Dödszonen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Toppen av Mount Everest ligger ungefär 850 meter över dödszonen.
Världens näst högsta berg, K2, ligger ungefär 611 meter över dödszonen.

Dödszonen hänför sig till altituder över en viss punkt, där mängden syre är otillräcklig för att upprätthålla ett normalt mänskligt liv. Denna punkt är oftast märkt som 8000 m.ö.h (26 000 fot, mindre än 356 millibar i atmosfärstryck). Konceptet av dödszonen tillkom 1953 av den schweiziska läkaren Edouard Wyss-Dunant. Hans koncept var först publicerat i tidskriften av den schweiziska stiftelsen för Alpine Research.

Många dödsfall av bergsklättring vid höga höjder har orsakats av effekterna av dödszonen, antingen direkt (förlust av vitala funktioner (andning, blodcirkulation eller medvetande)) eller indirekt (felaktiga beslut som fattas under stress, fysisk försvagning som oftast leder till olyckor). I dödszonen kan den mänskliga kroppen inte acklimatisera. En längre vistelse i zonen utan extra syrgas kommer att resultera i försämring av kroppsfunktioner, senare förlust av medvetandet, och slutligen att personen avlider.

Forskare vid High Altitude Pathology Institute i Bolivia försökte bestrida en dödzon. Baserat på observationer av extrem tolerans mot hypoxi hos patienter med kronisk höjdsjuka och normala foster i utero, såväl som nuvarande partialtrycks-nivåer som liknar dem på till exempel Mount Everest.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Death zone, 13 maj 2017.