Brännvinskrigen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Lars Olsson Smith

Brännvinskrigen (1870-1883) var en maktkamp som huvudsakligen utkämpades mellan ''brännvinskungen" Lars Olsson Smith och Stockholms utskänkningsbolag. Detta utskänkningsbolag fick 1876 tillstånd till utskänkning och försäljning av brännvin och andra destillerade drycker. Deras destillerier dominerade branschen tills L.O Smith gav sig in i samma bransch och utkonkurrerade Stockholms utskänkningsbolag med sin brännvinsfabrik i Reimersholme i Stockholm. Dessa aktörer var Sveriges största brännvinshandlare i maktkampen som pågick under en tid från att husbehovsbränningen förbjöds 1855 till att spritdrycker kom att monopoliseras 1910.[1]


Bakgrunden till konflikten[redigera | redigera wikitext]

Lars Olsson Smith var en väldigt begåvad och skicklig affärsman som på 1850-talet startade brännerier i både Blekinge och Skåne innan han etablerade en anläggning på Reimersholme i Stockholm. Denna anläggning ansågs som väldigt modern med denna tids mått. Dessa brännerier resulterade i stora rikedomar för Smith eftersom just hans sprit hade ovanligt liten halt av finkel.[2] Smith var nämligen övertygad om att finkeln i spriten är det som är orsaken till att människor blir galna av för mycket sprit.[3] Han introducerade Absolut Rent Brännvin och använde sig av en produktionsmetod som kallas kontinuerlig destillation som än idag används på marknaden.[4] Detta gjorde att han utkonkurrerade de kommunala brännerierna och i princip tog över marknaden eftersom denna revolutionerande tanke om finkelfritt konsumtionsbrännvin var ny i Sverige. Denna idé hämtade nämligen Smith från Frankrike då Smith närvarade vid flera olika internationella konferenser där produktionen av brännvin vid flertal tillfällen stod på agendan. Brännvinstillverkningen i Sverige innan Smith gav sig in i branschen gav illasmakande och hälsofarlig sprit, istället la Smith grunden till den nya, revolutionerande brännvinet.[5] Stockholms stad försökte motarbeta Smith och stoppa hans framfart men Smith var smart nog att placera sina anläggningar på Reimersholme, där de inte kunde komma åt honom, eftersom denna stadsdel på den här tiden låg utanför Stockholms stads gränser. Konkurrensen var hård inom branschen, kommunstyrda bolag hade i princip skaffat sig monopol på brännvinstillverkningen som utgjorde ett stort hot mot Smiths brännerier. Det var konflikten mellan det monopolstyrda bolagen och Smiths egna produktion som gav upphov till ''kriget''mellan Stockholms utskänkningsbolag och L.O Smith. Många politiker tillhörande Stockholm Stad hade även egna, framförallt ekonomiska intressen inom detta utskänkningsbolag, och dessa människor jobbade aktivt med att ta ner Smith från tronen. Inte alltid genom den lagliga vägen.[6]


Smith står som vinnare[redigera | redigera wikitext]

Smiths koncept för att bli framstående inom branschen var att rationalisera produktionen så att spriten kunde renas och kostnaderna sänkas.[7] Han lockade även kunder genom att erbjuda gratis resa för passagerare mellan Stockholm och Fjäderholmarna med uppvärmda båtar. Ombord sålde han sina närproducerade brännvinsflaskor, och på ett 9 månaders intervall sålde han över en miljon liter av sitt renade brännvin, enbart på dessa båtar.[8] En kannabrännvin (2,6 liter) kostade 1,75 kronor.[9] Hans tillverkning fick snabbt spridning och hans sprit blev omtalad med tanke på dess billiga pris, dessa uppfriskande smak och framförallt att han hade skapat absolut rent brännvin, fritt från finkel.[10]


L.O Smiths nästa drag som resulterade i stora rikedomar skedde när han sålde sin tillverkning under förutsättningen att samtliga krogar i Stockholm skulle servera hans renade sprit. Stockholms utskänkningsbolag kunde inte konkurrera med Smith som i princip hade tagit över hela marknaden. I och med detta stod han som erkänd vinnare och 1879 gjorde han en uppgörelse med det besegrade utskänkningsbolaget om att starta ett gemensamt aktiebolag.[11]

Fortsatta påtryckningar från utskänkningsbolaget[redigera | redigera wikitext]

