Norrbottens Järnverk

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Masugn 3 till vänster och gasklockan i mitten vid SSAB i Luleå.

Norrbottens Järnverk AB, NJA, Luleå, tidigare statligt stålföretag, bildat 1940.[1] Verksamheten överfördes 1978 till det då nybildade SSAB.

NJA i Luleå omfattade bland annat järn- och stålverk med koksmasugn, elektriska tackjärns- och stålugnar, kaldoverk, valsverk, thomasverk, hamnanläggningar. Bandvalsverket i Luleå ansågs 1963 vara Europas modernaste. Samma år var NJA också Sveriges näst största stålproducent med en årsproduktion på 400 000 ton och svarade för 30 % av landets export av valsade stålprodukter. I slutet av 1970-talet var dock företaget ständigt förlustdrabbat och stålverket i Luleå förhållandevis omodernt. Efter riksdagsbeslut bestämdes att NJA, Domnarvets Jernverk och Oxelösunds Järnverks AB, alla tre med stora lönsamhetsproblem, skulle samordnas i ett företag: Svenskt Stål AB. 1 januari 1978 var omstruktureringen klar, och NJA:s tid som självständigt bolag var över.

1947 hade NJA 225 arbetare.[2] Vid mitten av 1951 hade företaget cirka 1 550 anställda, varav 1 250 var arbetare. Utöver det fanns 600 byggnadsarbetare kopplat till NJA men anställda i utomstående företag.[1]

1942 köpte Norrbottens Järnverk AB Stora Uttervik mangangruva. Brytning av mangan skedde från 1944 till 1953, och avslutades på grund av att manganhalten i den brutna malmen var för låg och lönsamheten inte var hög nog.[3]

Verkställande direktörer[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Svensk uppslagsbok
  2. ^ Svensk industrikalender 1947, Tjugonionde årgången, Utgiven av Sveriges Industriförbund sida 404
  3. ^ Tunaberg - Gruvmuseet (Läst 2014-10-04)
  4. ^ "Han räddade svensk stålindustri"