Chlamydophila psittaci

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chlamydophila psittaci
Chlamydophila psittaci FA stain.jpg
C. psittaci
Systematik
Rike Bacteria
Stam Chlamydiae
Klass Chlamydiae
Ordning Chlamydiales
Familj Chlamydiaceae
Släkte Chlamydophila
Art C. psittaci
Vetenskapligt namn
§ Chlamydophila psittaci
Auktor (Lillie, 1930) Everett et al., 1999

Chlamydophila psittaci, tidigare klassificerad som Chlamydia psittaci, är en gramnegativ bakterie som måste parasitera inuti en cell (en så kallad värdcell) för att kunna fortplanta sig.[1] Den saknar eget ATP-genererande system. Den ger upphov till ornithosis (ornith: fågel på grekiska). Det är en sjukdom som framför allt drabbar fåglar men kan även överföras till människor och andra däggdjur, en så kallad zoonos. Sjukdomen kallas ibland för psittacosis eller papegojsjukan för att den först hittades hos papegojor (psitakos: papegoja på grekiska).[2] Bakterien är speciellt vanligt förekommande hos tama men även vilda fåglar och forskare beräknar att ett hundratal fågelarter kan föra smittan vidare. Spridningen kan ske mellan fåglar och mellan människa och fågel och mellan fåglar och andra djur, främst genom inhalation av bakterien. Beräknat är att cirka 20 % av alla sällskapsfåglar bär på C. psittaci. Papegojsjuka kan även kallas psittacos hos människor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första vetenskapliga artikeln om psittacosis kom år 1879 till följd av ett utbrott av papegojsjuka hos människor.[3] Det beskrevs som en epidemi av ovanlig lunginflammation hos sju personer i Schweiz i samband med att de varit i kontakt med tropiska sällskapsfåglar.[4] Men benämningen "psittacosis" spåras till år 1893 då det observerades att överföring av smittämne från papegoja till människa orsakade influensaliknande symptom.[4]

Mellan år 1890 och 1930 inträffade många svåra utbrott av psittacosis hos människor i Europa, i Nord- och Sydamerika som alla kunde sammankopplas med hantering, försäljning och köp av papegojor och andra exotiska fåglar.[3] År 1930 till 1938 rapporterades 174 fall av papegojsjuka hos människor och dödligheten var 20 %, och 80 % hos gravida kvinnor.[4] Med tiden blev stora utbrott sällsynta då sjukdomskontrollen blev mer effektiv tack vare förbättrad kunskap om epidemiologi, bättre diagnostiska verktyg såväl som användning av antimikrobiella medel vid behandling.[3]

Det som orsakade psittacosis blev till slut identifierat hos människor år 1930 och blev klassificerat som ett virus i undergruppen lymphogranuloma venereum.[4] Likheten mellan utvecklingscykeln av trachoma och psittacosis noterades. Det föreslogs även att de stammar som orsakade lymphogranuloma venereum hos möss tillhörde samma unika grupp av virus. År 1965 i och med utvecklandet av elektronmikroskopet kunde forskarna fastslå att smittämnet inte var ett virus utan en bakterie.[4]

C. psittaci har hamnat i skuggan av andra Chlamydia-patogener som Chlamydia trachomatis och Chlamydophila pneumoniae.[3] Under 1960- och 1970-talen började fler forskare intressera sig för C. psittaci i sina studier. Där lades grunden för den moderna Chlamydia-forskningen.[3] År 1962 genomfördes den första molekylära beskrivningen av C. psittaci. Bakteriens struktur och dess kemiska sammansättning blev känd.[3]

Livscykel[redigera | redigera wikitext]

AC.psittaci organism, kallad elementarkropp. B – Lungcell. 1 – Elementarkropp närmar sig en lungcell. 2 – Elementarkropp går in i en lungcell, med hjälp av endocytos. 3 – Organismen blir metabolt aktiv i en inklusion i cellens cytoplasma - denna form kallas nätkroppar. 4 – Nätkropparna reorganiseras till smittsamma partiklar, så kallade elementarkroppar. 5 – Värdcellen spricker och ett stort antal celler i omgivningen smittas. Smittan kan även överföras till en ny värd.[5]

C. psittaci har en livscykel som består av två faser. När bakterien inte har en värd har den formen av en elementarkropp. I detta stadium kan bakterien motstå svår uttorkning samt antibiotikabehandling. Bakterien kan överleva flera månader i skydd av organiskt avfall.[6]

