Domnarvets Jernverk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
SSAB Tunnplåt Borlänge.

Domnarvets Jernverk är ett stålverk i Borlänge som sedan 1978 ingår i SSAB. Domnarvets Jernverk, som anlades 1872-78, ingick tidigare i Stora Kopparbergs Bergslags AB. 1988 bildades SSAB Tunnplåt AB genom en sammanslagning av Domnarvets och tillika SSAB-ägda Norrbottens Järnverks verksamheter. I samband med detta försvann det gamla namnet (Domnarvets Jernverk), och produktionsenheten i Borlänge heter idag SSAB Tunnplåt Borlänge. 2 600 är anställda vid stålverket, som är kommunens största privata arbetsgivare.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Domnarvets Jernverk vid sekelskiftet.

Domnarvet, ett av Sveriges största järnverk[redigera | redigera wikitext]

På bergslagsstämman 1868 fick brukspatronen Gustav Adolf Lundhqvist (1813-92) gehör för en "tidsenligare och mera koncentrerad hushållning och förvaltning" av Bergslagets (Stora Kopparbergs Bergslags AB) tillgångar. Detta resulterade i att man 1872 började anlägga ett helt nytt järnverk vid Domnarvsforsen i Borlänge. Att den nya järnvägslinjen mellan Falun och Göteborg skulle dras förbi Domnarvet spelade en viktig roll i fråga om lokaliseringen av det nya järnverket. År 1878 kunde den första masugnen tas i bruk. Bergslaget kom vid sekelskiftet anlägga ännu en storindustri i Borlänge; 1897 påbörjades nämligen arbetet med att bygga en slipmassefabrik vid Kvarnsvedsforsen, ett par km uppströms Domnarvetforsen. Slipmassefabriken, som började sin verksamhet 1900, är ursprunget till dagens Kvarnsvedens pappersbruk.

Genom en konsekvent satsning på billigt stål och försäljning inom Sverige lyckades Domnarvets Jernverk under de första 25-30 åren av sin verksamhet skaffa sig en framträdande position inom svensk järnindustri.

1956 slutfördes ett omfattande nybyggnads- och moderniseringprogram av Domnarvet, vilket inletts i slutet av andra världskriget. Årsproduktionen kom efter detta ligga runt 400,000 ton valsat stål. Domnarvets ryktbarhet grundade sig inte bara på dess storlek; även utvecklandet av Kaldo-processen under 1940-talet, vilken också fick stor internationell uppmärksamhet, har bidragit till dess framgång. Kaldo är en ordlek sammansatt av namnet på en av uppfinnarna till tillverkningsprocessen, Bo Kalling, och Domnarvet.

1970-talets stålkris[redigera | redigera wikitext]

1976 var Domnarvets Jernverk som störst sysselsättningsmässig, med 6300 anställda. Sverige drabbades då, liksom övriga västvärlden, av en kraftig tillbakagång inom stålindustrin. Stora Kopparbergs järnverk i Borlänge såldes till svenska staten (genom det nya SSAB) som satsade betydande belopp på att modernisera detta till ett tunnplåtverk. Man beslutade emellertid att lägga ned den malmbaserade stålframställningen, och den 27 februari 1981 lades Domnarvets 4 koksblästermasugnar ned. Under hela 1970-talet hade man också haft problem med Kaldo-processens höga driftskostnader, och trots anmärkningsvärda förbättringar avställdes de två konvertrarna 1981. Kvar blev endast ståltillverkning baserad på skrot, och antalet anställda vid järnverket minskade drastiskt.

Den nya inriktning som järnverket fick efter investeringarna i fråga om ny teknik med nya produkter och höga kvalitetskrav kom dock att leda till en framgångsrik avsättning för produkterna och en stabilitet för företaget. 1989 lades den sista delen av stålframställningen ned i Borlänge (den skrotbaserade), och det gamla Domnarvets Jernverk blev en renodlad tunnplåtsproducent med namnet SSAB Tunnplåt Borlänge AB.