Borrelia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Borrelia
Borrelia burgdorferi.
Bild: CDC, 1993. (PD)
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 A69.2
ICD-9 088.81
DiseasesDB 1531
MedlinePlus 001319
eMedicine article/330178  article/965922 article/786767
MeSH engelsk
Fästingar sprider borrelia. Mindre hane kopulerar med betydligt större hona.
Bild: CDC, 1975. (PD)

Borrelia, eller borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar.[1] Det vanligaste symtomet är hudutslag men man kan senare också utveckla nervsmärtor, ledbesvär och ansiktsförlamning. Kraftig infektion kan dessutom ge huvudvärk, trötthet och psykiska symtom. Infektionen kan behandlas med en kortvarig antibiotikakur.[2]

Enligt vissa finns även en kronisk form av sjukdomen, som uppvisar många olika symtom, men som inte kan påvisas med blodprover. De som påstår det anser att sjukdomen kräver lång behandling med flera månaders antibiotikainjektioner. Det finns inget vetenskapligt stöd för detta.[3][4]

Smittämnen[redigera | redigera wikitext]

Bakterierna som orsakar borrelios hos människa i Sverige och Europa i övrigt, är en av de tre närbesläktade arterna Borrelia burgdorferi, Borrelia garinii eller Borrelia afzelii. Bakterierna är spiralformade, så kallade spiroketer, och ger likartade sjukdomssymptom. I USA, där sjukdomen först beskrevs i staden Lyme i Connecticut, förekommer endast Borrelia burgdorferi. I USA kallas borrelios Lyme disease eller Lyme borrelios.[5]

Smittvägar[redigera | redigera wikitext]

Smitta av borrelia till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare, harar och näbbmöss. Man har konstaterat att infektionen på samma sätt också kan spridas via infekterade fåglar. Hjortdjur, t.ex. rådjur, infekterar inte fästingarna med borreliabakterier. Däremot är rådjuren viktiga blodvärdar för fästingarna. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. Störst risk för smitta föreligger i Götaland och Svealands östra kustområden. Numera är infektionen vanlig också längs Västkusten. Risken minskar norrut i Sverige eftersom antalet fästingar är färre, men mängden fästingar och förekomsten av borreliainfektion har (liksom förekomsten av rådjur) stadigt spridits norrut längs Norrlandskusten och har under 2010-talet klart etablerat sig i Umeåregionen.[6][7][8][9]

Vid fästingbett överförs borreliabakterier från fästingen normalt inom ett tidsintervall av 24 till 36 timmar. Ju förr fästingen avlägsnas desto mindre är risken att bli smittad. Tas fästingen bort inom 24 timmar är risken för att bli smittad av borrelia mycket liten.[10]

En ny faktor att räkna med sedan slutet på 1990-talet är Anaplasma-infektionen (även kallad Erlichia eller fästingfeber), som sprids med samma fästingart och kan förvärra risken för att borreliainfektionen ska få fäste och orsaka allvarlig sjukdom. Denna effekt beror på att Anaplasma-bakterien försämrar immunförsvaret.

Förebyggande åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Fästingarna trivs bäst i fuktig lövskogs- och blandskogsvegetation. Inspektera kroppen utförligt när du varit i områden där fästingar trivs. Ta gärna en dusch för att spola av någon eventuell fästing. Myggmedel ger ett visst skydd. Undvik att gå barfota i högt gräs.[10]

Får man en fästing kan man testa denna för Borrelia. Om fästingen bär på smittan behöver detta inte nödvändigtvis innebära att smittan förts över till människan dock ger det anledning till att vara extra uppmärksam för borreliarelaterade symtom. Snabbtest för borrelia finns att köpa på Apoteket.[11]

Vaccin[redigera | redigera wikitext]

Ett vaccin, LYMErix, utvecklades som gav skydd mot Borrelia. Tillverkaren, GlaxoSmithKline, blev stämd av patienter som ansåg sig ha ådragit sig biverkningar som följd av att ha använt LYMErix. Trots att oberoende undersökningar inte hittade någon länk mellan LYMErix och biverkningarna föll försäljningen av vaccinet dramatiskt, och det togs av marknaden helt och hållet i 2002.

Symptom och diagnostik[redigera | redigera wikitext]

Rött expanderande utslag (Erytema migrans) som uppkommer 1-4 veckor efter fästingbettet. Vid utslag större än en femkrona rekommenderas antibiotikabehandling.[2]

I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.

Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, ofta förekommande eller smärtsam urinering (polyuri och dysuri), smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.

Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Läkarbesök rekommenderas snarast vid fästingbett med borreliaring och/eller andra typiska symptom. Detta för att få en kvalificerad bedömning av besvären och för att komma igång med eventuell behandling så snart som möjligt.

Det finns inget forskningsevidens för att borrelia kan självläka utan behandling, och behandling skall sättas in omedelbart utan bekräftande serologi eftersom det finns betydande risk för ogynnsamt förlopp och kronisering med en mängd långvariga, svårbehandlade och smärtsamma tillstånd. Dessutom ger borrelia uttryck som liknar andra sjukdomar vilket kan leda till ett otal feldiagnoser och felbehandlingar.

Forskningsevidens om livslängden och reproduktionssättet för bakterien Borrelia burgdorferi är mångtydig. Behandlingen vid bett eller symptom bör därför i första hand bestå av penicillin som dödar borreliabakterien, under tre veckor. Alternativt kan doxycyklin som förhindrar reproduktion förskrivas, under två veckor. I de fall hjärnhinnorna är angripna, neuroborrelios, behandlas infektionen antingen med peroralt doxycyklin i högdos eller intravenös antibiotikaterapi.

Det finns ingen forskningsevidens om diagnos av kronisk eller sen borrelia eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. [källa behövs] Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Behandlingsvägar för kronisk eller sen borrelia är därför ofta besvärliga och omdiskuterade samt evidensen mångtydig varför borrelia bör behandlas utan dröjsmål så tidigt som möjligt. Behandlingen av sen eller kronisk borrelia kan bestå av ett flertal antibiotikum samtidigt och kan behöva pågå under flera månader.[12]

Borrelia är sålunda en sjukdom som kan få mycket allvarliga eller livshotande hälsoproblem. Borrelia är dock inte en infektion som är anmälningspliktig i Sverige.

För närvarande finns inget vaccin mot sjukdomen på marknaden.

Kontroverser kring diagnos och behandling[redigera | redigera wikitext]

En kronisk form av sjukdomen med ett flertal diffusa symtom, har ett antal förespråkare,[13] men detta ifrågasätts av etablerade medicinska organisationer och läkare.[14][15] De som menar att den kroniska formen av Borrelia finns, anser att sjukdomen kan kräva mer omfattande antibiotikabehandling än de 10-14 dagar[16] som är dagens rekommendationer för svensk sjukvård. Mot den svenska hållningen står IDSA (The Infectious Diseases Society of America) som rekommenderar upp till 4 veckors behandling.[15] Men enskilda läkare och flera nationella borreliaorganisationer menar att även detta är för kort behandling av kronisk borrelia.[17] Riktlinjer från ILADS (The International Lyme and Associated Disease Society) menar att sjukdomen som regel behöver 4-6 veckors antibiotikabehandling, men att det i specifika fall kan krävas ännu längre behandlingar. Flertalet medicinska auktoriteter avråder dock från långvarig antibiotikabehandling mot Borrelia.[18][19][20] Studier har visat att de flesta patienter diagnosticerade med "kronisk borrelia" antingen saknar tecken på tidigare eller nuvarande infektion med borrelia-bakterien, eller har återkommande icke-specifika symtom efter avslutad borreliabehandling.[21]