Patogenes[redigera | redigera wikitext]

C. psittaci infekterar värden via droppsmitta. Bakterierna tar sig till lungorna och binder till cellytan där de tas upp genom endocytos.[3]

C.psittaci kan infektera många olika celltyper, från epitelceller till makrofager. I de flesta fall förstörs bakterier av fagocyterande celler, men C. psittaci utsöndrar proteiner som försvagar värdens medfödda immunförsvar. Därmed kan bakterien skapa en vakuol-liknande inklusion inuti värdcellen där den kan föröka sig ostört.[7] Elementarkroppar kan inte reproducera sig, därför transformeras de till s.k. nätkroppar och förökar sig genom celldelning. Bakterien skapar ett nätverk av värdcellens cytoskelett för att förhindra läckage från sin inklusion, därmed aktiveras inte värdcellens immunförsvar.[3] Nätkropparna förvandlas sedan tillbaka till elementarkroppar( efter 24-72 timmar) ofta efter att ha dödat sin värdcell (spräckt den). Elementarkropparna kan sedan infektera fler celler hos värdorganismen samt smitta vidare till nya värdar.

C.psittaci utnyttjar flera av värdcellens organeller och proteiner för sin egen överlevnad - bland annat Golgiapparaten för att få tag i lipider.[3]

Symtom[redigera | redigera wikitext]

Symtom hos fåglar[redigera | redigera wikitext]

Fåglar som är smittade av C. psittaci kan visa symtom som diarré, avmagring, onormal psykisk trötthet och nedsättning i den mentala förmågan.[8]

Symtom hos människa[redigera | redigera wikitext]

Inkubationstiden (från smittillfälle till symtom) är mellan 5 och 14 dagar, men kan vara så lång som 1 månad. Det är svårt att avgöra hur infektioner av C. psittaci påverkar människor hälsa eftersom symtomen liknar influensa eller lunginflammation. Det är inte alla infektioner som leder till lunginflammation. Bakterien kan spridas i hela kroppen och påverka olika organ (hjärta, lever, mag-tarmkanalen). Symtomen kan vara hög feber (upp till 40,5 grader C), frossa, huvudvärk, andningssvårigheter och hosta. Ibland kan även buksmärtor och mag-tarmproblem uppstå. Hos gravida kvinnor har ett flertal allvarliga komplikationer observerats så som hepatit, njurinsufficiens, sepsis och för tidig födsel.[9]

Smittspridning[redigera | redigera wikitext]

C. psittaci infekterar mest fåglar, men den har även möjlighet att spridas till däggdjur, däribland människor, nötkreatur, får och gnagare. Människan smittas genom inandning av bakterien, vilket kan ske i kontakt med smittad fågel, via damm från fågel eller via en smittad fågels avföring.[4]

Smitta via fåglar[redigera | redigera wikitext]

Nära kontakt med sällskapsfåglar kan utgöra en risk för zoonotisk överföring av C. psittaci från fågel till människa.[10]

Av de cirka 800 fall av papegojsjuka (infektion med C. psittaci) som rapporterades till CDC (Centers for Disease Control and Prevention, USA) mellan 1987 och 1996 berodde nästan samtliga fall på smitta från sällskapsfåglar, framförallt papegojfåglar.[11] Förmodligen är antalet smittade människor större än antalet rapporterade fall. Mörkertalet beror på att psittacosis är svårdiagnostiserat. Bakterierna sprids genom sekret från fåglarnas luftvägar eller deras torra avföring. Andra sätt att exponeras är mun- och näbbkontakt och hantering av infekterade fåglars fjädrar.[12]

Vanligtvis sprids smittan från papegojor, parakiter och kakaduor. Hos kanariefåglar och andra finkar verkar dock bakterien vara mindre förekommande jämfört med andra papegojfåglar. Bakterien C. psittaci har isolerats från ungefär 460 fågelarter från 30 ordningar.[13] Vid ankuppfödning har man kunnat påvisa att bakterien har spridits från ankor till människa. Detta trots att fåglarna inte har uppvisat kliniska tecken på sjukdom.

