^[3]

Färjan byggdes vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad och var 14,5 meter lång och sju meter bred samt hade ett djupgående på 1,20 meter^[2]. Ångmaskinen utvecklade 12 hästkrafter^[4]. Främst hästar, kärror och vagnar togs emot på Bonnafröjda, men även någon enstaka mindre bil. Ångslupen Elsa (byggd på Götaverken 1899) skötte persontrafiken, som gick från Frigången (ungefär vid Slottsskoggatans förlängning mot älven) till Färjenäs.^[2]

Färjan såldes 1928 till maskinaffär Generator för 600 kronor och maskinen togs ur. Skrovet såldes vidare till Trävaru AB Jenssen i Karlstad och tjänstgjorde där som pråm för transport av trävaror ända fram på 1960-talet.

År 1951 sattes ytterligare en färja, David Carnegie, in på leden.

Nyare Bonnafröjda

Efter femtio år ersattes Bonnafröjda 1928 av en ny Färjan 2, som förut gått mellan Stockholm och Lidingö.
År 1960 sattes färjan John E. Olsson in på leden. Denna Bonnafröjda kom att göra den sista turen på leden Klippan–Färjenäs den 1 april 1967. Kapten var Viktor Torberntsson, som kört Bonnafröjda i 23 år.

Leden Klippan–Färjenäs

Man vet att det funnits färjelinjer på platsen Klippan–Färjenäs långt innan borgarna i Karl IX:s Göteborg år 1603 begärde att få en bro över till fastlandet. Besittningsrätt till mark både vid Älvsborg och Klippan fick en Carsten Holländer 1632, mot att han höll en färja på platsen. Färjhållningen lades senare under godset Pölsebo. I ett arrendekontrakt från 1736 mellan löjtnanten C. Cronacker och tegelbruksidkaren Anders Drake, framgår att Drake som ersättning för färjplikten fick spannmål av hisingsbönderna, det så kallade "färjkornet."

Staden övertog linjen 1928, och från 1946 betraktades den som "allmän väg," vilket innebar att staten förband sig att svara för 95% av investeringskostnaderna. Därmed kunde man skaffa nya färjor vid behov.^[3]

Referenser

^ Gamla Majgrabbar, (2001), s. 13
^ [a b c] Gamla Majgrabbar, (2001), s. 12
^ [a b] GP, (1967).
^ Gamla Majgrabbar, (2001), s. 12, hävdar 40 hästkrafter.

Rinman, Ture (red.) (1953). Eriksbergs mekaniska Verkstad 1853-1953 : en minnesskrift. Göteborg: Wezäta. sid. 17
Carlson, Gösta (2007). Majorna : en resa genom fem sekler. Skövde. sid. 107. ISBN 978-91-975789-1-2
Föreningen Gamla Majgrabbar: Julen 1996, tidning utgiven av Föreningen Gamla Majgrabbar, Göteborg 1996, s. 25
Föreningen Gamla Majgrabbar: Julen 2001, tidning utgiven av Föreningen Gamla Majgrabbar, Göteborg 2001 ISSN 1402-1463
GP, 2 april 1967, "Bonnafröjdas sista tur."

[1] Gamla Majgrabbar, (2001), s. 13

[Gamla_Majgrabbar,_2001,_s._12-2] [a b c] Gamla Majgrabbar, (2001), s. 12

[GP_1967-3] [a b] GP, (1967).

[4] Gamla Majgrabbar, (2001), s. 12, hävdar 40 hästkrafter.

[1]

[2]

[3]

[4]