Statens beredning för medicinsk utvärdering granskade 2013 [3] lämplig behandlingstid vid borrelia och konstaterade att det behövs bättre forskning. Nytta och risker måste jämföras i välgjorda studier. Idag saknas belägg för att antibiotika i mer än 10–14 dagar förbättrar behandlingsresultatet för patienter med erythema migrans. Mot detta ska vägas att det vid längre tids behandling (>21 dagar) med antibiotika(ceftriaxon) via central venös infart finns en inte oväsentlig risk för allvarliga och potentiellt livshotande komplikationer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vårdguiden
  2. ^ [a b] http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=107
  3. ^ [a b] SBU. Behandlingstid vid borreliainfektion. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2013. SBU Alert-rapport nr 2013-05. ISSN 1652-7151, http://www.sbu.se/201305
  4. ^ ”medical guidance on retreatment of persistent Lyme disease may be flawed | News from Brown”. news.brown.edu. https://news.brown.edu/articles/2012/08/lyme/. Läst 28 februari 2016. 
  5. ^ ”Origin of Lyme Disease”. News-Medical. http://www.news-medical.net/health/Origin-of-Lyme-Disease.aspx. Läst 17 juni 2015. 
  6. ^ Rimpi, Sara & Stiernstedt, Jenny (DN.se 20 maj 2011). "Färre fästingar – men snabb spridning över tid." Dagens Nyheter. Nätupplagan. Länken kontrollerad 7 november 2013.
  7. ^ nrm.se (2013). "Fästingar". Naturhistoriska riksmuseet. Länken kontrollerad 7 november 2013.
  8. ^ Stefansson, Klara (VK 10 juli 2013) "Elmas feber var borrelia från fästing". Västerbottens-Kuriren. Nätupplaga. Länken kontrollerad 7 november 2013.
  9. ^ Scalibor.se (2013) "Var finns fästingar?". Scalibor. Länken kontrollerad 7 november 2013.
  10. ^ [a b] Barbro Beck-Friis http://www.veteranen.se/index.php/medicin/1821-hur-undviker-jag-att-fa-borrelia
  11. ^ Marie Thorneus http://www.tickremover.se/om-trix/borreila.html
  12. ^ Cameron, Daniel J.; Johnson, Lorraine B.; Maloney, Elizabeth L.. ”Evidence assessments and guideline recommendations in Lyme disease: the clinical management of known tick bites, erythema migrans rashes and persistent disease”. Expert Review of Anti-infective Therapy 12 (9): sid. 1103–1135. doi:10.1586/14787210.2014.940900. ISSN 1478-7210. http://dx.doi.org/10.1586/14787210.2014.940900. Läst 28 februari 2016. 
  13. ^ ”Borreliabloggen – om kronisk borrelia, en multisystemisk infektion, info för patienter och läkare”. https://borreliablogg.wordpress.com/about/. Läst 28 februari 2016. 
  14. ^ Feder, HM; Johnson, BJB; O'Connell, S; Shapiro, ED; Steere, AC; Wormser, GP; Ad Hoc International Lyme Disease Group (October 2007). ”A Critical Appraisal of "Chronic Lyme Disease"”. The New England Journal of Medicine 357 (14): sid. 1422–30. doi:10.1056/NEJMra072023. PMID 17914043. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMra072023. 
  15. ^ [a b] Wormser, Gary P.; Dattwyler, Raymond J.; Shapiro, Eugene D.. ”The Clinical Assessment, Treatment, and Prevention of Lyme Disease, Human Granulocytic Anaplasmosis, and Babesiosis: Clinical Practice Guidelines by the Infectious Diseases Society of America” (på en). Clinical Infectious Diseases 43 (9): sid. 1089–1134. doi:10.1086/508667. ISSN 1058-4838. http://cid.oxfordjournals.org/content/43/9/1089. Läst 28 februari 2016. 
  16. ^ Services, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social. ”Behandlingstid vid borreliainfektion”. www.sbu.se. http://www.sbu.se/201305. Läst 28 februari 2016. 
  17. ^ ”Deutsche Borreliose-Gesellschaft e.V. - de - Leitlinien”. www.borreliose-gesellschaft.de. http://www.borreliose-gesellschaft.de/de/Leitlinien. Läst 28 februari 2016. 
  18. ^ Wormser GP; Dattwyler RJ; Shapiro ED; Nadelman, John J.; Steere, Allen C.; Klempner, Mark S.; Krause, Peter J.; Bakken, Johan S.; et al. (November 2006). ”The clinical assessment, treatment, and prevention of lyme disease, human granulocytic anaplasmosis, and babesiosis: clinical practice guidelines by the Infectious Diseases Society of America”. Clin. Infect. Dis. 43 (9): sid. 1089–1134. doi:10.1086/508667. PMID 17029130. http://cid.oxfordjournals.org/content/43/9/1089.full.pdf. 
  19. ^ ”Practice parameter: treatment of nervous system Lyme disease (an evidence-based review): report of the Quality Standards Subcommittee of the American Academy of Neurology”. Neurology 69 (1): sid. 91–102. July 2007. doi:10.1212/01.wnl.0000265517.66976.28. PMID 17522387. 
  20. ^ ”"Chronic Lyme Disease" Fact Sheet”. National Institute of Allergy and Infectious Diseases. 17 april 2009. http://www.niaid.nih.gov/topics/lymedisease/understanding/pages/chronic.aspx. 
  21. ^ Marques, Adriana (June 2008). ”Chronic Lyme Disease: An appraisal”. Infect Dis Clin North Am 22 (2): sid. 341–60. doi:10.1016/j.idc.2007.12.011. PMID 18452806. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]