Braxengräs

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Braxengräs
Isoetes lacustris nf.jpg
Styvt braxengräs Isoëtes lacustris
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Lummerväxter
Lycopodiophyta
Klass Isoëtopsida
Ordning Isoëtales
Familj Braxengräsväxter
Isoëtaceae
Släkte Braxengräs
Isoetes
Vetenskapligt namn
§ Isoetes
Arter

Styvt braxengräs (I. lacustre)

Vekt braxengräs (I. echinospora)
Hitta fler artiklar om växter med

Braxengräs (Isoëtes) är ett växtsläkte och står ensamt i sin familj och omfattar ett halvt hundratal arter, av vilka två finns i Sverige. Dessa är små, enkelt formade växter, som lever submersa på bottnen av sjöar och floder; hela plantan består av en liten rosett sylformiga blad på en kort och tjock knölstam, och med en knippa starka trådrötter är den fästad i bottnen. Bladen är emellertid av ganska säregen byggnad: skivan är 4-pipig; slidan är tjockare än skivan och innesluter ett hålrum, som öppnar sig med ett ovalt hål på bladets översida, ovanför denna öppning sitter en kort tunga, och något högre upp ett litet ur en grop utskjutande fjäll, som fått namnet snärp. Hos I. lacustris är bladskivorna mörkgröna och trubbigt 4-kantiga; hos I. echinospora är de ljus- eller gulgröna och i det närmaste trinda.

Isoëtes har 2 slags sporer (jämför Klotgräs, Pilularia globulifera). Sporgömmenas plats är inne i bladslidans nyss omtalade hålighet, som är avdelad i flera fack. De yttre eller äldre bladen i rosetten alstrar storsporgömmen, de yngre bladen småsporgömmen; mellan två på varandra följande årgångar sporalstrande blad finnas dessutom några blad, som är sterila. Våra två arter skiljs säkrast genom storsporerna, som hos lacustris är nästan släta men hos echinospora fintaggiga.

Skandinaviens viktigare pteridofyter utgör, i likhet med gymnospermerna, utgör jämförelsevis fåtalig grupp, som inrymmer flera mycket olika typer med ringa släktskap sinsemellan. Pteridofyterna är som en mängd öar, som, isolerade från varandra, återstår efter en sjunken kontinent; däremot kan di- och monokotyledonerna var för sig liknas vid stora och sammanhängande landmassor med nära anslutning och förbindelse mellan de olika delarna. Både gymnospermer och pteridofyter var i förflutna perioder av växtlivets utveckling på jorden talrikare än nu och då fanns de i mera sammanhängande serier, och i den mån en mängd systematiska länkar så småningom dött ut, har de kvarlevande grupperna blivit isolerade från varandra i systematiskt avseende. Redan i en långt avlägsen forntid levde pteridofyterna på Jorden i utomordentlig mångfald och formrikedom. För att förstå förhållandet mellan pteridofyter, gymnospermer och angiospermer måste man därför studera den utdöda växtvärlden jämte den levande. Vårt nuvarande botaniska system visar en överraskande bild, emedan de fossila växterna, till exempel växtfragmenterna från stenkolsgruvorna, numera inpassats på sina systematiska platser bland växter, som i nutiden grönska och blomstra inför våra blickar.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]