Smitta i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under normala förhållanden anmäls cirka sju fall av psittacosis i Sverige och så har det sett ut åtminstone tio år tillbaka. I början av 2013 skedde dock ett utbrott som var koncentrerat till Södra Sverige, och 23 fall av sjukdomen sågs i Skåne och Kronoberg.[4]

Det skedde även ett mindre utbrott under vintern 2014-2015, då åtta fall av sjukdomen upptäcktes mellan november och januari. Av dessa var sex av fallen koncentrerade till Västra Götaland. Dessa sjukdomsfall konstaterades ha uppkommit genom kontakt med fågelavföring från vilda fåglar, och flera av dessa personer ska ha handskats med fågelbad.[14]

Förebyggande[redigera | redigera wikitext]

Eftersom bakterien är vanlig och många vilda fåglar bär på den (många enbart som smittbärare) så bör man vara försiktig om man handskas med fåglar ofta eller om man till exempel rengör ett fågelbord. Det faktum att antalet fåglar som kan bära på smittan är så stort gör att det i princip är omöjligt att förinta sjukdomen.

Miljön spelar en viktig roll för infektionen på gårdar med tamfåglar, framför allt om fåglarna föds upp utomhus.[15] Jordbruksverket har tillsammans med SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) utformat rekommendationer för hur uppfödare genom skyddsåtgärder kan skydda sina fåglar mot smittsamma sjukdomar som sprids med vilda fåglar.[16]

Allmänna hygienregler vid skötsel av tamfåglar är att endast de som sköter tamfåglarna bör ha tillträde till djurutrymmet. Det är även viktigt att tvätta händerna och hålla rent där fåglarna vistas.[16]

Diagnostik[redigera | redigera wikitext]

Det har tidigare varit svårt att diagnostisera Chlamydophila psittaci i laboratorium.[17] Numera kan PCR (polymerase chain reaction) användas för att kunna upptäcka smitta hos värden. Det är en säker teknik och den går snabbt att utföra. Metoden är dessutom billig och mer standardiserad jämfört med tidigare analysmetoder[18]. Det räcker med ett vävnadsprov från värden för att kunna göra en PCR-analys.[19] Med PCR-teknik kan DNA påvisas och genom serologidiagnostik kan antikroppar mot C. psittaci påvisas.[20]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Eftersom C. psittaci saknar cellvägg kan den inte behandlas med vanligt penicillin.[20] C. psittaci är därför svårbehandlad. Det har gjorts lyckade försök med behandling av laboratoriesmittade nymfparaktiter. Efter att blivit smittade behandlades de med doxycyklin (ett tetracyklin-antibiotikum) eller azithromycin. Båda antibiotika eliminerade effektivt C. psittaci infektionerna. Fler studier behövs dock för att se hur det fungerar med naturligt smittade fåglar och även med andra fågelarter.[21] Ofta behöver behandlingen pågå under lång tid (30-45 dagar) för att ge effekt. Det är väldigt svårt att behandla många fåglar under en så lång period. Därför har försök gjorts med att tillsätta antibiotika till fåglarnas dricksvatten. Det verkar fungera ganska bra.[22][23]

Liksom hos fåglar fungerar tetracyklin vid behandling av C. psittaci-infektioner hos människor. Vid milda fall kan patienten behandlas med doxycyklin eller tetracyklin under minst 10 dagar. Svårt sjuka patienter ska behandlas intravenöst ända uppemot 10 – 14 dagar efter att febern avtagit.[24]

Mortaliteten för obehandlad sjukdom beräknas uppgå till cirka 20 %.

Laboratorierapportering[redigera | redigera wikitext]

