Carlbeck-kommittén
Carlbeck-kommittén var en kommitté som tillsattes av Sveriges regering 2001 med uppdrag att se över utbildningen för elever med utvecklingsstörning utifrån visionen om en skola för alla. Kommittén tog sig namnet för att hedra pedagogen Emanuella Carlbeck som under 1800-talet var en pionjär när det gäller undervisning av personer med utvecklingsstörning. Carlbeck-kommitténs slutbetänkande med namnet För oss tillsammans – om utbildning och utvecklingsstörning (SOU 2004:98) innehåller grundläggande värderingar och konkreta förslag till åtgärder för att nå visionen om en skola för alla.
Utredningen tog kommittén tre år att utföra. En utgångspunkt var att kvalitén i utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning skulle höjas och att ett ökat inkluderande arbetssätt skulle komma till stånd, det vill säga att kontakten och samverkan mellan elever med och utan utvecklingsstörning skulle öka.
Betänkandet
Kommitténs viktigaste beslut var att samverkan för en ökad inkludering i skolorna måste ske, rätten till grundsärskola och gymnasiesärskola beslutades endast innefatta elever som tillskrivits en utvecklingsstörning. Detta delvis på grund av den lavinartade ökningen av elever i särskolan sedan kommunaliseringen under tidigt 1990-tal.[1] Genom vidgade valmöjligheter, större flexibilitet inom och mellan skolformerna, bättre användning av begåvningshjälpmedel och genom att höja personalens kompetens menade kommittén att även undervisningens kvalité skulle höjas. Elever i grundsärskola och gymnasiesärskola föreslås få en individuell utvecklingsplan. Kommittén föreslog även att uppdelningen av den obligatoriska särskolan i grundsärskola och träningsskola ska upphöra och att den obligatoriska särskolan ska benämnas grundsärskola och utgöra en egen skolform med ett särskilt kapitel i skollagen. Särvux föreslogs i fortsättningen benämnas utbildning för vuxna med utvecklingsstörning, samt att kommunerna ska stödja lärande för vuxna med utvecklingsstörning på samma sätt som för andra vuxna och att detta stöd kan ske i olika former.
Källor
- ^ Tideman, Magnus (1994). Särskolan och de särskilda omsorgerna i Halland 1990-1993: statistisk uppföljning : intresseorganisationernas och ansvariga tjänstemäns bedömningar av huvudmannaskapsreformens effekter : delrapport i projektet "Lever som andra?". Halmstad: Centrum för forskning i missbruksprevention, Högskolan i Halmstad. Libris 2103483.