Trots Utskänkningsbolagets bekända förlust och den uppgörelsen man fick av Smith så fortsatte man med sina påtryckningar för att försöka störta brännvinskungen. Många av aktieägarna i det nya gemensamma bolaget ville få bort honom. Men man lyckades inte att få honom att sälja aktierna eller försätta honom i konkurs. Däremot lyckades man få in ett krav att Smith inte skulle ha rösträtt i styrelsen under en viss tid, utan han fick istället representeras av två andra personer, nämligen ordföranden och kassadirektören i Styrelsen.[12] Påtryckningarna fortsatte och eskalerade. När Smith befann sig på utlandsresa så begärde man en extra bolagsstämma inom det gemensamma bolaget. Målet var att utnyttja Smiths frånvaro för att kunna upplösa företaget och därmed kunna bilda ett nytt, utan dennes medverkan. Smith hann tillslut sätta stop för detta då han gick samman med flertal journalister för att uppmärksamma företagets agerande mot honom. Därmed misslyckades bolagskuppen och ordningen återställdes snabbt.[13]


Andra delen av brännvinskriget[redigera | redigera wikitext]

Smiths storskaliga produktion fortsatte att expandera, vid den här tiden hade Smith en enorm fabrik i Kristianstad som bara den hade en produktionskapacitet på en miljon liter 96%-sprit i månaden. Parallellt med detta försökte fortfarande Stockholms stad, privatpersoner och delarna av Utskänkningsbolaget som fanns kvar i Stockholm att förhindra Smiths försäljning i huvudstaden. I och med detta förklarade han krig, det andra brännvinskriget hade börjat. Första delen av brännvinskriget utspelade sig framförallt på Reimersholme utanför Stockholm, denna konflikt kom att ta vid på Fjäderholmarna, en ögrupp tillhörande Lidingö kommun, nära centrala Stockholm, där Smith tidigare hade sålt sin sprit. Smith hade däremot samma koncept gällande försäljning och reklam. Gratis båtresor till butiken, billig prissättning och stora annonser. En kanna brännvin (2,6 liter) kostade 1,75 kronor även vid denna tidpunkt, vilket skulle visa sig att vara ett fortsatt bra koncept.[14]

Fjäderholmarna

Båtarna ut till Fjäderholmsöarna var fullastade med människor och försäljningen gick exceptionellt bra för Smith. Köerna på öarna blev så pass långa att poliser var tvungna att utkommenderas, Smiths brännvinsimperium var vid den här tiden med andra ord enormt. Konflikten fick sitt slut 1883 i samband med att Stockholms myndigheter lyckades få Lidingö kommun att inte förnya Smiths försäljningstillstånd genom hot om ekonomiska sanktioner. Men vid den här tiden var redan förlusterna för Smiths konkurrenter oerhörda.[15]

Smith fortsatte att kontrollera brännvinsmarknaden med framförallt sina anläggningar i södra Sverige, överskottet exporterade han utomlands, till framförallt Spanien. Detta var del av en noga utvald strategi som gjorde Smith ännu mer dominant inom branschen när han nu började verka internationellt.[16]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ström, Filip (1958). ”Kap.1”. Reimersholme och revolutionen 
  2. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 9 januari 2019. 
  3. ^ Berglund, Pelle (2008). Kung Brännvin. sid. 75 
  4. ^ ”Flaska”. https://digitaltmuseum.se/011023832947/flaska. Läst 17 december 2018. 
  5. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 9 januari 2019. 
  6. ^ Berglund, Pelle (2008). ”Kap. 4, Jag släpper aldrig ifrån mig mitt Reimersholme”. Kung Brännvin 
  7. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 14 januari 2019. 
  8. ^ ”Brännvinsbehållare från Fjäderholmarnas restaurang”. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10177. Läst 13 januari 2019. 
  9. ^ Ström, Filip (1958). ”Kap.1”. Reimersholme och revolutionen 
  10. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 15 januari 2019. 
  11. ^ ”Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 15 januari 2019. 
  12. ^ Berglund, Pelle (2008). Kung Brännvin. sid. 86 
  13. ^ ”Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 22 januari 2019. 
  14. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 22 januari 2019. 
  15. ^ ”Den svenska brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 22 januari 2019. 
  16. ^ ”Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith”. https://popularhistoria.se/samhalle/handel/den-svenske-brannvinskungen-lars-olsson-smith. Läst 22 januari 2019.