Papegojsjukan klassificeras som anmälningspliktig sjukdom [25] i enlighet med smittskyddsförordningen (2004:255).[26] Alla sjukdomar som kan överföras till människan, eller mellan människor och som kan innebära ett hot människors hälsa, ska enligt smittskydslagen (2004:168)[27] anmälas till smittskyddsläkaren.[28] I de flesta länder är psittacosis anmälningspliktig och måste rapporteras inom 48 timmar.[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Santos, F., Leal, D. C., Raso T. F., Souza, B. M. P. S., Cunha, R. M., Martinez, V. H. R., Barrouin-MeloS. M., och Franke C. R. (2014). ””Risk factors associated with Chlamydia psittaci infection in psittacine birds"”. Journal of Medical Microbiology 63 (3): sid. 458–463. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24430249. 
  2. ^ Bauman, R. W. och Machunis-Masuoka, E. (2011). Microbiology: with diseases by taxonomy (Tredje). San Francisco, USA.: Benjamin Cummings. sid. 608. ISBN 9780321674937 
  3. ^ [a b c d e f g h i] Knittler, MR., Sachse K. (2015). ”Chlamydia psittaci: update on an underestimated zoonotic agent”. Pathogens and Disease 73 (1): sid. 1-15. 
  4. ^ [a b c d e f g] Harkinezhad, T. Geens, T. Vanrompay, D. (2009). ”Chlamydophila psittaci infections in birds: A review with emphasis on zoonotic consequences”. Veterinary Microbiology 135: sid. 68-77. 
  5. ^ Claesson, B. et al., (2005). ”Chlamydophila pneumoniae/psittaci - Referensmetodik för laboratoriediagnostik”. Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner. 2 ed. s.l.:Smittskyddsinstitutet. http://referensmetodik.folkhalsomyndigheten.se/w/Chlamydophila_pneumoniae/psittaci. Läst 29 april 2016. 
  6. ^ West, A (2011). ”Topics in medicine and surgery: A brief review of chlamydophila psittaci in birds and humans”. Zoonotic diseases, Journal of exotic pet medicine 20 (1): sid. 18-20. 
  7. ^ He, Q-Z., Hu, Y-Q., Huang, Y., Wu, Y-M., Zeng, H-C (2015). ”The type III secretion system (T3SS) of Chlamydophila psittaci is involved in the host inflammatory response by activating the JNK/ERK signaling pathway”. BioMed Research International 1 (1): sid. 652416-652416. 
  8. ^ West, A. (2011). ”A Brief Review of Chlamydophila psittaci in Birds and Humans”. Journal of Exotic Pet Medicine 20 (1): sid. 18-20. 
  9. ^ [a b] Beeckman,D. S. A. och Vanrompay, D. C. G. (2009). ”Zoonotic Chlamydophila psittaci infections from a clinical perspective”. Clinical Microbiology and Infection 15 (1): sid. 11-17. http://content.ebscohost.com/ContentServer.asp?T=P&P=AN&K=36281891&S=R&D=aph&EbscoContent=dGJyMNLr40SeprE4y9f3OLCmr06ep65Ss6e4Sq%2BWxWXS&ContentCustomer=dGJyMPGpt0mwqLVPuePfgeyx43zx6eMA. 
  10. ^ Cong, W., Huang,S. Y., Zhang, X. X., Zhou,D. H., Xu, M. J., Zhao, Q., Qian, A. D., och Zhu, X. Q. (2014). ”Chlamydia psittaci exposure in pet birds.”. Journal of Medical Microbiology (63): sid. 578–81. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24445511. 
  11. ^ Butler, J. C. och Whitney, C. G. (1998). ”Compendium of Measures To Control Chlamydia psittaci Infection Among Humans (Psittacosis) and Pet Birds (Avian Chlamydiosis), 1998”. Morbidity and Mortality Weekly Report: Recommendations and Reports 47 (10): sid. 1-14. http://www.nasphv.org/Documents/Psittacosis.pdf. 
  12. ^ ”Compendium of Measures To Control Chlamydophila psittaci Infection Among Humans (Psittacosis) and Pet Birds (Avian Chlamydiosis) , 2010.”. National Association of State Public Health Veterinarians (NASPHV), USA. 2010. http://www.nasphv.org/Documents/Psittacosis.pdf. Läst 28 april 2016. 
  13. ^ Kaleta, E.F. och Taday, E.M. (2003). ”Avian host range of Chlamydophila spp. based on isolation, antigen detection and serology”. Avian Pathology 32 (5): sid. 435-61. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14522700. 
  14. ^ ”Folkhälsomyndigheten.Ovanligt många personer har fått papegojsjuka.”. 2015. http://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2015/januari/ovanligt-manga-personer-har-fatt-papegojsjuka/. Läst 25 april 2016. 
