Brännvinskrigen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lars Olsson Smith.
Fjäderholmarna.

Brännvinskrigen (1870-1880) var en maktkamp som utspelades mellan Sveriges största brännvinshandlare, under en tid från att husbehovsbränningen förbjöds 1855 till spritdrycker monopoliserades 1910. Huvudaktörerna var ”brännvinskungen” Lars Olsson Smith och Stockholms utskänkningsbolag – den två största destillerierna.

På Smiths anläggning på Reimersholme i Stockholm lyckades man med nya metoder få ner finkelhalten i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt. I braskande annonser presenterade han modern forskning, som påvisade den orenade spritens skadeverkningar. Smiths ”tiodubblade renat” blev snabbt känt för att ha hög kvalitet och konkurrerade, även prismässigt, snart ut sina konkurrenter. Stockholmspolitikerna, som själva hade ekonomiska intressen i Stockholms utskänkningsbolag, försökte på flera sätt stoppa Smiths framfart. Även hans övriga konkurrenter gjorde stora ansträngningar – inte alltid lagliga – för att göra slut på Reimersholms blomstrande verksamhet.

Gratisbåtar sattes in mellan Stockholm och Fjäderholmarna, som blev bas för försäljningen av "absolut rent brännvin". En kanna brännvin (2,6 liter) kostade 1,75 kronor. På ett år sålde man 1,5 miljoner brännvin. De var två om spritförsäljningen, varför det rådde stort spritkrig. Eftersom Fjäderholmarna låg inom Stockholms stads hamnområde utgick en hamnavgift på 1 öre per kanna. Den avgående segraren Smith betalade i ettöringar, vilket blev 280 575 stycken att räkna för stadskamreren. Senare sålde Smith sin tillverkning under förutsättningen att samtliga krogar i Stockholm skulle servera hans "10 gånger renadw sprit".

Källor[redigera | redigera wikitext]