  15. ^ Vorimore, F., Thébault, A., Poisson, S., Cléva, D., Robineau, Bertille de Barbeyrac, J., Durand, B., och Laroucau, K. (2015). ”Chlamydia psittaci in ducks: a hidden health risk for poultry workers”. FEMS Pathogens and Disease 73 (1): sid. 1–9. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25854003. 
  16. ^ [a b] ”Jordbruksverket. Enheten för häst, fjäderfä och vilt. Information till dig som har fjäderfä, hägnat fjädervilt eller andra fåglar i fångenskap” (pdf). http://www.jordbruksverket.se/download/18.41c5a50d149bf8ee3a0dc607/1416345012880/20141118_Information+till+djur%C3%A4gare.pdf. Läst 25 april 2016. 
  17. ^ Van Loock, M., Verminnen, K., Messmer, T.O.,, Volckaer, G., Goddeeris, B.M., och Vanrompay, D. (2005). ”Use of a nested PCR-enzyme immunoassay with an internal control to detect Chlamydophila psittaci in turkeys”. BMC Infectious Diseases 5 (76). http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16185353. 
  18. ^ Ghorbanpoor, M., Bakhtiari, N-M., Mayahi, M. och Moridveisi, H. (2015). ”Detection of Chlamydophila psittacifrom pigeons by polymerase chain reaction in Ahvaz”. Iranian Journal of Microbiology 7 (1): sid. 18-22. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26644869. 
  19. ^ Raso, T. F, Godoy, S.N., Milanelo, L., de Souza, C.A., Matuschima, E.R., Araújo Júnior, J.P. och Pinto, A.A. (2004). ”An outbreak of chlamydiosis in captive blue-fronted Amazon parrots (Amazona aestiva) in Brazil.”. Journal Of Zoo And Wildlife Medicine: Official Publication Of The American Association Of Zoo Veterinarians 35 (1): sid. 94-6. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15193081. 
  20. ^ [a b] ”Region Jönköpings län. Medicinsk diagnostik. Chlamydia (Chlamydophila) psittaci.”. http://plus.rjl.se/infopage.jsf?childId=17661&nodeId=25073#. Läst 28 april 2016. 
  21. ^ Guzman, D.S., Diaz-Figueroa, O., Tully, T Jr, Ciembor, P., Morgan, T., Walden, M., Poston, R.P., Flammer, K., Mitchell, M.A. och Ritchie, B. (2010). ”Evaluating 21-day Doxycycline and Azithromycin Treatments for Experimental Chlamydophila psittaci Infection in Cockatiels (Nymphicus hollandicus)”. Journal of Avian Medicine and Surgery 24 (1): sid. 35-45. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20496604. 
  22. ^ Flammer, K., Whitt-Smith, D., och Papich, M. (2001). ”Plasma Concentrations of Doxycycline in Selected Psittacine Birds When Administered in Water for Potential Treatment of Chlamydophila psittaci Infection”. Journal of Avian Medicine and Surgery 15 (4): sid. 276-282. http://www.jstor.org/stable/30134184?seq=1#page_scan_tab_contents. 
  23. ^ Padilla, L. R., Flammer, K. och Miller, R. E. (2005). ”Doxycycline-Medicated Drinking Water for Treatment of Chlamydophila psittaci in Exotic Doves.”. Journal of Avian Medicine and Surgery 19 (2): sid. 88-91. http://www.jstor.org/stable/27823414?seq=1#page_scan_tab_contents. 
  24. ^ ”Compendium of Measures To Control Chlamydophila psittaci Infection Among Humans (Psittacosis) and Pet Birds (Avian Chlamydiosis) , 2010.”. National Association of State Public Health Veterinarians (NASPHV), USA. 2010. http://www.nasphv.org/Documents/Psittacosis.pdf. Läst 28 april 2016. 
  25. ^ Peter Gröön, Landstingsjurist. ”Smittskydd Stockholm”. http://www.vardgivarguiden.se/global/05_omr%C3%A5den/smittskydd/utbmaterial/grundkurs_nov15/peterg_smittskyddslagen.pdf. Läst 29 april 2016. 
  26. ^ Riksdagsförvaltningen. [http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/smittskyddsforordning-2004255_sfs-2004-255 ”Smittskyddsförordning (2004:255) Svensk författningssamling 2004:2004:255 t.o.m. SFS 2015:587 - Riksdagen”]. www.riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/smittskyddsforordning-2004255_sfs-2004-255. Läst 2 maj 2016. 
  27. ^ Riksdagsförvaltningen. [http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/smittskyddslag-2004168_sfs-2004-168 ”Smittskyddslag (2004:168) Svensk författningssamling 2004:2004:168 t.o.m. SFS 2015:146 - Riksdagen”]. www.riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/smittskyddslag-2004168_sfs-2004-168. Läst 2 maj 2016. 
  28. ^ http://www.vardgivarguiden.se/global/05_omr%C3%A5den/smittskydd/utbmaterial/grundkurs_nov15/peterg_smittskyddslagen.pdf